Anagram

Jag tror liksom Herakleitos att allt i människans tanke existerar enbart på grund av att det finns en motsats till det. Ingenting kan finnas i människans verklighet om de inte ser sakens motvikt, dess motsats, som skapar balansen mellan de två. Det innebär att hela verkligheten är uppbyggd av olika poler som inte kan existera utan varandra, men inte heller för nära varandra.

Allt detta leder mig fram till en tanke på att om Gud som infinit skulle behöva en begränsad, finit, värld så måste människan som finita varelser söka det infinita, i det här fallet Gud, för att nå balansen mellan motsatserna.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att Gud pratat genom Abraham och Moses? Vilken auktoritet har denna bibliska tradition?]

Jag tror inte att Gud kan ha talat genom Abraham och Moses, inte om man accepterar att Gud står för det obegränsade, det infinita. Det innebär ju att det infinita finns som motsats till det finita och därigenom är varandras motpoler som inte kan komma i kontakt med varandra utan att också omvandlas själva.

Då skulle alltså det infinita i form av Gud kunna kanaliseras genom det finita i form av människor vilket skulle betyda att det infinita inte längre vore obegränsat utan snarare delbart och ändligt. Om jag skulle säga att Gud är infinit kan jag alltså inte påstå att Gud talde genom Abraham och Moses utan att motsäga mig själv.

Om man inte tänker mer på det, eller använder sig av andra tankebanor (så som att det infinita och det finita inte är varandras motpoler) kan denna tradition anses mer signifikant och fantastisk i och med att den skulle visa på att det är möjligt att åtminstone under en kortare tid uppnå ett infinit stadium trots att man är kvar i den finita, mänskliga kroppen. Därför har traditionen fått en sådan genomslagskraft och auktoritet då den skulle stå för ett ”bevis” på att det är möjligt att uppnå målet med kristendomen även för en vanlig människa som inte är Guds son.

Jag tror inte att det infinita, eviga Varat kan få människan att förstå att hon ska älska sina medmänniskor. Anledningen till det är att jag ser det infinita och det finita som varandras motpoler och det gör att de inte skulle kunna fungera genom varandra då det infinita aldrig kan upptäckas eller ses av det finita utan att upphöra att vara infinit. Det infinita skulle tvärtom övergå till att bli begränsat, finit, så fort det blev medvetet om begränsningens närvaro och existens. I och med att det infinita är omedvetet om att det finns något sådant som begränsningar blir det automatiskt obegränsat då det inte heller känner till att något sådant finns. Då jag ser det obegränsade som det naturliga tillståndet innebär det att allt kommer att ta den formen tills det blir medvetet om att det finns något som är ändligt och begränsat, i det ögonblicket övergår det infinita till att bli finit. Omedvetenhet om det naturligas motpol gör att man blir naturlig då man dras till den polen med all kraft medan vetskap om det onaturliga skapar en dragning ditåt som åstadkommer en omedelbar förskjutning som gör att man blir delvis finit och delvis infinit.