Anagram

Jag tror att jag är en sån som lätt fastnar i olika funderingar och ibland går det för långt, för djupt, och jag tappar bort mig själv. Ändå är det en del av mig som jag inte kan tänka mig att vara utan, trots att jag ibland hatar den, för utan den skulle jag inte känna mig så levande. Jag har försökt förändra mig hur många gånger som helst och tar otroligt lätt åt mig av vad andra säger, även när det inte är kritik, men det tror jag att de flesta gör. Även om alla inte själva är helt medvetna om hur styrda vi är av vår omgivning.

Att vara vilsen är något väldigt relativt, och det beror nog på hur man tolkar det. Jag tror själv att inget står stilla utan allt förändras konstant och därför är man alltid vilsen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tro att man kan hitta hem i vilsenheten, på något sätt. Vi försöker väl alla hitta vårt eget sätt att handskas med det, för vissa innebär det att de söker ett väldigt obundet liv där de kan resa, arbeta och leva efter sina egna villkor och nycker. För andra är det att hitta något som de ser som en fast tillvaro, även om inte heller den är oföränderlig. Alla har sina egna sätt att handskas med livet och det jag tror är farligt är när man börjar säga att det finns ett rätt och ett fel sätt att göra det på. Hur empatisk någon än är går det inte att helt förstå en annan persons liv, och därför är det underligt att påstå att något däri är fel. Det läggs så olika värden i ord, så som att "obunden" anses finare än "bunden" men "trygghet" ändå är bättre än "otrygghet" trots att de två formerna ibland kan beskriva samma sak.

Jag verkar vara i en lite underlig sinnesstämning just nu, kanske är det därför mina funderingar blir så komplexa och tunga, men jag tror ärligt talat att det gäller att inte ta livet för allvarligt, trots att det är svårt att låta bli. Att acceptera andra, och även sig själv, är också en sådan sak som är lätt att säga men desto svårare att göra fullt ut så när vi väl lyckas över medel gör det livet till en mycket starkare upplevelse. Det finns många svåra saker i livet, speciellt i vissa perioder, men jag försöker uppskatta att man får en möjlighet att se livet ur fler perspektiv på så sätt. Sen är det nog så sant att det oftast är vi själva som sätter upp de största hindren, vi hämmar oss själva och våra förmågor något så otroligt att det är skrämmande att inse hur mycket man klarar av när man väl tar sig över ett hinder. Och hur mycket man skulle kunna klara av om man tog sig förbi ännu fler. Jag tror inte att det är vår hjärna som inte används fullt ut, utan vår förmåga.