Mål 3:3
[15. Reflektion och värdering: Anser du att vi inte ska ha så höga krav på kunskap och sanning? Vilka krav har du?]
Jag tror inte att kunskap är något metafysiskt som ska gälla i alla tider och lägen; tvärtom anser jag att kunskap är likt innehållet i en bok, det kan med jämna mellanrum revideras när man upptäcker nya saker som förändrar den tidigare kunskapen. Einstein sade att det mesta (allting) är relativt och jag håller med honom; kunskap är precis lika relativ som allt annat och det finns ingen säker, metafysisk kunskap. Det är därför fackmän oftast försöker hålla sig á jour med de nyaste rönen och annat för att kunna omvärdera sina egna kunskaper och applicera de nya till dem för att se hur de fungerar. Kunskap behöver inte vara konstant eftersom den bara är ett verktyg som tillåter oss att leva och fungera, och eftersom jag dras åt den empiristiska kunskapstanken så anser jag att all kunskap kommer ur (sinnes)erfarenheter och därmed finns det ingen säker kunskap eftersom kunskap som man allmänt talar om den går ut på att man ska kunna säga att något är på ett visst sätt i vissa omständigheter. Och det är något som vi omöjligt kan veta eftersom vi inte har erfarit alla dessa försök. Jag ser helt enkelt inte behovet av metafysisk kunskap utan bara av en ungefärlig kunskap som går ut på att man antar att något kommer att bli på ett visst sätt i vissa omständigheter; men det kan inte klassas som kunskap utan bara som ett medel för att olika människor ska kunna förstå varandra och kunna forma en gemensam grund som överbryggar de olikheter som alltid finns mellan oss. Kunskap för mig är just det, ett verktyg för att kunna förstå varandra och kunna överleva i världen som den ser ut. Det är bara där den behövs och därför gör det inte mig något att kunskap inte är metafysisk utan något som man helt enkelt får lära sig, och senare omvärdera genom erfarenheter av omgivningen.
[18. Reflektion och värdering: Anser du att det mesta du lär dig i skolan tvingas du bara lita på? Att du egentligen inte vet något av det?]
Jag tror definitivt att det är en stor skillnad mellan att lära sig något och att veta detsamma. Även om man kan säga att man vet det som man har lärt sig i skolan så är det en mer ytlig form av vetande som snarare baseras på att man kommer ihåg vad man har gått igenom. Man vet det inte; och egentligen undrar jag om någon vet något alls eftersom vi alla har lärt oss saker. Det finns ju en risk att det blir en sorts utantillkunskap som egentligen inte handlar om att veta något utan bara att kunna det, känna till det. Jag är rädd för att det är så det ligger till i skolan och även inom alla områden som sysslar med olika vetenskaper och liknande, för de är alla baserade på att man måste lära sig allt steg för steg och i slutänden handlar det ju nästan mer om att komma ihåg än att veta. Att man sedan använder sig av utantillkunskaperna för att göra nya försök som kan skapa nya "kunskaper" betyder inte att man vet något utan bara att man kan associera och lägga till de nya resultaten i kunskapslagringsbanken. Det enda alternativ som jag kan se till att vi inte skulle veta något alls är att veta bara skulle vara en synonym för att komma ihåg vad man tidigare har sett/läst/upplevt. Då skulle vi kunna "veta" saker men inte annars. För mig går det helt enkelt inte att veta något om det inte finns metafysisk kunskap, det finns helt enkelt inget att veta eftersom kunskapen som vi talar om (icke-metafysisk) hela tiden kan förändras och inte är konstant och därmed finns det inget att veta heller. Jag håller med Rorty i hans tanke att kunskap egentligen bara finns i gemenskapen med våra jämlikar (inom ett visst område) då det bara är i den som kunskapen erkänns som kunskap i bemärkelsen att alla inblandade anser att den är (någorlunda) allmängiltig. I andra sammanhang ifrågasätts kunskapen och utsätts för tvivel och det är egentligen först då vi själva börjar tveka om den verkligen är sann eller bara relativ. Kanske är det därför det finns så många klubbar och föreningar som samlar människor med liknande intressen; det är där deras kunskap tillåts vara sann, även om det bara är en illusion.
[29. Reflektion och värdering: Anser du att den fideistiska skepticismen gör mer rättvisa åt tron på Gud?]
Ja, jag tror att den överhuvudtaget är mer ödmjuk då den erkänner att det handlar om tro och inte direkt kunskap och att man inte behöver veta för att kunna tro. För det är precis vad jag är inne på när det gäller kunskap, det finns ingen kunskap som man kan veta men det finns kunskap som man kan tro på. Skillnaden är att den första skulle vara metafysisk medan den andra vore möjlig att ändra och omvärdera. Jag tror också att tro i sig själv är helt fri från tvivel och på så sätt känns det helt rätt att säga att den fideistiska skepticismen gör mer rättvisa åt Gudstron då jag anser att det är kunskapen och sökandet/tanken på den som skapar tvivel och inte tron. För skulle det egentligen finnas någon som tvivlade om de inte använde logik och annat (till exempel sannolikhet) för att försöka förklara och bevisa tron som kunskap, passa in tron i de gällande "kunskapsmallarna"? Tro är för mig betydligt mycket ärligare och mer avskalat än vad kunskap är. Tro erkänns handla om direkta känslor och behöver inte ha bevis för att kunna existera; kunskap ska man däremot hela tiden kämpa för och försöka bevisa grunden till den för att den ska kunna finnas och fungera. Och för mig handlar ändå kunskap om tro och inlärning och inte ett dugg om att veta då det inte finns något att veta. Allt man kan göra är att tro och då skulle man lika gärna kunna tro på Gud som skapande kraft som man skulle kunna tro på något annat. Tro kan aldrig bli falsk eller fel, det är det bara kunskap som kan bli. Därför känns det som att den fideistiska skepticismen har gjort helt rätt som har dragit sig ur den katt-och-råtta-lek som kunskapsbevisjakten innebär och istället öppet erkänna det som ändå gäller för allt som deltar i jakten; att allt ändå bara är tro i grunden, inget annat utan bara ren oförfalskad tro.