Anagram

Tankar om allt,

Kapitel 1 

Häromdagen drog någon (inga namn nämnda) upp ett ämne som jag för det mesta tycker mycket illa om att diskutera med de flesta människor, nämligen frågan om med meningen med livet. Egentligen har jag inget emot själva ämnet eller att prata om det, men jag tycker inte om att göra det med människor som verkar tro att alla borde fatta att deras svar är det rätta.

Generellt sett gillar jag inte alls tanken på att det överhuvudtaget skulle finnas ett "rätt" svar när det kommer till mer filosofiska och personliga trosfrågor, vilka dock inte behöver ha att göra med religiös tro så som de flesta ser på den.

Fast är inte de flesta filosofiska, och alla andra frågor som ligger på en mer åsiktsbasis religiösa egentligen? Nåja, det var visst en lite avstickare från ämnet.

Saken är den att jag inte tycker om att andra vill eller till och med försöker få mig att ha en viss åsikt. Jag vill kunna grunda alla mina beslut på fakta och min ståndpunkt i olika frågor är bara min ensak, ingen har rätt att säga att jag har fel bara för att jag inte håller med deras tankar om något.

Därför gillar jag inte heller idén med att man ska komma fram till ett, eller flera svar på frågor så som meningen med livet, hur man finner lycka och alla andra frågor som inte har att göra med verkliga ting (fysiska saker som man kan se med blotta ögat) för det kommer alltid ner till ens personliga åsikter. Det som är rätt för mig är långt ifrån alltid rätt för någon annan.

Och även om jag nu skulle hitta "mitt rätta svar", så hur skulle jag kunna vara säker på att det verkligen är det svar jag sökte? Jag föredrar att alltid ifrågasätta lösningar och hela tiden försöka förbättra mina teorier och definiera mina frågor och mål. Det är helt klart tufft och jobbigt emellanåt eftersom det innebär att jag alltid funderar över och analyserar mitt eget beteende och de svar jag når i de tunga livsfrågorna.

Det är kanske lite som att fortsätta peta i ett sår och inte ge det tid att läka, men samtidigt driver densamma nyfikenheten mig till att testa andra gränser och inte ta ett svar jag får för sant bara för att någon annan har gett mig det (undantaget matematik, fysik och andra liknande skolämnen).

Det personlighetsdraget är både ett av mina bästa samt ett av de sämsta. Å ena sidan gör det att jag alltid vill lära mig mer och utveckla mig på alla sätt och vis men samtidigt gör det andra oroliga då jag alltid kommer med nya frågor, ifrågasätter sådant som de ser som givet och kort sagt aldrig ger dem en lugn, fridsam tystnad.    

 
Usch, jag är inte vidare förtjust i att läsa vad jag har skrivit när jag varit irriterad och upprörd, men det är ändå min ärliga åsikt så det får väl gå i alla fall.


Kapitel 2

Häromdagen råkade jag se ett program om Einstein, eller snarare om hans relativitetsformel E=mc² och det fick mig att börja tänka efter. Han (Einstein) pratade om att han inte ville ha reda på detaljerna om hur världen hade skapats, det vill säga att han inte ville veta hur ett speciellt djur eller så hade kommit till, han ville veta hur Gud själv hade tänkt och så småningom kom han fram till att energi kan omvandlas till materia och tvärtom, och att energimängden som skulle frigöras när materian även i ett mindra föremål omvandlades skulle bli så stor att den kunde spränga hela städer i luften. Och därav kom atombomben ett par decennier senare. Men det som jag kom att tänka på var i huvudsak två faktum: att Einstein kom fram till att tiden är ett relativt begrepp (den går olika snabbt beroende på omständigheterna) och om man kommer upp i ljusets hastighet så existerar inte tiden längre, han kom alltså fram till att det var ljuset och dess hastighet som var det enda beständiga, något som är mycket svårt att ta in. 
Den andra tanken som flög in i huvudet på mig var vad dessa kunskaper kom att användas till, och hur forskningsframsteg än idag används på för sätt. 

