Anagram

Det här börjar kännas lite väl ansträngt. Jag gillar inte måsten. Att försöka komma på något att skriva om varje dag och att få ihop det på rätt sätt. Det är inte jag. Visst kan det säkert vara intressant om man har saker att berätta, om man lever ett liv som inte drunknar i ordinära vardagssitautioner. Egentligen talar jag nog emot mig själv nu eftersom jag tror att ordinärt helt har att göra med hur ens liv ser ut och att generaliseringar ofta snarare komplicerar saker än löser dem. Men redan när jag läser de få rader jag just har skrivit känner jag hur det här verkligen inte kommer att fungera. Jag virar in allt i ord, jag använder min formella ton för att skydda mig själv. Jag känner mig sårbar och jag hatar det. Inte ens om jag är helt ensam kan jag slappna av på grund av rädslan för min egen sårbarhet.

Jag har funderat en del runt det här med döden. Jag håller fast vid min åsikt att jag inte är rädd för döden men egentligen är det nog fel. Jag är livrädd för döden men jag är inte rädd för att dö. Det finns en stor skillnad mellan de två påståendena och det är synd att jag inte upptäckte det tidigare. Jag är rädd för så många saker, att välja fel och att välja överhuvudtaget eftersom även om jag väljer rätt så kan allt försvinna under fötterna på mig. Jag har ett enormt behov av trygghet men flyr så fort jag tror att jag kan älska någon så till den grad att det skulle göra ont att lämna dem. Jag går ständigt emot mig själv och är en enda röra av motstridiga känslor. Aldrig förr har jag förstått vad det verkligen innebär. Jag har gott självförtroende, eller brukade så ha, men bottenlåg självkänsla. Jag är skrämmande självkritisk och har en närmast läskig självinsikt även om jag tror att den förefaller bättre än vad den verkligen är. Jag ser igenom några lager men det betyder inte att jag lyckas ta mig igenom alla, men hur ska andra kunna veta hur många lager jag har inom mig? Jag undrar om jag någonsin kommer lyckas ta mig igenom dem och befria mig själv. Jag undrar om det skulle göra mig lyckligare och om det ens är nödvändigt. Alla behöver sina sköldar men det vore skönt att någon gång kunna sänka dem och bli accepterad ändå. Alla mina negativa egenskaper har egentligen positiva sidor och det är nog dags att jag börjar se dem om jag någonsin ska kunna bli en så stark person som jag skulle vilja bli och som jag ser att det faktiskt finns människor som är. 

Jag älskar foton. Kanske är det just därför jag inte vill lägga upp dem. Jag uppskattar när andra gör det och jag önskar att jag själv kunde vara sån. Osjälvisk. Men det är jag inte. Inte när det gäller mina foton. De är så privata, även när de bara visar en husfasad. Det är mina tankar, en del av mitt liv som ligger i de där bilderna. Jag vill att folk ska se dem, inte bara titta på dem. Och definitivt inte kopiera dem. På sätt och vis är det samma sak med den här bloggen. Jag ger mig inte ut och kommenterar andras bloggar, lägger ut min adress på msn och allt för att få läsare. För saken är den att jag nog inte vill ha några. Ska någon nödvändigtvis läsa detta så ska det vara för att de hittat hit för egen maskin. Hur logisk jag än vill påskinna att jag är kan jag inte undkomma verkligheten. Jag är en drömmare. Jag vill tro på ödet, inte ner i detaljstadiet men på det stora hela. När jag var i tioårsåldern läste jag en bok där en gudinna sa att det där med ödet var relativt, att det fanns vissa stora kugghjul som måste snurra på ett visst sätt men att de andra sedan fick finna sitt eget sätt att fungera. Än idag tilltalar den tanken mig. Jag är en idealistisk realist. Ingen tvekan om saken. Och jag älskar det.

