Anagram

Rastlöshet är en rätt skön känsla när den kommer vid en bra tidpunkt. Gör den inte det kan den vara enormt destruktiv i och med att den tar över allt annat och lämnar lite utrymme för andra känslor och människor. Men jag känner inte för att tala om saker på ett generellt sätt. Inte just nu. Det känns som att jag försöker inordna mig i någon annans system igen och det trivs jag inte med. Jag börjar se tydliga paralleller mellan vissa val jag gör och vad de gör med min kreativitet. Samtidigt verkar den sidan av mig hänga ihop med en destruktiv tendens. Kanske fungerar inte fullkomlig glädje tillsammans med kreativitet och självständighet. Inte i min värld. Lycka och lidande kan däremot gå hand i hand med det. Men ändå kan jag inte låta bli att undra vad lidande egentligen är. Jag antar att det är otroligt individuellt men ändå verkar man tala om det som en generell egenskap.

Ibland undrar jag över hur mycket man måste ifrågasätta och till vilken grad det är okej att bara flyta med. Jag börjar tro att det enda sättet att hitta min väg, mitt sätt att se på alltet, vore att bryta mig loss. Helt och hållet. Ändå känns det som att jag inte kan göra det ännu, att jag måste ha lite mer på fötterna, lite mer erfarenhet innan jag gör det. Samtidigt är det väl så som många före mig har tänkt, och sedan har de fastnat och aldrig fått det att bli av. Inte längre längtat efter det livet. Det gör kanske ingen större skillnad vid det laget men jag tror att det är något jag vill ha gjort. För att se att jag kan klara mig ändå, även om livet skulle ändra sig till en sådan grad. Jag vill ge mig själv totalt kreativt utrymme och tid.

En dröm, en dag. Kanske.