Men först tar jag det där om tiden; hur kan vi egentligen vara så besatta av ett begrepp som är relativt och som alltså kan uppfattas olika? Jag menar, vi stressar omkring och talar om hur man kan utnyttja sin tid maximalt, men vad tjänar det egentligen till? Våra förfäder klarade sig väl rätt bra även om de inte hade klockor eller så, de anpassade sig efter naturen istället och följde solens upp- och nergång. Ändå fick de allt gjort och de var bra mycket bättre än oss på att prioritera på ett bra sätt, nu vill vi aldrig välja bort något utan försöker istället göra allt samtidigt men oftast resulterar det snarare i två halvdana resultat än i ett riktigt bra. Det är bara att se på skolan, där kan man välja att utöka sin studieplan men jag tycker att det oftast verkar göra att man lyckas sämre i andra ämnen (det beror dock på vilket ämne man har utökat med, jag pratar om de mer teoretiska ämnena) eftersom man inte har nog med tid att hinna med allt. Men okej, här kan jag faktiskt hålla med Einstein, det handlar väl mer om att man inte har energi nog att klara av allt. Men det var en liten avstickare, för saken är den att jag börjar bli riktigt irriterad på hur alla verkar försöka bestämma vad jag ska lägga min energi/tid på. Man får läxor, uppgifter och annat samtidigt som alla säger att man behöver göra ditt eller datt för att utvecklas vidare inom ett speciellt ämne/område. Att man kanske behöver läsa fler böcker på engelska eller något annat, samtidigt som man ska skriva och plugga en massa andra ämnen. Det är egentligen inte alls hållbart, och varför ska man som ung tvingas lära sig, vänja sig vid att stressa? Man har ju kommit fram till att stress inte gör annat än förstör vår hälsa och dessutom minskar produktionen av nya hjärnceller. Så om jag förstår det rätt så ska vi alltså utveckla våra kunskaper (hjärnceller) genom att försämra hjärncellernas förmåga att ta in ny kunskap... mycket klokt inte sant?
Jag kan inte låta bli att känna ilska över det, jag har aldrig tyckt om att bli tvingad att göra saker, speciellt inte sådant som i slutänden alltid går ut över min fritid och framför allt: det går alltid ut över mitt lugn och mitt självförtroende. Om man alltid tvingas arbeta till sista sekunden (eller millijoulen) är det väldigt svårt att intala sig att man är duktig på något.
För att vara ärlig så gillar jag skolan (eller i alla fall det som jag ser som tanken med den), men jag gillar inte stämningen som slår emot en så fort man kommer dit. Alla är mer eller mindre stressade och det påverkar en själv negativt så att man jobbar ännu hårdare även i fråga om saker som man redan kan, och oftast leder det bara till sämre resultat eftersom man tar ut sig i onödan och stressar när man egentligen borde slappna av.
Ändå gillar jag att lära mig saker och jag tycker att det är viktigare att man lär sig något än hur lång tid det tog att göra det. Jag har nämligen upptäckt att jag oftast får mer gjort när jag är ensam hemma en vardag eftersom jag har en förkylning eller något liknande som gör att man blir trött snabbt eller så. För eftersom jag är av en lite otåligare natur så slutar det ändå oftast med att jag jobbar lite matte eller liknande, och det går ofantligt mycket snabbare och lättare än vad det någonsin gör i skolan. 
Samma sak gäller de flesta andra ämnena, om man bara får arbeta på ett avslappnat, otvunget sätt så går det bättre, åtminstone för mig. Att däremot veta om att man är tvungen att hinna med X antal uppgifter inom en tidsperiod på Y antal minuter, det är extremt stressande och det kan leda till en mental blockering, och om man alltid måste hinna framåt hinner man inte så ofta sätta sig ner och faktiskt försöka reda ut vad det är man arbetar med, och hur det fungerar.

Så varför måste vi alltid STRESSA?
(hm... jag tror att jag får ta den där andra tanken nästa gång jag skriver istället) 

Kapitel 3

Normal. Det är många som ser det ordet som negativt, men ibland undrar jag om det inte bara handlar om ett ytligt ogillande, för egentligen verkar normalitet vara det som de flesta strävar och längtar efter. Det är egentligen sorgligt hur så många verkar kämpa mot sig själv och, utan att de själva inser det, dras mot exakt det som de öppet säger sig avsky/ogilla. Jag tror exempelvis att det här med intelligens är rejält länkat till normaliteten.

Jag tror att alla egentligen föds med samma förutsättningar (om man bortser från ekonomin, den sociala statusen och allt sånt) och att det finns ett par olika anledningar till att vissa lyckas bättre än andra inom vissa områden. En faktor är nog den närmast omgivningen som avgör vad man själv får för syn på olika ämnen och frågor. Har man föräldrar som inte stressar upp sig eller överhuvud gör alltför stor sak av de där ämnena/frågorna och också ger en en positiv, avslappnad syn på det samtidigt som de väcker intresse och kan erbjuda hjälp vid behov så har man en riktigt, riktigt bra grund. Men jag tror också att ens framgångar kan bero på hur man ställer sig till det där med att "vara normal". För även om många gärna vill sticka ut lite, så vill de inte göra det i alla sammanhang och av någon anledning verkar de flesta inte vilja sticka ut som "smartast i klassen" eller liknande. Det är på något sätt ansett att vara... jag vet inte, fel är inte rätt ord men något sådant. Det är okej att vara duktig, men inte att vara för duktig. Jag har dock aldrig riktigt förstått var den där skiljelinjen går. Det spelar visst också roll huruvida man lyckas bra för att man har pluggat hårt, det ger en viss stämpel kan man kanske uttrycka det som, eller om man lyckas bra utan att ha pluggat mer än andra (som inte lyckats lika bra).
 
Jag har alltid, om någon frågat,  sagt rätt ut att jag inte pluggar särskilt mycket inför prov. Men istället för att vara nöjda med att ha fått ett rakt svar råkar jag alltid ut för antingen 1) en biljard frågor gällande om jag tror att jag föddes med högre IQ än andra (vilket jag som sagt inte alls tror), eller så 2) får jag en typisk "värst vad speciell man kan vara då"-blick innan personen går därifrån. Jag förstår det inte, vore det bättre om jag ljög och sa att jag pluggade konstant? Jag som har lagt ner en massa energi på att försöka undvika till och med små nödlögner och istället hålla mig fast vid sanningen som princip... Egentligen "pluggar" jag kanske en hel del utan att tänka på det i och med att jag frivilligt läser (VISSA) faktaböcker, klassiker och liknande eftersom jag gillar att göra det. Men det som stör mig mest av allt är att jag under de senaste åren faktiskt har läst mindre och mindre sådant. Inte för att jag inte har känt för det utan för att jag inte har velat "plugga" (även om jag inte skulle ha haft någon användning för det i skolan). Det är bra korkat att sluta med något man gillar bara för att man är rädd för vad andra skulle kunna tänkas tycka om det. 

Jag är lite allmänt irriterad på folk just nu känner jag. Inte för att det har hänt något speciellt men jag känner bara för att... bryta mig loss från alla mönster/bojor/fördomar/minnen, jag vill göra revolution och förändras, och med det också byta omgivning och allt. Men det sistnämnda är inte riktigt möjligt att göra ännu på ett år. Jag har praktiskt taget ägnat hela sommarlovet åt att försöka "hitta mig själv" (finns det verkligen inget bättre uttryck för det? Det där är så uttjatat av alla som vill sälja en "självhjälp till självinsikt"-bok) på något, halvt omedvetet, sätt. Kanske ingen riktigt planerar att ifrågasätta hela sitt sätt att vara helt medvetet, eller också är det bara jag som helt plötsligt insåg att jag inte tycker om mig själv, och redan hade börjat tänka ut förändringar utan att egentligen ha tänkt på dem som det. Eller vänta lite, att säga att jag inte tycker/tyckte om mig själv är fel, jag tycker/tyckte inte om sättet jag lät andra se mig på. Mitt beteende, attityd och så vidare. Alla sådana småsaker som har smugit sig på mig på senare år medan jag har varit upptagen med annat.

Kanske lider jag av någon sorts 18-års-snart-vuxen-kris eller så. Jag vill helt plötsligt vara en rebellisk tonåring igen. Jag upptäcker till och med att jag i tankarna dagdrömmer mig till någon sorts halvt förfluten tidsperiod som mest liknar en mix av 60-, 70- och 80-talet med 2000-tals influenser. Det är en rätt skrämmande, men ändå fantastisk vision.
 
Men för att försöka återknyta det här till hur normaliteten hade att göra med intelligensen så kan jag ju nämna att själva poängen med att skriva det här om mig själv är att jag tror att jag drabbades av precis just det som jag tror att så många faller offer för: att man (mer eller mindre omedvetet) prioriterar normalitet högre än att våga visa vad man egentligen vill och kan. Jag gillar att lära mig saker, så för mig fungerar sådana tankar hämmande och jag stänger av delar av min "förmåga" (hm... det där lät lite väl övernaturligt) och kan inte prestera på topp. Så tror jag också att många andra gör, även om de kanske inte tänker på det. Inte verkar det vara helt lätt att bryta det mönstret heller, även om man är medveten om det. Det enda som fungerar för mig är att just bli irriterad eller till och med lite arg (mestadels på mig själv, men även på samhället som så lätt kan lura en in i mönstret); först då får jag energi att försöka skaka av mig all den osäkerhet som fått mig att överhuvudtaget fastna i alltet.

För är det inte så att trots att alla säger att man ska vara den man är om man ska vara lycklig? Problemet är bara det att man (läs: jag) ofta tänker att man vill bli omtyckt av andra, och att det ska göra en lycklig. Och då är det lätt att börja slippa ner de där kanterna som är ens små egenheter, bara så att man ska vara lättare att tycka om (likeable är ett bra ord för det). Fast när folk väl börjar tycka om en då så spelar det helt plötsligt inte så stor roll längre, man blir inte lyckligare av det. Så vill man egentligen bli omtyckt för någon man inte är? Jag vill det inte, och för mig har det inte fungerat att försöka vara mer vanlig/mainstream, ergo jag får testa något annat som känns mer som jag. Inte för att skillnaden (ytligt sett) egentligen behöver bli så stor, det handlar nog mer om hur det känns inuti. Jag vill vara glad igen; vara postiv (men inte en sådan där överjobbig extrem optimist), och vara en idealistisk realist (jag vet att det egentligen inte går ihop men jag älskar uttrycket, som jag för övrigt kom på själv).

Men en sak är säker: jag är hellre en oslipad, unik gråsten än en tillfixad, slipad diamant!

Kapitel 4

Jag har till min stora förtjusning upptäckt att jag faktiskt har en gemensam tråd i min livssyn! Jag tror på placeboeffekten i vid bemärkelse. Placeboeffekten går ju normalt sett ut på att man rent vetenskapligt kan se att även personer som får sockerpiller istället för riktig medicin kan bli bättre (precis som de som får riktiga piller) om de bara får tro att de får vanlig medicin. Jag såg något program om det där och man hade till och med fått samma resultat med operationer! De delade upp ett antal patienter som led av kraftiga smärtor i knäna (tror jag att det var) i tre olika grupper. En grupp opererades för problemet, en annan fick veta att de inte kunde opereras medan den tredje gruppen fick höra att de skulle opereras och de rullades in i operationssalen men opererades inte (möjligtvis skar man upp bara ett litet jack som man sydde igen för att det inte skulle synas att de inte genomgått en operation). De sövdes och läkarna gjorde ljud som skulle likna de som man (undermedvetet) skulle kunna höra under en operation. Efteråt gjorde patienter från alla grupper regelbundna läkarbesök där man bland annat frågade dem om hur de tyckte att knäna kändes och så vidare. Det visade sig att de som hade trott att de opererades men inte gjorde det hade återhämtat sig bäst och kände minst av skadan (de slapp ju alla biverkningar).

Man hade också gjort ett försök med personer som led av Parkinsons sjukdom (hjärnan producerar för lite dopamin) där man hade gett vissa placebopiller men sagt att de var riktig medicin. Faktum är att man där kunde se att de började producera mer dopamin, helt utan medicin (man gjorde en MR-skanning eller något liknande, kanske en datatomografi eller så). Jag tycker att det är ett fantastiskt tecken på att vi verkligen kan klara av mycket mer än vad vi tror, och att vår hjärna och vårt kritiska förhållningssätt faktiskt kan hämma oss emellanåt. Pessimism är bokstavligen talat sjukdomsframkallande, eller rättare sagt så hämmar det vår förmåga att bota oss själva utan någon yttre hjälp från medicin och liknande.

Nu har jag flummat på en hel del om olika, mer eller mindre vetenskapliga studier men jag tycker att de visar på att det verkligen finns mer inuti oss än vad vi kan tro. För om det är möjligt att vi faktiskt kan bota så många saker helt själva så är det väl också möjligt att vi egentligen har större förmågor även inom andra områden. Kanske skulle vi kunna klara av betydligt svårare fysiska utmaningar, samt mer komplexa intellektuella problem om vi bara kunde lära oss att frigöra den där potentiella kraften som vi har inom oss. Kanske är det också anledningen till att vi har vissa som är så extremt bra på idrott, språk, matematik och alla andra olika ämnen.

Så min slutsats är att vi utan tvekan kan mycket mer än vad vi tror och att det gäller att tro på sin egen förmåga!

