Anagram

Efter att ha haft ett par retoriklektioner fick vi höra att vi skulle skriva lite om hur vi kom på våra talämnen, och varför vi valde just dem. Så här kommer en snabb förklaring av de ämnen som jag valde:

Tal 1: Skillnaden mellan rätt och fel - en fråga om den enskilda människan eller universellt delade åsikter?

Jag vet inte riktigt varför jag valde det här ämnet men jag har för mig att jag hade "råkat" hamna i flera diskussioner som alla utmynnade i slutsatsen att det inte finns något sånt som absolut rätt, eller totalt fel när det kommer till bedömningsfrågor. Inom skolämnena finns det ju oftast svar som är fixerade i förväg. Men i vilket fall som helst så tyckte jag att det verkade vara ett intressant ämne att hålla ett tal om, även om jag måste medge att det var mycket svårare än jag trodde. Jag är inte van vid att hålla så kallade "åsiktsbaserade tal", bara att stå inför en grupp människor och berätta om fakta, mer som en kortare amatörföreläsning än ett regelrätt tal. 
Det var ändå roligt (och nervöst) och det var en speciell känsla man fick av att ställa sig framför alla och direkt förmedla sina egna, högst personliga, åsikter. Det var svårt men jag älskade verkligen mitt citat av Chateaubriand: Det förgångna dömer vi efter rättvisan, det närvarande efter våra egna fördelar. 

Tal 2: Medmänsklighet - en massa tomt prat eller en genuin känsla?

Min ursprungliga tanke var att det här talet skulle vara koncentrerat på flyktingbarn och hur de mottogs i Europa, men den tanken fick jag snart överge för ett mer generellt ämne, nämligen hur vi alla behandlar dem som vi tycker är annorlunda än oss själva. Jag specialiserade mig på exempel som baserade sig på just utländska fall men innebörden är den samma vare sig det handlar om afrikaner, asiater eller västerlänningar.
Ämnet dök till en början upp på fredagskvällen, då jag råkade hamna framför nyheterna och såg ett reportage som handlade om hur barn och ungdomar från Senegal smugglades till Kanarieöarna för att söka jobb så att de skulle kunna skicka hem pengar till sina familjer. Jag tyckte att det var ett viktigt ämne och kom fram till att det vore ett bra ämne att hålla ett tal om, och sedan utvecklades det som sagt till en allmän fundering om medmänsklighet.

Tal 3: Stamcellsforskning

Det här ämnet kom jag på genom att jag helt enkelt gick in på listan över talämnen och då föll min blick på just nummer 5 på listan, stamcellsforskning. Så jag tillbringade lite tid med att leta fakta om det och skrev sedan ihop ett tal med hjälp av det.
Anledningen till att jag valde mer av ett "fakta-ämne" var att jag ville testa på något som inte enbart baserade sig på mina egna filosofiska tankar och reflektioner gällande omvärlden utan också på renare fakta. Jag vet inte riktigt om jag tyckte att det var så mycket lättare, för som jag fick kommentarer om så blir det lätt mer som en föreläsning. Men jag tror inte att det går att undvika den känslan då de flesta faktiskt inte vet så mycket om stamcellsforskning och då blir man tvungen att nämna och förklara olika termer för att få fram sin poäng.
Så för att vara ett mer faktabaserat tal tycker jag att det var relativt bra, jag har i alla fall testat den typen av tal nu.

Tal 4: Analyser - intelligensbevis eller avståndstagande?

Okej, för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte varifrån jag får alla mina idéer. Den här tanken hade nog dykt upp redan innan jag höll det tredje talet, för då jag och Maria satt och diskuterade lektionen och eventuella talämnen efteråt (efter att ha hållit vårt tredje tal) så hade jag redan min idé klar. 
Sedan fortsatte jag att diskutera och utveckla den med hjälp av hennes och min mammas arhument och åsikter. Därigenom fick jag vinklingen åt dokusåpor, även om den tanken såg mycket annorlunda ut när min mamma kom med den. Jag gjorde den väl till min egen, så att den skulle passa in med resten av exemplen. 
Jag gillade verkligen att hålla det här talet, det var utan tvekan det bästa hittills och jag kände mig mycket... öppen när det kom till diskussionen efteråt. 
Jag måste dock pröva på att öva framför spegeln i framtiden, för tydligen "himlar jag med ögonen" (jag tror att jag mycket väl kan blinka oftare när jag är lite nervös, men att himla med ögonen? Det skulle ju betyda att jag var direkt ironisk eller nedlåtande, och så kände jag mig verkligen inte!) och använder vissa ord för ofta. Men det känns som om jag har förbättrats sedan de tidigare gångerna, och det är ju en positiv sak att ta fasta på.

Tal 5: Intelligens - överdrivet eller rättmätigt beundrad? 

"Jag har ännu inte skrivit det här talet, men jag har en känsla av att det ska få handla om något som har att göra med pedofili, antagligen kommer det att ha att göra med huruvida man ska få lämna ut fakta (namn, adress m.m.) om dömda pedofiler eller inte."
Ja, det där var min tanke inför det här femte talet, men som titeln avslöjar så blev det inte riktigt så i verkligheten. Istället kom jag på söndagskvällen (eftersom jag hade lovat att försöka skriva talet bara dagen innan och inte tänka för mycket på det) på att jag inte kunde komma fram till några vettiga argument, jag visste inte ens själv var jag stod i frågan om utlämning av pedofilers personuppgifter till allmänheten. Jag var in och kollade på en amerikansk sida som innehåller just bilder och information om dömda pedofiler och jag blev väl avtrubbad på något sätt. Det var svårt att tänka sig att alla de män (och kvinnor) som fanns avporträtterade faktiskt var pedofiler, det kändes så abstrakt på något sätt.
Så när jag berättade det för min mor och frågade om hon hade någon idé på ett annat talämne så sa hon att man kunde skriva om vikten av att skratta, så jag försökte med det men på något sätt (fråga mig inte hur) hamnade jag snarare i en situation där jag började skriva om intelligens, "smarthet" och varför alla verkar se det som svaret på allt. Jag antar att jaghade funderat på ämnet även tidigare under dagen när jag läste en artikel om savanter och kom ihåg ett tv-program jag had sett om Kim Peek och andra savanter. Dessutom hade jag i svenskan snubblat över flera bra citat av Albert Einstein och jag antar att allt det sammantaget ledde fram till att jag höll ett tal om just intelligens.
Den allmänna uppfattningen verkar ha varit att mitt tal var bra, även om jag i framtiden kanske borde satsa på att använda stödord eller liknande eftersom jag ändå i praktiken minns hela talet utantill och däför inte behöver läsa direkt ifrån pappret. (Jag himlade i alla fall inte med ögonen!) 

Tal 6: Nostalgitripp - en hyllning till min barndoms leksaker

Jag hade egentligen tänkt hålla ett begravningstal men jag kunde inte komma på något att säga, om jag talade om en verklig person så skulle det kräva rätt mycket av mig och då skulle jag vilja göra det riktigt bra. Och jag kände det som att jag saknade både energin och tiden till det. 
Sedan fanns ju också möjligheten att skriva om en fiktiv person, men jag var rädd för att det skulle bli för fånigt och orealistiskt. Dessutom var jag inte på något vidare humör under helgen då jag skrev talet så just ett begravningstal kändes inte som något som jag ville skriva just då. 
Och som alltid när jag känner det som om jag har helt slut på idéer så frågar jag min mamma. Hon kom med åtskilliga idéer som jag inte var så förtjust i men sedan sa hon något om att hon hade läst om att lord Byron hade skrivit en dikt eller liknande till ett av sina gosedjur eller något sådant. Och då kom vi in på "teddybjörnen Fredriksson" med flera vilket ledde till en smärre nostalgitripp under vilken vi drog upp alla möjliga saker som vi (mestadels mamma) kom ihåg från när jag var liten. 
Så jag skrev ett hyllningstal om det; mina leksaker. Jag ville nämligen inte hålla ett hyllningstal till någon som inte fanns där för att höra det (det skulle kännas så meningslöst).
Under själva talet så använde jag bara ett par stödord (bara namnen på de olika leksakerna) och det fungerade bra. I allmänhet verkar det ha gått rätt bra även om jag gjorde en miss då jag sa "och nu ska jag inte TRÅKA UT ER MER"; det blev en negativisering som var helt onödig. Men då gör jag inte det misstaget nästa gång istället!
I övrigt kändes talet bra, det var så pass personligt att det var lite nervöst att gå upp och tala (men för att vara ärlig så var det nästan värre efteråt när jag väntade på vad de andra tyckte, innan var jag någorlunda lugn). 
Mitt nästa tal kommer också att vara ett "special-tal" och jag tror att jag ska försöka mig på ett begravningstal den här gången, men man vet aldrig; det kommer kanske att bli något helt annat när det är klart.

Tal 7: Ett minnestal till Lina - en människa mitt i livet

Det här var ett mycket jobbigt tal att skriva, och även att hålla. Alla faktan är inte sanna, jag valde istället att blanda egna erfarenheter med sådant jag läst osv. 
Jag kan väl säga så mycket som att det här var baserat på en tanke av vad som hade kunnat ske, även om det inte gjorde det fullt ut. Jag fick inga direkta kommentarer efteråt mer än de sedvanliga som handlade om att många fler unga begick självmord nu jämfört med hur det var för ett par decennier sedan. Och så sa Staffan att det var det närmaste ett begravningstal man kunde komma utan att det faktiskt handlade om en begravning. Och det ligger rätt mycket i det, för det var ett sätt för mig att begrava den delen av mitt förflutna, något som jag faktiskt trodde att jag hade gjort redan för länge sedan. 
Jag fick väl inte idén från något speciellt ställe, tvärtom hade jag tänkt köra på med en påhittad släkting i form av min mormorsbror Oskar (som i och för sig fanns men dog i fyraårsåldern) så att jag kunde blanda in mina erfarenheter av andra människor i "hans" historia. 
Men när Lisa sedan höll sitt tal insåg jag att jag egentligen hade haft det här talet i huvudet mycket länge, och att jag verkligen ville få berätta om Lina (som inte är hennes riktiga namn) och om en vänskap som dog. Det låter som en dålig klyscha men så var det. 
Jag vet inte riktigt vad jag hade kunnat förbättra i mitt tal den här gången, jag orkade inte vara medveten om annat än det jag sa eftersom det var så mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Men kanske blev det lite väl känslofyllt; å andra sidan förstår jag inte vitsen med att hålla ett känslotomt minnes-/begravningstal. Jag är tvärtom av åsikten att man i ett sådant tal ska leva ut alla sina känslor och hellre stå där med tårar i ögonen och stockande röst än med ett tomt ansikte och tomma ord. 
Mitt nästa tal ser ut att bli om antingen strafflängder eller om utseendefixering. Vi får väl se vilket av dem det blir när jag är klar.     

Tal 8: Straff - ett sätt att upprätthålla demokratin eller en semester för kriminella?

Det här talet var väl ett försök att återknyta till tidigare ämnen (straff och moral verkar ha blivit två av mina basämnen när det kommer till retorik) och samtidigt få med en del av de fakta som jag har gått och velat ha med så länge. Så slutprodukten blev en diskussion om strafflängder och en hel del kritik riktat mot Sveriges lagstiftning när det kommer till just strafflängder.
Jag har varit intresserad av ämnet länge och speciellt det där fallet utanför Umeå (farmodern och barnbarnet) har etsat sig fast i minnet på mig. Jag har velat använda det i ett tal mycket länge och nu stämde det äntligen in på ämnet!

Jag tyckte att det här talet hade den bästa inledningen av alla (i berättande stil) och jag återanvände en hel del fakta som jag hade använt i ett kortare tal jag höll förra året. Egentligen var det väl inte så mycket fakta som jag hade kvar utan mer fragment av tankar jag hade angående ämnet vid den tiden.
Jag hittade också en hel del forum där man diskuterade ämnet, flera av dem talade om strafflängder ur en rent moralisk synvinkel, andra ur en filosofisk (ord som kantiansk och utilitarism dök upp) och ytterligare några ur en praktisk vinkel. Det gav mig inspiration och bra argument.
I allmänhet kändes talet relativt bra att hålla, jag kan i alla fall inte komma på något större fel, förutom att jag råkade säga 11-års istället för 11-månaders en gång, men det rättade jag till.
Annars kändes det som att jag hade tillräckligt med fakta och stödord, ämnet kändes både aktuellt och intressant och jag fick med flera olika syner på straff.
Möjligtvis var jag lite trött när jag höll talet vilket gjorde att det kändes lite rörigt, men tydligen uppfattade inte de som lyssnade det på så sätt. Jag himlade inte med ögonen, stirrade inte i några papper och jag nämnde ingenting om uttråkning; en klar förbättring från mina första tal det vill säga!