Anagram

Från bestämdhet till osäkerhet. Hela livet verkar vara som att försöka hålla balansen på en sytråd tre våningar ovanför marken. Det känns ändå bättre nu. Färre alternativ. Men jag måste lära mig se vad jag själv vill. Annars kommer jag snart att verkligen gå under. Hur kan det vara så svårt att förstå att andras liv inte kretsar runt mig? Att folk inte bryr sig om mina val någon längre stund, så länge jag klarar mig och mår bra? Kommer jag någonsin att våga satsa, även om jag vet att det kan innebära att misslyckas?

Det finns någon jag vill prata med. Som kanske kan förstå. Eller åtminstone lyssna och vara närvarande som ingen annan. Ostörd av omgivningen. Men han är långt borta. Både fysiskt och i tanken. Jag undrar ofta om han hade rätt. Eller om det bara är något jag intalar mig för att jag inte vill se det som ännu ett "tänk om". Jag undrar om jag på så sätt fick ta över hans lidande och ångest. Att han lämnade över det till mig som inte kan skaka det av mig. Medan han själv återvände till sitt vanliga liv igen. Han var ingen förälskelse. Han var ingen kärlek. Han var sig själv. Han lät mig vara mig själv.

I jobbiga stunder inbillar jag mig att det hade varit bättre om jag aldrig träffat honom. Aldrig släppt fram mitt riktiga jag. Aldrig blivit accepterad för det. För nu är det så tungt att hela tiden inse att alla spelar. Bara för att det är en vana. För att de är upptagna. Jag saknar råheten. Jag undrar om jag någonsin kan släppa det. Jag tror att jag har vuxit mycket. Mognat mycket. Blivit mer ödmjuk. Mer sårbar. Samtidigt mer frustrerad över hur litet mitt liv har blivit. Blir det bättre om jag bryter upp och påbörjar något nytt? Jag älskar den jag kan bli. Men hatar den jag riskerar att bli om jag inte ser upp. Jag är redan på väg dit. Min feghet och osäkerhet leder vägen. Jag tror att jag har det i mig. Men vågar jag pröva vingarna? Att hoppa från sytråden på tredje våningen och se om jag kan flyga. Det är kanske enda sättet att testa friheten.