Fazel Munzel

Jag fastnar i historier. Livsöden som sedan länge nästan helt glömts bort bara för att sedan väckas till liv och spridas genom världen. Det finns så många fantastiska människor. Det fanns så många fantastiska människor. Jag kan inte tro att liv bara försvinner när någon dör. Att allt bara upphör att existera och att det enda som återstår är historierna. Det måste vara något mer, speciellt när någon har levt ett så intensivt liv som vissa har gjort. Jag såg delar av en dokumentär om en kvinna som var brittisk spion stationerad som radiotelegrafist i Paris under andra världskriget då nazisterna ockuperade staden. Hon var ursprungligen av en gammal indisk sultansläkt och det verkade ha varit en av anledningarna till att man valt att göra dokumentären men själv fastnade jag mer för den person hon verkade ha varit. Så stark mitt i all oro och allt kaos. Klumpig och osäker i förväg under träningstiden men stark och listig som få under tiden i Paris, både före och efter tillfångatagandet. En kvinna som lyckas klara sig undan Gestapo mer än dubbelt så lång tid som förväntades av vem som än tog på sig uppdraget, en kvinna som fortsatte sända även efter att resten av nätverket tillfångatagits, en kvinna som efter sitt tillfångatagande krävde att få ta ett bad och genast försökte rymma ut genom fönstret. En sådan kvinna upphör inte bara att existera. Inte ens efter att hon skjutits i bakhuvudet efter upprepad tortyr i ett av historiens mest fruktade koncentrationsläger. Nu är jag sensationslysten men jag måste tro på det. Sådana personer, personer i allmänhet, försvinner inte bara. De måste finnas kvar på något sätt. Deras uppoffringar kan aldrig få vara förgäves.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback