Javisst gör det ont...

Det är underligt hur lätt positivt kan bli negativt. Och tvärtom. Samtidigt är det upplyftande, och skrämmande, hur obeständigt allting är. Inget förblir detsamma, varken människor eller platser. Jag är inget större fan av dikten, min lillasyster var alltid mer förtjust i hennes verk än jag vilket i och för sig inte betyder så mycket. Det r näst intill omöjligt att försöka jämföra känslojup på det sättet men jag tror ändå att hennes skriverier aldrig riktigt passade mig. Trots det finner jag ständigt att jag går tillbaka till den där meningen. Jag har aldrig studerat helheten, sett till den verkliga innebörden eller liknande. Jag hittar min egen mening med det och jag trivs med det. Det sorgliga är dock att jag kanske hade läst henne, och även uppskattat hennes sidor, om jag inte hade sett andra göra det. Något vackert blir tråkigt och ointressant när det blir för intressant, för hypat och omtalat. Det är ingen ny upptäckt, vi har väl alltid velat ha det unika, det begränsade som bara är tillgängligt eller känt av ett fåtal. Ändå uppskattar vi stora klädeskedjor och liknande, folk bär H&M och inreder med IKEA över hela världen och då är det okej. Vi behöver samhörigheten precis som det unika, det speciella. Jag undrar hur mycket jag tyckt illa om bara för att jag är anti själva hypen runt det, hur mycket som varit befogat och hur mycket jag har missat på grund av mina förutfattade meningar. Som inte ens baserats på objektet överhuvudtaget. Och hur mycket jag har upptäckt bara för att jag varit anti någon annans ogillande. Allt har flera sidor, inget är så enkelt. Eller så svårt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback