Anagram

Lagom är ett väldigt klokt, men också väldigt svårt ord i all sin enkelhet. Jag har aldrig varit mycket för det. Extrem åt antingen det ena eller det andra hållet, så beskrivs jag väl mest av de som känner mig allra bäst. Enligt andra är jag förnuftig. Förlåt mig om jag tvivlar, men en förnuftig människa skulle inte bete sig som jag gör just nu. Att aldrig inse sina begränsningar utan alltid försöka pressa all kraft ur sig, till den grad att den slutliga kollapsen är oundviklig i längden. Det är dags att göra något annat, hitta en ny ventil för allt detta. Men jag kan inte sluta, det är så skönt att känna sig levande. Även om det bara är för att motsatsen hela tiden stirrar mig i ansiktet.

Jag berättar fortfarande för lite. Bryr mig för mycket men visar det sällan. Den som kom på att det skulle vara en manlig egenskap att ha svårt att visa känslor såg inte till hela bilden. Generellt sett skulle jag påstå att skillnaden är att kvinnor berättar om känslor som de upplever att de borde känna, sällan om alla de uppriktiga känslorna. Så det innebär att även om fler ord används blir det inte mycket mer sagt. Det stämmer förstås inte in på alla. Det finns det inget som gör och det är därför jag i allmänhet ogillar generaliseringar av det slaget. De är slående ovetenskapliga för att vara något som är så frekvent använt inom vetenskapsvärlden.

Nu flödar jag ut i allt möjligt och omöjligt. Jag är rädd och vill helst undvika orsaken till det, då erbjuder den allmänna svadan en flyktväg. Och jag tar den. Varje gång. En dag kanske jag kan möta det som gör mig så förlamad av rädsla att jag spänner hela min kropp i flyktberedskap. Men idag är inte den dagen. Musklerna får plågas ännu en dag.