Anagram

Det finns något med framtiden som oroar mig. Allt. Logiskt sett skulle jag säga att det är hälsosamt att tänka rationellt, realistiskt. Problemet är att jag inte riktigt fungerar på det sättet. Inte för tillfället. Istället oroar jag mig över vad mina val kommer att leda till. Det finns mycket jag vill göra, men jag vågar inte hoppa på en utbildning eftersom jag är rädd för att jag sen kommer att stå där arbetslös med studieskulder bara för att jag valt yrke efter intresse och inte framtidsprognoser. Samtidigt inser jag hur fel det skulle vara, för mig, att välja ett yrke enbart på grund av dess goda framtidsutsikter. Jag misslyckas sällan med något som intresserar mig, så varför skulle mitt framtida yrke vara annorlunda? Säkerhet och trygghet, det är sånt jag saknar. Att alltid oroa sig över framtiden är ett klassiskt sätt att missa nuet. Som är rätt bra med tanke på omständigheterna. Jag har mycket jag älskar. Jag skulle kunna intressera mig för det mesta men jag vill göra något kreativt. Inte nödvändigtvis helt igenom kreativt, men med en sådan inriktning. Att fastna med pappersarbete är min mardröm. Beroende på vad för sorts papper det är givetvis. Uträkningar och liknande stör mig inte, men formulär och bestämda mallar irriterar mig om det inte är jag som själv har bestämt mig för att hålla mig till dem. Finanskrisen i stort stör mig inte, mer än att jag inser hur sårbara de flesta av oss är, men oron inför framtiden påverkar mig verkligen. Det är nu jag ska tänka stort, och samtidigt smart. Det är nu jag ska drömma och kasta mig ut i livet och hitta mina egna vägar och äventyr. Inte sitta inne och bita mig i läppen medan jag spänner käken till en stelnad betongskulptur.

Jag borde inse att jag klarar av saker och ting bättre än jag tror. Annars kommer jag att få ett väldigt tungt liv. Och det vill väl ingen ha? Martyrskap har jag sett nog av. Det är en av de saker som jag hellre dör än förvandlas till. Det och dement. För att vara någon som inte anser sig frukta döden är jag hemskt rädd för dess följeslagare. För allt som innebär en förminskning av livet utan att vara döden själv. Jag undrar bara hur bra jag kan bli. Till vilken grad jag kan lyckas. Och om jag någonsin vågar försöka, eller bara låter det förbli en drömsk tanke. Benknotorna och musklerna börjar långsamt röra sig under den tunna hudhinnan och jag sitter fascinerad och låter mina fingrar vandra över dem. Konsten är underskönt destruktiv i sin konstruktivitet.