Anagram

Jag känner mig som att jag lidit skeppsbrott och ännu inte vet om jag kommer bli räddad eller slukas i den stora, svarta oceanens djup. Min bok är utläst och större delen av dagen och natten tillägnades den. Det var länge sedan det tog mig så lång tid att läsa ut en bok men den gick inte att skynda sig igenom. Inte heller gick den att lägga ifrån sig mer än för en kort stund. Hela mitt Jag är i uppror och jag undrar så över livet. Jag behöver prata men det finns ingen här som vill lyssna. Ingen som jag kan lyssna på. Livet är så fruktansvärt skört och samtidigt så starkt i sin svaghet. Paradoxerna regnar över mig och jag kan inte skydda mig, vill inte slippa undan dropparna som bränner hål på mitt tunna skinn samtidigt som de ger mig livet åter. Jag förråder mig själv, vill börja redigera tankarna eller åtminstone orden som strömmar ut på skärmen. Återgå till det som alltid varit men som aldrig varit sant. Jag måste begrava mig själv för att inte bli vansinnig. Jag förstår vad som avsågs, samtidigt förstår jag inget. Jag levde inte, jag andades. Ibland inte ens det. Kanske är en återgång till det som en gång varit, samtidigt som man förblir det man är, den enda möjliga utvägen. Hur ska man annars kunna dra i sig luften som virvlar runt? Jag tror att jag är på väg tillbaka samtidigt som jag rör mig framåt med en fart som skrämmer mig själv. Jag försöker förlora mig själv för att finna vem jag är. Live today, yesterday's gone and tomorrow might never come. Det är så svårt att inse att man kan lära sig så mycket utan att förstå det, vad är poängen när kunskap inte längre är förståelse utan ren information och vetskap utan förstånd? Jag känner för att dra mig undan för att hitta min mening. Kanske lever vi bara för ett enda ögonblick, att allt leder fram till denna enda stund och vi då gör ett val. Inget är bestämt men allt är förutsett.