Besatt

Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag uttrycket "inte se skogen för alla träd". Men jag tror att jag antagligen tolkar det mer eller mindre rätt beroende på situationen. Just nu har jag precis insett att jag verkligen har stångat huvudet i väggen helt i onödan igen. Jag får dessa fixa idéer och allt som oftast inser jag inte själv att de är just det, besattheter. Onödiga och oftast bekymmersamma sådana. Som det här med jobb. Jag har grottat ner mig totalt i detta att det ska vara så svårt att få ett jobb. Ändå behöver jag egentligen inget jobb. Vad jag behöver är däremot lite bättre självkänsla och i det här fallet självinsikt... Hur kommer det sig att jag är så bra på att se mina negativa sidor att jag missar både de bra och även dessa saker som är enkelt att åtgärda bara man funderar över dem på rätt sätt. Visst vore det bra med ett jobb, en inkomst, en sysselsättning. Men jag bor hemma och har inga större utgifter så jag klarar mig nog ändå även om det kan vara jobbigare.

Jag tror att det som stör mig är hur andra skulle kunna tänkas se på mig, på det här. Och vad som stör mig än mer är att jag stör mig på att de kan tänkas störa sig på det... Egentligen har jag väl alltid tänkt att jag antingen ska utbilda mig eller att jag ska skapa mitt eget jobb. Jag funkar bäst om jag själv får styra och arbeta med min egen idé, men vissa yrken kan jag tänka mig att ha ändå. Även om jag får jobba underställd andra, vilket är väldigt sannolikt med tanke på vilka yrken jag funderar på. Världen ligger verkligen helt öppen och jag vet att jag kan bli riktigt bra på nästan vad som helst, det är sån jag är och sån jag alltid har varit. Ändå håller jag på att fastna i den grå vardagssörjan som jag så länge har svurit att jag aldrig ska bli en del av. Bara för att jag inte tror på min egen förmåga. Hur smart är det? Sorgligt nog tror jag att det är väldigt vanligt och jag undrar hur många fantastiska människor man har missat på grund av det. Men man kan vara lycklig var som helst. Även i den grå vardagssörjan. Och så länge de lyckades bli lyckliga på något sätt var det nog värt det. Trots allt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback