Inifrån och ut
Kanske skulle jag lösenordsskydda den här bloggen. Jag funderar över det med jämna mellanrum men det finns egentligen ingen större mening med det. Det är ingen större risk att någon trillar in på den av misstag, jag uppdaterar inte tillräckligt ofta för att hamna på någon sorts lista och jag lämnar inte ut den om jag själv någon gång kommenterar ett blogginlägg någonstans. Alltså borde det inte heller vara något problem att skydda den. Ändå känner jag att jag vill låta bli för tänk om någon faktiskt skulle hitta den av misstag och vilja läsa den? Även om det aldrig händer vill jag ändå att det ska vara möjligt. Det blir en öppen hemlighet. Troligen är det en av de största fördelarna med att det finns så många bloggar, det är enklare att få vara öppet anonym i mängden. Samtidigt är det allt svårare att hitta till de där bloggarna som man skulle vilja läsa, men som man ännu inte stött på. Sådana som inte är så stora men ändå så bra. De drunknar lätt i den allmänna bloggsvadan.
Jag funderar över relationer. Varför vi gör dem så svåra och komplexa när de egentligen skulle kunna vara väldigt enkla. Hur vi kräver och sätter upp regler trots att vi vill ha något helt naturligt och obundet. Jag tror att jag skulle vilja testa något nytt. Jag har inga speciella principer gällande något när det kommer till relationer, mer än att jag försöker undvika att såra någon. Monogami, öppet förhållande, polygami... Inget av det stör mig egentligen. Det har mer med situationen att göra. Med personerna. Jag tror på sätt och vis att ensamhet är det enda som fungerar för mig. Vänner är toppen men jag klarar inte riktigt av att dela min vardag med folk på det sättet. Jag vill ha det mer separerat, mer självständigt. Ett läge där man tar upp relationen där man slutade och inte hela tiden kräver bekräftelse av varandra. Där man själv avgör vad som blir känt och vad som förblir gömt.
I mångt och mycket är jag liberal och vill se mig själv som nytänkande och nyskapande. Samtidigt kan jag vara oerhört traditionell, mer än någon annan i min familj. Men det är inte för att jag vill ha saker på ett visst sätt, ett konstant sätt. Nej, det är för att jag vill hitta tillbaka till kärnan i något som jag tycker är viktigt. Åtminstone är det vad jag intalar mig. Jag är inte revolutionär. Inte på något intensivt, exploderande sätt även om jag ibland önskar att jag vore det. Som jag suktar efter revolten emellanåt. Kosta vad det kosta vill. Men jag är inte sådan. Jag är rationell och förnuftig och ser hellre till att förändringen blir permanent än en låga som hastigt förgås. Eller också är jag bara feg och trött. Kanske är jag allt det där.
Dokumentärer fascinerar mig. Speciellt de som handlar om människor, vare sig det handlar om historia eller nutid. Natur och djur kan också vara intressant men det är människor som fängslar mig. Kanske har det att göra med att jag aldrig riktigt har lyckats greppa det. Vad det är att vara människa. Eller också är det bara det att jag har ägnat hela mitt liv åt att studera och förtrollas av människan. Allt med henne intresserar mig. Kroppen, rörelserna, talet, tankarna, känslorna, valen. Allt. Det är det jag vill ägna mitt liv åt men jag vet inte hur jag ska lyckas med det. Inte ännu. Därför tänkte jag helt enkelt försöka ta det ett steg i taget och prova på olika sätt att se på människan. Vad jag sen slutar som, det vet nog inte ens gudarna.