Idealistisk realist

Det går inte att komma ifrån, hon skriver fantastiskt. Ibland önskar jag att jag aldrig skulle hämta mig från lägen som det här, då allt är så intensivt att jag äntligen förstår vad det är att leva. Men jag tror inte att jag skulle kunna överleva utan mina extremlägen. Jag behöver vara himlastormande glad, positiv och lycklig likväl som jag måste vara djup, mörk och bottenlöst tvivlande och vridandes på allt jag känner existerar. Mina inre motsatser drar och sliter i mig men jag börjar förstå att det nog är så det ska vara, för mig. Jag klarar inte av att vara en person, en personlighet som kan sammanfattas lite snabbt med några ord. En person som alla anser sig känna och förstå efter bara ett möte. Jag måste vara allt, vara svår, vara mig själv. Även om det innebär att jag går emot allt vad jag är.

Jag borde börja söka mig till människor, ensamhet är livsnödvändigt för mig men jag kan lika gärna uppleva den i gemenskapen. Om jag bara vågar bryta mina hämmande murar. Artighet är en dödssynd när den slår bakut. Jag behöver människor och diskussioner igen, nu har jag stängt in mig länge nog för den här gången. Dags att flyga.

Idealistisk realist, realistisk idealist. Jag är allt och inget men det är nog bästa sättet att beskriva mig på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback