Schack matt
Så sitter jag här som korsordsassistent. Och givetvis är det inte de enkla korsorden vi (läs: min mor) sysselsätter sig med. Därför tillbringar jag tiden med att söka efter olika schackmästare, simpelkort (vilket för övrigt är en sorts tråd använd med tegel och murbruk...). Lyckligtvis är jag inte ensam om att vara helt vilsen i schacktermernas förlovade ocean så vi hankar oss fram med varandra som livbojar.
Jag känner mig ovanligt uppåt idag, antagligen hög på mat. Eller på sömnbrist. Det är inte ofta jag vaknar vid halv sju nuförtiden men idag skulle det såklart ske. Bara för att jag bestämt mig för att baka och då ville vara utvilad. Men så är det nog inte helt normalt att inte kunna lägga ifrån sig hjärnpussel på kvällen utan sitta och fundera på hur många gånger man måste flytta fyra ostar mellan tre bord om man inte får vända på deras storleksordning. Och detta vid tvåtiden. Så det kanske inte är normalt men det är djävulskt skönt att kunna göra det för det är så jag det bara kan bli. Att sitta halva nätterna med mattetal som inte vill släppa greppet om hjärnan utan istället berövar den på dess eftersuktade sömn. Jag älskar det. Sen lyckades jag baka mitt saffransbröd också men ugnen är ett monster som aldrig levererar lagom gräddade bullar utan alltid spottar ut antingen degknyten eller kolbullar. Jag hoppas att de är goda ändå, för degen jäste i vilket fall som helst som den skulle, eller snarare mer än den skulle... Kanske är det där med 37 graders tanken bara till för att folk inte ska hamna för lågt eller högt i temperatur för varje gång jag är noggrann slutar det med att jag får en deg som jäser helt ohämmat och är närmast omöjlig att arbeta med eftersom den snabbt tappar vilken form jag än ger den. Definitivt ett i-landsproblem.
Gårdagens inlägg, som egentligen var en kommentar till en annan bloggares inlägg, fick mig att tänka vidare. Själv har jag svårt för det där med att man ska göra det mesta av dagen och, i sann orsakslös rebell-anda, leva som att det inte fanns någon morgondag samtidigt som man drömmer som om man skulle leva för evigt. Det stressar mig att tänka så. Inte alltid, men ofta. Jag vill prestera hela tiden och uppfylla mina drömmar på studs. Därför gör jag precis motsatsen till idén bakom allt. Jag tar absolut inte tillvara på dagen eftersom jag lever i morgondagen, eller snarare i en möjlig morgondag. Det är skönt att dagdrömma men jag skulle behöva mer verklighetskontakt emellanåt. Jag behöver veta att allt inte måste hända just nu, att jag har tid att göra allt jag vill och inte behöver stressa. Annars glömmer jag att leva.
Jag känner mig ovanligt uppåt idag, antagligen hög på mat. Eller på sömnbrist. Det är inte ofta jag vaknar vid halv sju nuförtiden men idag skulle det såklart ske. Bara för att jag bestämt mig för att baka och då ville vara utvilad. Men så är det nog inte helt normalt att inte kunna lägga ifrån sig hjärnpussel på kvällen utan sitta och fundera på hur många gånger man måste flytta fyra ostar mellan tre bord om man inte får vända på deras storleksordning. Och detta vid tvåtiden. Så det kanske inte är normalt men det är djävulskt skönt att kunna göra det för det är så jag det bara kan bli. Att sitta halva nätterna med mattetal som inte vill släppa greppet om hjärnan utan istället berövar den på dess eftersuktade sömn. Jag älskar det. Sen lyckades jag baka mitt saffransbröd också men ugnen är ett monster som aldrig levererar lagom gräddade bullar utan alltid spottar ut antingen degknyten eller kolbullar. Jag hoppas att de är goda ändå, för degen jäste i vilket fall som helst som den skulle, eller snarare mer än den skulle... Kanske är det där med 37 graders tanken bara till för att folk inte ska hamna för lågt eller högt i temperatur för varje gång jag är noggrann slutar det med att jag får en deg som jäser helt ohämmat och är närmast omöjlig att arbeta med eftersom den snabbt tappar vilken form jag än ger den. Definitivt ett i-landsproblem.
Gårdagens inlägg, som egentligen var en kommentar till en annan bloggares inlägg, fick mig att tänka vidare. Själv har jag svårt för det där med att man ska göra det mesta av dagen och, i sann orsakslös rebell-anda, leva som att det inte fanns någon morgondag samtidigt som man drömmer som om man skulle leva för evigt. Det stressar mig att tänka så. Inte alltid, men ofta. Jag vill prestera hela tiden och uppfylla mina drömmar på studs. Därför gör jag precis motsatsen till idén bakom allt. Jag tar absolut inte tillvara på dagen eftersom jag lever i morgondagen, eller snarare i en möjlig morgondag. Det är skönt att dagdrömma men jag skulle behöva mer verklighetskontakt emellanåt. Jag behöver veta att allt inte måste hända just nu, att jag har tid att göra allt jag vill och inte behöver stressa. Annars glömmer jag att leva.
Kommentarer
Trackback