Killing again
Det finns saker som utan förvarning vänder ens värld upp och ner. Sådana har de flesta träffat på. Sen finns det andra saker. Saker som visar att ens värld har varit upp och ner alltför länge och hjälper en att vända den rätt igen. En sådan sak stötte jag på idag och jag har fortfarande inte vant mig vid det nya perspektivet. Illamåendet jag aldrig har kunnat förklara riktigt börjar försvinna nu när blodet inte rusar till huvudet och ögonen kan arbeta utan extra-vändningen igen. Att det ska vara så svårt att se de hjulspår man själv har fastnat i även när man är på väg rakt mot ett stup. När ingen tanke finns på att gira för att man helt enkelt har glömt att det är möjligt.
Jag har inte lämnat mina gamla hjulspår helt men jag tror att jag har börjat. Om det är ett val jag har gjort tror jag att jag just har skapat en ny framtid. En som både är enklare och svårare än min gamla. Men mycket mer intressant. En framtid som kan passa mig och inte det jag som andra ser. Det är en av de saker som jag har kommit att älska med internet, att uppenbarelserna kan komma från alla håll och överfalla en när man minst anar det. För någon med min kunskapstörst är det en gudagåva och ett livselixir. Utan allt detta hade jag inte blivit jag. Inte sett allt jag velat, men ibland hatat att se. Inte drömt om allt jag drömmer om. De senaste dagarna har jag ständigt och jämt återkommit till denna enda mening: jag är ett neutrum. Dikter verkar ha satt sig på hjärnan och jag är på väg tillbaka samtidigt som jag ger mig in på obeträdd mark. Södergran hade sina intentioner på ett annat plan än jag men meningen förblir densamma. Det är det jag älskar med ord. De är bara ord formade av olika omständigheter. Alla är lika men ändå så olika i sin sammansättning. Precis som människor. Jag älskar ord. Jag börjar älska världen, eftersom den äntligen kan bli min målarduk istället för min bur. Den har aldrig varit annat men jag målade själv dit buren som hindrade mig. Sorg är att klippa sina egna vingar. Lycka att upptäcka att de växer ut igen.
Jag har inte lämnat mina gamla hjulspår helt men jag tror att jag har börjat. Om det är ett val jag har gjort tror jag att jag just har skapat en ny framtid. En som både är enklare och svårare än min gamla. Men mycket mer intressant. En framtid som kan passa mig och inte det jag som andra ser. Det är en av de saker som jag har kommit att älska med internet, att uppenbarelserna kan komma från alla håll och överfalla en när man minst anar det. För någon med min kunskapstörst är det en gudagåva och ett livselixir. Utan allt detta hade jag inte blivit jag. Inte sett allt jag velat, men ibland hatat att se. Inte drömt om allt jag drömmer om. De senaste dagarna har jag ständigt och jämt återkommit till denna enda mening: jag är ett neutrum. Dikter verkar ha satt sig på hjärnan och jag är på väg tillbaka samtidigt som jag ger mig in på obeträdd mark. Södergran hade sina intentioner på ett annat plan än jag men meningen förblir densamma. Det är det jag älskar med ord. De är bara ord formade av olika omständigheter. Alla är lika men ändå så olika i sin sammansättning. Precis som människor. Jag älskar ord. Jag börjar älska världen, eftersom den äntligen kan bli min målarduk istället för min bur. Den har aldrig varit annat men jag målade själv dit buren som hindrade mig. Sorg är att klippa sina egna vingar. Lycka att upptäcka att de växer ut igen.
Kommentarer
Trackback