Right
Förtjusning och fascination för mängder av saker är en balansgång. Det gäller att inte låta sig nedslås bara för att det finns så mycket fantastiskt som redan har gjorts, samtidigt behöver man ibland fascineras av allt vackert som finns runt omkring oss hela tiden. Alltså fungerar lagom-metoden. I teorin är det på det sättet, men ärligt, hur många tycker att livet vore glädjefyllt om man hela tiden skulle gå omkring och försöka få allt att bli lagom? Jag tror allt som oftast att jag tänker för mycket, men det är så jag är. Det är så jag vill leva mitt liv. Att tänka mindre vore att inte längre vara jag, om jag förändrar mig bara för att andra tycker att jag borde göra det. Oavsett om det är i all välmening för att de tror att jag kommer att bränna mitt ljus i båda ändarna, eller om det är för att de helt enkelt inte förstår. Det skrämmer mig att jag alltid tror så mycket mer på andra än vad jag tror på mig själv. Att jag tar åt mig så mycket mer än vad jag visar. Att jag egentligen aldrig kan tycka att någon annan har fel när det är mig de ger sig på. Det är som att något inom mig stängs av när det rör andras känslor och kommentarer rörande mig. Positiva saker kan jag aldrig ta till mig, jag är usel på att ta komplimanger vilket kanske låter sliskigt ödmjukt (eller hycklande) men det är ett problem. Jag tycker att jag gör fel, om någon ger mig en komplimang känns det närmast elakt att inte kunna ta emot den på ett ärligt sätt. Istället försöker jag svara och agera så som jag tror att man borde göra. Sådana gånger undrar jag om jag inte skulle ha gillat skådespeleri, men man behöver ingen scen för att kunna agera och det har jag utnyttjat. Om och om igen.
Vissa saker rörs upp emellanåt och just nu försöker jag förstå hur herr Efterklok kunde vara så komplex. Utan tvekan smart, smartare än vad jag insåg då, eller möjligen mer erfaren. Visare är kanske rätt sätt att beskriva det på. Mycket av det har visat sig i efterhand, men att jag skulle tillbringa månader med att fundera över samma ämnen bara för att inse hur kloka hans uttalanden var, det existerade inte i min värld. Jag saknar diskussionerna. Samtidigt fascineras jag av komplexiteten och njuter av avslutet. Bitterljuvt är nog ordet. När jag tänker tillbaka på allt jag fortfarande inte förstår börjar jag misstänka att det där var första gången jag pratade med en människa. På riktigt, utan alla extra lager. Jag blev beroende och abstinensen är svår att skaka av sig. Den har varat i månader och visar inga tecken på att mildras.
Det börjar bli dags för en vaknatt. Och ett liv i frihet. Ett liv där jag slutar hålla mig själv tillbaka.