Anagram

1) Tolva på språk:

1. Detta är fonem:
SVAR: Språkljud (i kontrast mot andra ljud) / Språkljud med ljudskillnader

2. Där uppstår språkljuden:
SVAR: Vid talorganens olika ställningar

3. Detta är de mjuka vokalerna och detta de hårda:
SVAR: mjuka = e, i, y, ä, å (uppstår i främre delen av munnen)   hårda = a, o, u, å (uppstår i bakre delen av munnen)

4. Detta är lingvistik:
SVAR: Språkforskning om allmänna egenskaper hos mänskliga språk

5. Detta är morfem:
SVAR: Den minsta språkliga enheten med självständig betydelse

6. Då grundades den historiska språkvetenskapen:
SVAR: I början av 1800-talet

7. Detta kännetecknar de germanska språken:
SVAR: De har undergått en förskjutning av vissa konsonantljud (den så kallade germanska ljudskridningen)

8. Härifrån stammar de nu talade nordiska språken och då delades de upp:
SVAR: Från urnordiskan / samnordiskan varefter de delades upp efter 800 e.Kr.

9. Tre gemensamma särdrag för alla nu talade nordiska språk är:
SVAR: 1) bestämd slutartikel, 2) passivböjning med ändelsen s, 3) stark och svag böjning av adjektivet

10. Fem exempel på liknande ord med olika betydelse i danskan (d), norskan (n) och svenskan (s) är:
SVAR: 1) bolag (s), samlag (n), forening (d)
            2) lugn (s), rolig (n & d)
            3) mjuk (s), blöt (n), blöd (d)
            4) saga (s), eventyr (n & d)
            5) rum (s), vaerelse (n & d)

11. Så heter 50 på danska:
SVAR: halvtredsindstyve (= halvtreds)

12. Fyra skillnader mellan nynorsk och bokmål är:
SVAR: 1) stavningen, 2) ordböjningen, 3) meningsbyggnaden, 4) ordförrådet  


2) Tio ortsnamn:

1. Piteå = Namnet kommer egentligen från Pite älv som förr hette Pita eller Pitu. Därefter tog man det namnet på socknen och så småningom blev det också stadsnamnet i och med att Piteå blev en stad år 1621. Man vet faktiskt inte om namnet är svenskt, eller om det kommer från samiskan eller finskan. Om det skulle vara svenskt i grunden kan det tänkas komma från verbet pita som betyder 'pipa, gnälla, vissla'.

2. Lycksele = Namnet kommer ifrån att man ursprungligen kallade just den platsen där staden nu ligger för vid sjön Lyksele där den låg vid Ume älv. Man vet inte riktigt varifrån namnet kommer men det kan tänkas att den första delen av namnet kommer från lycka, men inte så som vi menar utan i betydelsen 'ögla, slinga'. Den andra delen av namnet kommer troligen från sel som betyder 'lugnvatten i å eller älv'. Lycksele blev dock inte en stad förrän år 1946. 

3. Härnösand = Gamla namn på platsen där Härnösand ligger är Hernösund och Hernesand och namnet kommer ursprungligen från en hamnplats. Den första delen av namnet kommer från sockennamnet Härnö som i sin tur ursprungligen är ett önamn vars första del är Härn- som är en biform till hjärn- i vårt ord hjärna. Härn- står för 'huvud, kulle, topp' och antyder alltså en upphöjning i marken i/vid ett sund. Så det är en mycket logisk benämning av en ö då den är en topp i vattnet. Härnösand blev en stad år 1585.

4. Sundsvall = Förr var namnet Sundzvaal (är det bara jag som finner det likt nederländskan?). Den första delen av namnet kommer från ett gammalt gårdsnamn, Sund, som just syftar till att gården låg vid Selångersån. Den andra delen av namnet kommer från ordet vall som betyder 'gräsbevuxen slätt'. Sundsvall blev en stad år 1624.

5. Motala = Man vet faktiskt inte riktigt varifrån namnet Motala kommer men man tror att det kan ha gammalt kultiskt ursprung där den första delen av namnet kommer från ordet mot som betyder 'vägmöte'. Den andra delen av namnet kan tänkas komma från någon avledning av det gotiska ordet alhs som betyder 'tempel'. Motala blev en stad år 1881.

6. Gränna = Ursprungligen var namnet "in Grännum" och "Brahe-Grenna" (staden grundades av Per Brahe) och det innehåller då en avledning av ordet granne som betyder 'grannskap, grannlag'. Det blev en stad år 1652.

7. Kiruna = Namnet kommer från ett bergnamn där man har gjort om det samiska ordet kieruna som betyder 'fjällripa'. Troligen fick (malm)berget i sin tur namnet för att man tyckte att dess form påminde om en fjällripa. Kiruna blev en stad år 1948.

8. Haparanda = Namnet kommer från ett finskt bynamn, Haaparanta som betyder 'aspstranden'. Haparanda blev en stad år 1842.

9. Kramfors = Namnet kommer dels från ordet fors som helt enkelt antyder närheten till en fors eller liknande vattendrag. Den första delen av namnet kommer sig dock av ett personnamn, Kristian Kram var en byggmästare som på 1700-talets mitt anlade en större såg där staden Kramfors så småningom uppstod. Den blev en stad år 1947.

10. Linköping = Ursprungligen var namnet snarare Lingköpung, Liongköpung och Liungköpung vilket antyder att den första delen av namnet kommer från ljung som står för 'ljunghed' medan namnets andra del stammar från köping som helt enkelt betyder 'handelsplats'. Linköping blev en stad redan under 1100-talet.


3) VAD ÄR DET DU SÄGER?

Det finns egentligen väldigt många språk som ligger dolda i svenskan, och egentligen i alla språk som idag talas runt om i världen. För även om vi säger att alla svenskar talar svenska är detta inte hela sanningen, vi talar inte bara svenska som språk utan vi talar ofta även dialekter eller olika "gruppspråk". Jag vet till exempel att jag ofta kan tala på olika sätt beroende på med vem jag är. Om jag umgås med mina vänner från estetiska programmet är det lätt hänt att jag halkar in på ett annat "språk" än det jag normalt talar när jag till exempel är i skolan. För i skolan är det för det mesta ett mer korrekt uttryckssätt som gäller, då jag ofta använder mig av olika facktermer eftersom mycket av skolarbetet går ut på att kunna nyttja just den sortens termer. När jag däremot är hemma är jag lite mer vardaglig och försöker undvika vetenskapsliknelser och termer som används där eftersom, helt ärligt, jag annars får tillbringa fem gånger så lång tid med att förklara vad jag menar jämfört med om jag bara hade valt att uttrycka mig annorlunda från början.

Men det är utan tvekan inte bara jag som reagerar på det här sättet, vi verkar alla göra det i större eller mindre utsträckning beroende på hur olika våra umgängeskretsar är. Ett exempel på det är hur jag just fick ett sms från min syster där hon skrev att hon skulle gå och möta "morsan". När hon är hemma eller med mig eller min familj säger hon så gott som alltid, troligen i närmare 95 procent av fallen, "mamma" och aldrig "morsan". När hon däremot är med sina vänner, och då främst de som hon inte har känt sedan mellanstadiet säger hon helt plötsligt "morsan". Jag kan tycka att det är lite underligt men det visar verkligen på hur vi kan anpassa vårt språk efter vår omgivning då hennes kompisar för det mesta kallar sina mammor för "morsan" och hon då hänger på den trenden och använder mer av ett slanguttryck istället för det vanliga uttrycket. Det är dock en sådan egenskap som jag tror är vanligare hos ungdomar än hos vuxna, just detta att använda sig av slang och att gärna växla mellan slang och "vanligt" tal. Jag minns en gång när jag var i Stockholm och jag satt på tunnelbanan och en bit ifrån mig hade en kille som talade (högljutt) med en kompis. Han talade så mycket slang att jag, nyfiken som jag är inte kunde låta bli att lyssna när han talade så högt, ibland knappt förstod vad han menade. Många av orden måste ha varit inspirerade av andra språk och det var först efteråt som jag började förstå vad ord som shoo, guss och bre betydde. I vilket fall som helst så var det inte det faktum att han talade slang som gjorde mig fascinerad utan det faktum att han när han klivit av tunnelbanan vid samma station som jag, och lämnat kompisen som visst skulle fortsätta, tog upp mobilen och ringde till någon som jag gissar var hans mamma eller (äldre) syster. Han talade fortfarande mycket högt så det var inte svårt att höra vad han sa, speciellt inte som jag stod bakom honom i en lång rulltrappa, och jag som var inställd på slang-tal förstod nästan inte vad han sa till en början. Han talade helt vanlig svenska, om än med lite brytning men det var ingen slang, ingenting som jag hade förväntat mig.

Så det fick mig också att verkligen tänka på hur vi anpassar vårt språk efter varandra. De flesta ungdomar talar inte slang med sina föräldrar, även om de kanske gör det med sina vänner och syskon. På sätt och vis är det nog ett sätt att försöka särskilja sig från de vuxna genom att utesluta dem från den delen av ungdomarnas liv. Språket hjälper oss att uttrycka våra åsikter och känslor och därför blir dessa uttryck olika på olika språk. Så kanske är det så att man genom att hålla isär olika delar av omgivningen med hjälp av språkskillnader försöker skydda sig själv genom att inte vara lika sårbar överallt. När jag är i skolan och talar mitt "korrekta språk" känner jag mig inte hälften så sårbar som när jag är hemma och känner mig mer öppen, det är som att man genom att ändra språket skapar små barriärer kring sig som gör det svårare för andra att bryta sig in och finna ens svagheter.

Men jag tror knappast att detta är unikt enbart för ungdomar, vi gör det alla om än på olika sätt. Ungdomar kan ofta använda sig av slang, speciellt i vissa trakter där man vill visa att man hör ihop som i olika Stockholmsförorter, men vuxna använder sig ofta av olika "yrkesspråk". Där är målgruppen, eller vad man vill kalla den, inte vuxna i allmänhet utan ofta de som har samma yrke eller åtminstone arbetar inom samma bransch som man själv. Kvinnor använder också andra språk än män, ibland för att visa grupptillhörighet men jag misstänker att det faktiskt också kan ha att göra med rent genetiska skillnader som gör oss mer känsliga för olika saker. Kroppsspråk är till exempel vanligt bland vissa grupper och även om det inte finns någon allmän grund för det så skulle jag tro att det verkar vanligare bland folk med mer praktiska yrken än teoretiska. Kanske har det helt enkelt att göra med att man då är mer van vid att använda händerna och kroppen än folk som har teoretiskt baserade yrken och som då oftast uttrycker sig mycket i skrift, med ord istället för kroppsspråk.

Allt som allt tror jag faktiskt att vissa språkklyftor kan vara bra eftersom det gör det lättare för oss att känna gemenskap och att skaffa oss de där mindre gruppindelningarna i vårt umgänge som vi gärna vill ha. Det vore snarare dumt att försöka överbrygga dessa klyftor men jag tror att man ska ha ett gemensamt språk också. Man kan ha sitt yrkesspråk eller sin slang men man borde också tala "vanlig svenska" och kunna använda det bra. Det är lite som att kunna tala engelska även om man också kan tala svenska och kanske andra språk. Det finns inget som säger att vi inte kan tala flera olika "språk" utan jag tror snarare att det är positivt att kunna ha olika språk att tillgå eftersom det ökar kreativiten och vidgar ens vyer. Det finns saker jag inte finner ord för i svenskan och i sådana fall kan jag använda ett engelskt eller kanske ett tyskt uttryck som uttrycker det jag menar. Samma sak gäller för vanlig svenska och dessa "småspråk", vissa slang-, fack- eller yrkesuttryck förklarar mycket bättre det vi vill säga än något ord i den "vanliga svenskan" och då kan det vara bra att ha dem att tillgå, för det finns inget språk som helt komplett kan uttrycka alla våra komplexa åsikter och känslor. 

Komplex är människan - komplext blir språkbruket!