Kapitel 5

Jag verkar vara full av teorier när det gäller livet för närvarande... speciellt när det gäller människans begränsningar. Jag undrar exempelvis fortfarande vad det är som gör att vi har så lätt att tvivla på vår egna förmåga. Är det någon inbyggd mänsklig funktion i stil med en naturlig Jantelag? Eller är det på grund av omgivningen som vi lär oss att inte hävda oss för att främja umgänget med andra, så att vi till slut börjar tvivla på oss själva just eftersom vi så länge har tvingats kuva vår instinkt att hävda oss och visa vår fulla kapacitet?

Jag vet inte, men jag är fortfarande inne på att vi alla föds åtminstone någorlunda lika. Kanske är det inte helt tabula rasa, men nära nog då jag anser att gener nästan bara borde styra mer fysiska delar av våra liv. Jag tror att vår genkombination enbart avgör hur vi kommer att se ut och vilka fysiska problem/fördelar vi har/har lättare att få (t.ex. sjukdomar, längd osv.). Sådana saker som intelligens och liknande som borde bero på hur olika synapser dras tror jag har mer att göra med omgivningen (och då främst närmiljön). Jag tror exempelvis att det mesta när det gäller "intelligens" har att göra med sättet man börjar lära sig saker, och vad för inställning man har till det. Första intrycket är kort sagt väldigt viktigt, men framför allt handlar det om att alla de tidiga intrycken är positiva för att skapa en god grundinställning till lärande.

Ta mig som exempel; jag lärde mig inte läsa förrän jag började skolan, men när jag väl gjorde det tyckte jag att det var roligt och jag lärde mig snabbt (kanske delvis påskyndat av min inbyggda tävlingsinstinkt som ogillade att andra kunde något som jag inte kunde...). Samma sak gällde för matematik och mycket annat och jag märker idag att jag har mycket lätt för att lära mig saker, vare sig det handlar om språk eller kemi eller något annat ämne. Kanske har det att göra med att jag inte hade föräldrar som tvingade på mig kunskap redan när jag var väldigt liten (många försöker lära sina barn att läsa lite smått, eller snarare känna igen ord och associera det med en sak,  redan när de är två år eller så) utan bara uppmuntrade mig när jag frågade om något eller ville lära mig saker. Så när jag började läsa och räkna så kunde jag få hjälp om jag behövde det men annars lät de mig vara ifred så att jag fick jobba på i min egen takt. Jag hade aldrig en känsla av att mina föräldrar "kollade mig" eller ställde en mängd krav på mig eller så. Jag visste att de förväntade sig att jag skulle göra mitt bästa, men det var inget de behövde tvinga på mig eller så.

En trygg uppväxt och tillgång till hjälp vid behov (i form av kunniga föräldrar eller andra människor i ens närmiljö), och en egen inre drivkraft, det är vad jag tror skapar en "intelligent" person, inte rätt genetiska mix!


Kapitel 6

Jag har den här terminen börjat läsa psykologi och det är närmast skrämmande hur vissa saker som finns inbakade i psykologiska teorier kan stämma så bra in på verkligheten. Exempelvis detta med regression (att återgå till ett redan passerat utvecklingsstadium), det är precis så jag gör (oftast bara för någon timme dock) när jag känner mig alltför stressad av alla krav och förväntningar på mig. Jag använder den sortens barnslighet som en ventil när jag behöver få ur mig all stress och sådant och det fungerar bra. Men nu har jag driftat en smula ifrån ämnet; vad jag egentligen tänkte på var det att vi faktiskt kan fastställa sådana här saker och att människan har så lätt att följa olika mönster. Det finns mönster i allt vi gör och då speciellt i vårt beteende, alla vanor och egenheter som vi har är ju ett resultat av att vi har ett mönster med några faktorer som ständigt återkommer i vårt beteende.

Å ena sidan är det skrämmande, och inte alltför bra rent överlevnadsmässigt, att vi kan vara så förutsägbara. Men å andra sidan är det kanske just dessa individuella mönster som gör oss speciella, som gör oss till egna individer. Om vi inte hade något återkommande i våra liv skulle vi helt sakna fasta punkter, och andra skulle antagligen inte heller kunna få grepp om oss eftersom det inte skulle finnas något centralt att greppa om. Inget som är speciellt med just mig, inget som jag gör oftare än andra eller på ett udda sätt. Det vore verkligen urbota tråkigt om man tappade den individuella prägeln då jag tror att det delvis är den som lägger grunden för vårt samhälle. Om vi inte hade våra egna, fasta punkter skulle vi inte kunna ha ett stabilt samhälle utan det skulle vara mer flytande i och med att ingen skulle göra samma sak regelbundet (arbete, aktivitetet och så vidare), vi skulle inte ha någon säkerhet och inte kunna veta om saker och ting skulle bli utförda. Men givetvis skapar dessa individuella mönster också problem i samhället eftersom vi ibland kan ha svårt att förstå andras vanor och mönster, och vi kan ha svårt att anpassa oss efter andras mönster. Dessutom kan dessa mönster bli lite väl viktiga för somliga och inte bara fungera som en grundmall utan som ett detaljerat manus som bör följas av allt och alla även i ens omgivning, trots att dessa kanske inte alls är medvetna om detta "underförstådda manus". Och om det är många som har olika manus så blir det väldigt svårt att få allt att passa ihop.

Så jag antar att det gäller att ha vissa vanor och fasta punkter i vardagen, men att inte låta dem ta över eftersom jorden trots allt inte går under om jag måste bryta någon av mina vanor en dag eller två.

Kapitel 7

Jag skummade just igenom några av mina tidigare "kapitel" och sitter just nu och förbannar mig själv. Jag har än en gång fastnat i det energiutsugande stresshjulet (inspirerat av ekorr-/hamsterhjul som bara går runt runt utan att fylla någon direkt funktion). Det är otroligt, jag har egentligen ingen anledning att stressa som många andra anser sig ha. Jag är inte beroende av mina betyg, inte just nu i alla fall, eftersom jag inte har någon plan på vad jag vill läsa vidare till senare. Jag vet inte ens om jag vill läsa vidare alls, så varför tillåter jag mig att bli så stressad av allt!?! Jag tror att det är någon sorts duktig-flicka syndrom som jag har försökt bli av med så många gånger, men jag trodde att jag hade lyckats tvinga tillbaka det så att det upptog minimalt av mig. Ändå upptäcker jag att jag hela tiden sätter andras bästa först, frågar någon om hjälp spelar det ingen roll att jag redan har alldeles för mycket att göra redan som det är, jag tar på mig det ändå. De behöver inte ens be om det, bara de talar om det som ett problem kan jag frivilligt erbjuda mig att hjälpa till. Så mycket för mitt försök till dkutig-flicka exorcism...

Men nu börjar det verkligen märkas hur alla börjar oroa sig eller åtminstone tänka mer på betyg och liknande. Det är en hel del prat om vad man vill göra sen, vad man vill bli och så vidare. Nu är det bara så att jag inte har som mål att bli läkare eller något annat. Mitt mål är att bli en komplett, utvecklad och medveten människa som vet vem hon är. Ett specifikt jobb är i slutänden bara ett jobb och jag vill inte definiera mig med mitt yrke. För det första skapar det verkligen slitningar och en sorts klassamhälle baserat på yrkesstatus och -tillhörighet. För det andra sätter man verkligen allt på ett enda kort, förlorar man jobbet eller kanske inte ens klarar utbildningen eller så kan man lätt få det jobbigt. Jag vill inte vara ett med mitt jobb, det är bara ett medel för att kunna leva och visst får det gärna vara intressant och roligt, men det är inte allt, det är inte livet självt!

En annan sak som börjar bli alltmer tydlig just nu är att jag slutligen börjar inse att långt ifrån alla verkar tänka på samma sätt som jag gör. Jag tror att jag helt enkelt associerar mycket friare än många andra. Vi hade en tävling på KU igår som var likt pictionary med julrelaterade ord som vi för extrapoäng skulle försöka koppla ihop med kristendomen/den kristna julen och en del av mina associationer var minst sagt... långsökta men bra. Jag tror att det är ett arv från min mamma även om hon inte riktigt använder det på samma sätt, hon har väldigt lätt att exempelvis koppla ihop nya ärenden med gamla (och även minnas namnen) genom att minnas något speciellt med dem. Det visar väl att det finns fördelar med den sortens förmåga men jag kan inte låta bli att känna mig lite utanför när folk verkligen inte förstår hur jag kopplar ihop saker och ting och det inte ens verkar hjälpa att jag förklarar hela associationskedjan som ligger bakom. Antagligen är det dock en av anledningarna till att jag har så lätt att komma ihåg vissa saker (speciellt sådant som ligger under kategorin "värdelöst vetande").

Men nu är det snart jul och jag vill hinna med att både stressa av samt att börja se klart igen, anledningen till att jag har valt att läsa de ämnen jag gör är inte att jag vill få högsta betyg utan att jag helt enkelt är intresserad av dem och vill lära mig så mycket som möjligt eftersom jag verkligen kan beskrivas som kunskapstörstande.