Anagram

Den lidande konstnären i all ära. Jag har stått vid sidolinjen alltför länge för att göra samma misstag. Martyrskap är sällan lika glamoröst som det framställs. Saken är nog bara att försöka hitta sin egen balans. Ta till vara på det man älskar och uppskattar. Rädslan för att misslyckas borde inte finnas där men det gör den. Kanske är det bara att acceptera och gå vidare. De jag beundrar mest har aldrig blivit de där stora konstnärerna. De kända människorna i rampljuset. De är fantastiska ändå, i all sin närvaro. I sin övertygelse. I sina tankar och aktioner. Om jag blir som dem har jag inget att frukta. Så varför tvekar jag då? Jag vill inte ha ett liv i konstant mediabevakning. Jag vill bara göra det jag älskar. Men jag är rädd för att inse vad det innebär. Rädd för att andra inte ska förstå. Inte ska tycka om det jag älskar mest. Vad är jag?