Mål 4 - fördjupning

JEAN-JACQUES ROUSSEAU OCH HANS FILOSOFI

Biografi
Jean-Jacques Rousseau föddes i Genéve år 1712 och dog sedermera utanför Paris år 1778. Han ska själv ha sagt att han hade en bra barndom även om den var lite udda så till vida att han växte upp med sin pappa och faster/moster och inte fick leka med sina jämnåriga utan istället lärde pappan honom att läsa och uppskatta livet på landet. Det var också en av de platser som han återvände till under hela sitt liv och som verkar ha varit den plats där han var som lyckligast. Annars levde han ett mycket kringflackande liv och hade flera yrken vid sidan om sin författarsroll, han har bland annat spelat en roll även för musiken som tonsättare, även om han inte lyckades alls som musiklärare. Han led till och från av "mental ohälsa" som gjorde att han fick mycket svårt att umgås med folk då han fick häftiga humörsvängningar och kunde anklaga människor för de mest absurda saker. Rousseau verkar på många sätt ha haft ett mycket jobbigt liv och han var troligen mycket egoistisk och tänkte för det mesta på sig själv men det ska sägas till hans försvar att han alltid stod fast vid sina idéer och även själv följde dem. Han anpassade sig aldrig efter omgivningen och verkar inte ha brytt sig om vad andra tyckte om honom vilket också visas i hans handlingar; han och hans "sambo", Therese Lavasseur fick exempelvis tillsammans fem barn av vilka alla lämnades bort trots att det orsakade en del höjda ögonbryn och viskningar bakom ryggen på dem. Han skrev även ett verk vid namn Émile (som tog upp en del revolutionära idéer om barnuppfostring så som att barn borde få utvecklas i enlighet med deras egna, högst individuella karaktärer) som gjorde att han tvingades lämna landet då den franska kyrkan ansåg sig hotad (boken brändes till och med på bål på vissa platser i landet).

Rousseau hade också en tendens att bli ovän med alla människor han mötte och diskuterade med, detta skedde också med David Hume som han vistades hos när han var i landsflykt. Så efter att Hume kastade ut honom återvände han till Frankrike under falskt namn. Efter en tid fick han även komma tillbaka officiellt under förutsättning att han inte publicerade fler verk, men inte heller det lydde han fullt ut. Istället höll han privata läsningar och fortsatte att arbeta på fler verk som så småningom utgavs postumt.

Rousseau var i mångt och mycket en visionär som var långt före sin tid, trots att många i hans omgivning verkar ha ansett honom vara en bakåtsträvare, och både han och hans idéer blev isolerade från resten under hans levnadstid för att de helt enkelt var för annorlunda. Hans verk och idéer blev några av föregångarna till romantiken och trots att han själv var klart emot revolution som ett medel för förändring, han ansåg att en förändring borde starta i uppfostran (indoktrinering), har han ändå kommit att anses vara en av den franska revolutionens fäder. 

Filosofi
Rousseaus filosofi brukar sammanfattas med den enkla meningen: Tillbaka till naturen! Detta är typiskt för den romantiska eran som startade efter hans död och han menade på att människan i grund och botten är god och att det är samhället, vetenskapen och tekniken som förstör och korrumperar henne. Han ansåg också att människan i sitt naturliga tillstånd karaktäriseras av en hälsosam egenkärlek som medföljs av naturlig medkänsla men i samhället förvandlas egenkärleken istället till en sorts korrupt stolthet som bara söker andras gillande och därmed gör att individen förlorar kontakten med sin sanna natur. Och när man förlorar sin sanna natur förlorar man också sin frihet.

Men Rousseau trodde ändå inte att det var fullt så lätt utan att även om den mänskliga naturen blir korrumperad i ett samhälle så möjliggör det också perfektion i fråga om moral och när människor interagerar så måste den "naturliga friheten" göras om till "moralisk frihet" för att vi ska kunna ha en gemensam grund (av värderingar) att stå på. Så i ett rättvist samhälle ersätts alltså individens naturliga viljefrihet med en gemensam vilja så att alla individer fjärmas från sina naturliga rättigheter för att kunna skapa en "gemensam individ" som är ofelbar och varifrån den allmänna viljan kommer. Han tror alltså inte att man förlorar frihet utan att man bara återupptäcker den i en annan form, i den allmänna viljan som alltid agerar för att samhället som helhet ska ha det så bra som möjligt (lite i samma stil som utilitarismen).

Min åsikt
På många sätt håller jag med Rousseau även om jag känner mig lite bortvillad när det gäller förlorad och återfunnen frihet, men att naturlig frihet övergår i moral kan jag mycket väl hålla med om då moralen ändå fungerar som vår gemensamma grund i samhället medan individuell, naturlig frihet aldrig skulle kunna fungera att ha i ett samhälle. Även tanken på att vi alla är goda i grunden kan jag hålla med om även om det känns så otroligt naivt som tanke (kanske är det en av effekterna av samhällets påverkan, vi blir lätt cyniska) men ändå känns den väldigt rätt. Samma sak gäller att vi i ett samhälle låter egenkärleken förvandlas till någon sorts varelse som bara törstar efter andras gillande och kärlek. Egentligen har jag inte alls mycket att invända emot och det känns nästan lite för bra för att vara sant, kanske borde jag ha valt en annan filosof så att jag hade haft lite mer att säga men Rousseau känns så rätt eftersom han är så rak, hans tankar verkar närmast avskalade och är så lätta att förstå, de känns kraftfulla och genomborrande på ett sätt som jag aldrig tidigare har upplevt och därför kunde jag inte låta bli att välja honom som mitt fördjupningsarbete.

Citat
Jag har också valt tre citat av Rousseau varav det första är ett citat som fastnade i mitt minne redan för flera år sedan:

Människan föds fri men ändå är hon överallt i bojor

Detta följer ju helt med hans tankar om "den naturliga människan" och "människan i samhället" och jag kan inte göra annat än att hålla med honom om det för i samhället finns det alltid en mängd regler, skrivna så väl som oskrivna som man hela tiden måste följa. Det finns alltid andra som förlitar sig på att man ska utföra vissa uppdrag och man har hela tiden en mängd förväntningar och krav på sig. Dessa är vad bojorna symboliserar för mig, för de är motsvarigheten till frihet. Jag tror dock inte att det är fullt så lätt att leva i frihet heller eftersom människan inte vet annat än att leva tillsammans med andra och så fort det finns mer än en på ett ställe har man, vad? Jo, just ett samhälle där kraven och förväntningarna än en gång gör sig påminda. Jag tror dock inte att det är själva kraven som andra har på en som utgör bojorna utan ens eget samvete och de krav man ställer på sig själv när man vet att andra behöver en.

Människans frihet består inte i att hon kan göra vad hon vill. Däremot i att hon inte är tvungen att göra det hon inte vill

Detta är ett helt fantastiskt uttalande och jag tycker verkligen att fler borde känna till det, för är det inte så att frihet kanske inte alltid är att vara fri från allt utan handlar mer om att inte vara tvungen att göra något. För annars skulle ju den ultimata friheten vara döden, eller att ligga i koma, men så brukar inte de flesta tycka utan det handlar om att de vill slippa undan de måsten som annars ligger för dem. Jag vet inte om det annars finns så mycket att säga om det här citatet eftersom jag redan har talat så mycket om frihet.

Personen som har levt mest är inte den som har levt längst, utan den med flest erfarenheter

Det här citatet är inne på samma tema som de tidigare och liksom dem tycker jag att det stämmer väldigt väl eftersom jag är böjd åt att ha en empiristisk syn på kunskap och liknande. Om jag återanvänder min koma-liknelse så skulle jag säga att en person som från födseln skulle ha legat i koma i 78 år och sedan dör inte skulle ha "levt mer" än en person som dör vid 3 års ålder har om 3-åringen har varit vid medvetande och levt ett vanligt liv under de tre åren. För treåringen skulle ändå ha haft fler erfarenheter (såvitt man vet det vill säga, kunskapen om vad som sker då man är koma är egentligen lite för begränsade för denna liknelse men jag menar att man inte ska ha haft något medvetande alls, inga drömmar eller liknande). När vi säger att någon har levt ett rikt liv brukar det innebära att personen har varit med om mycket, erfarit mycket, och ofta sätts det högre än att ha levt ett långt, händelse- och erfarenhetslöst liv. Och jag håller med den allmänna uppfattningen, hellre upplever jag mer men lever kortare än att knappt uppleva något alls men leva länge.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback