Tal 7
Jag tänkte berätta för er om Lina. Hon var under ett tag den enda person som jag tyckte förstod mig; vi tyckte att vi var själsfränder.
Hon var, på gott och ont, den sortens människa som alltid gav 100% vad det än handlade om.
Jag träffade henne aldrig ansikte mot ansikte utan bara i skriven form. Vi skrev till varandra dagligen via mail och pratade om allt, även sådana saker som jag aldrig skulle ha sagt till någon annan levande människa.
Egentligen undrar jag vi inte båda visste vartåt det barkade redan när vi kom överens om att inte lämna ut något annat än våra mail-adresser och förnamn. Ingen av oss ville bli för indragen och lättåtkomlig eftersom vi visste hur instabil vår vänskap egentligen var.
Den grundade sig helt på en vilja att komma bort från allt, och vi utnyttjade varandra för att elda på våra egna försök att få uppmärksamhet.
Ändå var det en vänskap som jag kommer att minnas i hela mitt liv, jag har aldrig förr varit med om något så intensivt, aldrig träffat någon som jag har kunnat tala så fritt med.
Vi kunde berätta exakt allt, och gjorde det också. Hon berättade om sin familj, om hur hon kände sig bortglömd efter att hennes föräldrar hade separerat och skaffat nya familjer och fler barn.
Vi var nog egentligen inte så lika som jag tyckte att det verkade då, men vi hade liknande tankegångar och mådde båda mycket dåligt. Jag läste häromdagen igenom några av de brev vi skrev till varandra och det kändes så avlägset, så otroligt sorgligt och framförallt: det kändes tungt att läsa dem. Jag har aldrig förr stött på en så fruktansvärt nattsvart atmosfär som den som formades i våra brev och jag insåg verkligen hur stor kraft ord kan ha.
Men allt var inte dystert och dåligt för trots allt så hjälpte hon mig genom många jobbiga dagar; jag minns fortfarande den gången då jag var riktigt nere och hon skrev till mig och sa att jag borde gå ner och köpa den där tröjan som jag hade sett och velat ha någon vecka tidigare. Jag frågade varför och hon svarade att jag borde fira att jag inte fyllde år. Jag kan fortfarande tänka på det när allt känns tungt och även om jag inte behöver köpa mig något så kan jag ändå känna mig glad över att den dagen trots allt är en viktig dag eftersom den är en del av mitt liv.
Jag tror att jag hjälpte henne också; för hur konstigt det än kan låta så är det på något sätt skönt att kunna prata med någon som är på samma nivå som man själv även när man är så djupt ner. De flesta tyckte att det borde vara bättre för mig att prata med någon mer ”normal” men så här i efterhand kan jag säga att jag antagligen aldrig hade pratat med någon om jag inte hade haft henne att bolla mina tankar mot först.
Vi hamnade båda i en neråtgående spiral av dåliga val och prioriteringar, men på något sätt lyckades jag nå min bottennivå och efter det blev allt lite bättre, kanske för att jag för första gången på allvar ville bli bättre. Jag insåg att min omgivning faktiskt brydde sig om mig och hur jag mådde och inte bara om alla saker omkring mig.
Lina hade inte samma tur, istället blev hon ännu värre. Jag tror, eller hoppas i alla fall, att hon inte blev sämre för att jag blev bättre men samtidigt vet jag att det kan ha blivit tufft för henne när jag slutade skriva fullt så ofta. Och det ironiska är att anledningen till att jag slutade skriva så mycket var just att jag fick en känsla av att hon försökte dra ner mig igen, tynga mig med hennes problem.
Hon blev inlagd på kliniker och akuten flera gånger för anorexi och självskador; hon skickade bilder på hur hon hade skurit djupa sår på ben och armar i olika mönster och sedan haft i alla möjliga sorters sprit, hårsprej och annat bara för att det skulle göra så ont som möjligt.
Jag kan dock inte klandra henne för att hon ville att jag skulle bli likadan som jag var innan, jag skulle kanske ha gjort likadant, för det är jobbigt när en vän som man tidigare har kunnat berätta allt för helt plötsligt förändras och inte längre ser världen på samma sätt som en själv.
Allt det gjorde att jag började kolla min mail alltmer sällan, mycket på grund av att det varje gång väntade tiotals oöppnade brev från Lina men också för att jag hade ett liv att försöka få ordning på. Ett liv som jag nästan hade lyckats kväva helt och nu försökte få att flamma upp.
Sedan en dag när jag loggade in hittade jag ett självmordsbrev från henne. Det var skrivet ett par dagar innan och när jag gick in på hennes sida och kollade gästboken fanns det mängder av… jag vet inte ens vad man kan kalla dem, sorgebrev eller något sådant som beskrev hur förtvivlade alla var över att hon var borta. Jag kände mig för djävlig för hon var trots allt en vän och trots att hon hade hjälpt mig så kunde jag inte förmå mig att ens skriva hejdå eller något. Hon behövde hjälp minst lika mycket som jag gjorde men samtidigt tror jag att jag hade de bästa förutsättningarna; en familj som tog tag i problemet istället för att låtsas som att det inte fanns. Det hade hon inte turen att ha, istället hade hon en massa vänner, inte bara jag som inte heller hjälpte henne. Tvärtom skrev hon till flera personer som jag senare upptäckte kände alltför många som tagit livet av sig för att jag skulle känna mig lugn.
Kanske visste vi redan tidigare att någon av oss skulle falla igenom och inte klara av det, men jag undrar om jag hade kunnat hjälpa henne ifall att jag hade kunnat ringa och prata med henne. Men ingen av oss visste egentligen då vad som skulle hända, och jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som egentligen hände med oss, mellan oss under den där perioden.
Allt jag vet var att jag förlorade en riktigt bra vän som under en tid var det ända som höll mig vid liv.