Anagram

Det känns som att årskrönikor, årssammanfattningar och allt rasar från hyllorna och upp på var människas skärm. Samma sak som förra året med ett par förändringar, samma form och samma ämnen. Lite sport, eller mode, eller karriär, eller privatliv, eller... Ni fattar nog idén. Jag har egentligen inget emot att man ser tillbaka på året som gått även om jag undrar över om man verkligen funderar över allt som har hänt eller helt enkelt slänger ut det för världen att se, utan vidare eftertanke. Goda idéer blir lätt onödiga vanor. Så som kritik, vilket jag verkar falla offer för ständigt och jämt.

Nog om det. Det är attityden i sammanfattningarna som intresserar mig. I dagstidningen, ledarsidorna så klart (vilka andra ids? Möjligen sporten då), står det om hur vi lägger ett skitår bakom oss och istället stiger in i ett nytt år som förväntas bli ännu sämre. Ökande arbetslöshet, instabil börsmarknad, hela paketet. Samtidigt kollar jag i bloggarna, och eftersom en majoritet är "mode-bloggar" (vilket innebär att jag antingen har missuppfattat termen "mode" totalt, eller så har de fått ett fullkomligt oförtjänt epitet, på gott och ont) innebär det att det gångna, och än så länge nuvarande, året istället är väldigt mycket... rosa fluff. Inte för att det inte finns negativa händelser, men de positiva överväger klart. Jag funderar på orsaken, antingen har bloggarna helt enkelt fått mer makt/publicitet och därmed fler fördelar eller så är de ett exempel på att det är de positiva händelserna som vi minns bäst. Eller att de väljer att föra fram dem. Alltså är de antingen makthungriga egoister eller peppande optimister. Generellt och grymt förenklat sett det vill säga. Jag tror inte att de är något av de två, de är väl helt enkelt människor. Det är nog den sortens slutsatser som gör att jag aldrig kommer att bli särdeles uppseendeväckande. Inga debatter startas över ett så enkelt konstaterande, men så är det nog inte heller vad jag vill bli eller vad jag vill åstadkomma. Det är vägen som är det intressanta, inte målet. Slutsatsen är inte poängen utan det är vägen dit och de diskussioner och funderingar som dyker upp som jag önskar att man skulle fästa mer uppmärksamhet vid.

En vacker (eller regnig) dag kommer jag kanske att inse att jag aldrig kommer att lyckas skriva om det jag egentligen hade planerat. Åtminstone inte förrän jag ägnat några paragrafer åt andra tankar som dyker upp längs med vägen fram till mitt tilltänkta ämne (mitt språk är totalt och fullkomligt sabbat, men så älskar jag att gå likt katten runt het gröt). Jag vill att 2009 ska bli ett svårt år. Ett år då vi inte kan luta oss tillbaka utan måste kämpa, måste vakna, måste tänka. Ett år då vi kan börja leva på nytt och åter lyckas få fram nya idéer och en ny start för samhället. Jag skulle vilja att vi nådde botten, för att sedan kunna stiga uppåt igen. Jag har fått nog av det rosa fluffet, jag vill ha kampen och oljefläckarna på kinderna, uppskrubbade knogar och knän, stål i ögonen. Jag vill att vi ska hitta vår vilja igen. Hitta vår mening och vår kämpaglöd. Att vi slutar driva runt som i ett drogdis och lär oss ha fötterna på marken samtidigt som blicken är stark och drömmarna ovan stratosfären.

Man kan väl få drömma - Viva la revolution de la vida.