Jag har fastnat för facebook. Jag tänkte skriva sorgligt men sant, men så är det egentligen inte. Visst finns det säkert problem med facebook, precis som med allt annat, men jag tror ändå att det positiva överväger. Hur många är det inte som man annars helt skulle tappa kontakten med? Även om man inte behöver prata med alla kan det vara kul att se vad folk har för sig. Å andra sidan väcker det vissa nya frågor. Är det inte bra att man tappar kontakten med vissa? Det gör det kanske lättare att söka sig till nya människor. Egentligen tror jag inte ens själv på det där. Om man kan hålla kontakten utan att för det behöva leva i det förflutna för att man lägger så mycket tid på det kan det knappast vara av ondo. I en värld där alla pratar om att det gäller att ha rätt kontakter kan man nog inte ha för många. Och så är det ju kul att se vad det blir av folk, för klassåterträffar drar bara samman en liten bråkdel av alla dem man lärt känna. Speciellt personer jag träffat i Frankrike och på läger är ju roliga att ha någon form av kontakt med.

Självförtroende och självkänsla är något av det svåraste jag har råkat ut för. Att bygga upp det och att behålla det. Att kombinera de tu. Det borde vara lätt men återigen drabbas jag av att veta det utan att förstå det. Det skulle underlätta en hel del om jag bara lyckades ta itu med det men just nu är det svårt att känna sig värd så mycket när mitt liv kan summeras med några korta meningar. Om man är pessimistisk det vill säga. Är man optimistisk har mitt liv nog aldrig varit så fullt av så många vitt skilda saker när det gäller att vara kreativ, produktiv och aktiv. Enda skillnaden är väl att jag gör många småsaker istället för få stora.

Idag är trots allt en rätt trevlig dag. Min stickning börjar arta sig, det blir pannkakor till middag och jag har äntligen tagit mig för att lägga till alla dessa kontakter på facebook. Och typen med kameran vill träffas imorgon eller på fredag. Inte alls illa för en lill-lördag...

Det är dags. En ny attityd. En ny energi. En ny chans. Ett nytt liv. En ny bloggdesign.

Fullt så dramatiskt behöver det kanske inte bli men det är definitivt dags för en förändring på flera punkter. Jag har planer i mängder så nu gäller det bara att se hur jag kan förverkliga åtminstone några av dem. Det finns några saker i mitt nuvarande liv som verkligen stör mig. Inte för att jag vill ha ett liv utan störningsmoment men just dessa skulle jag gärna slippa. Jag oroar mig för ekonomin. Inte för att jag egentligen har några utgifter mer än julklappar och liknande när jag bor hemma, förutom körkortskostnader och sånt just nu då. Jag har ingen annan än mig själv att tänka på så jag borde inte oroa mig i onödan. Varför behöver jag egentligen så mycket pengar? Det borde räcka om jag bara har så att jag klarar mig, och kanske lite till. Problemet är väl att behoven så lätt går utöver behov och att man helt plötsligt behöver så mycket annat, sånt som egentligen faller under "vill ha". Jag har mängder av sådana saker men det är sällan sakerna intresserar mig någon längre tid. Antagligen är det därför det har talats en del om hur kändisar och andra lägger mer pengar på upplevelser. Det är något jag kan förstå, men jag tycker ändå att många av de bästa upplevelserna inte behöver kosta så mycket. Snarare är det de som inte fokuserar på pengar som jag kan tycka är de bästa.

En annan sak som ligger och gnager i mig är Förväntningarna. Jag vet att mina föräldrar låter mig göra vad jag vill så länge det är just det jag själv vill. Ändå känner jag mig som att jag borde utbilda mig, även om jag inte vet till vad. Funderar jag på något så som sjuksköterska tänker jag direkt att jag måste vara redo att försvara mig. För att jag kan bli läkare. Jag vill inte bli något högstatusyrke, speciellt inte av den anledningen. Men på något sätt känns det som att jag har fått ett stipendium och är tvungen att använda det till en viss sak, mot min vilja. Så vad gör man åt sånt? Jag har sett över de saker jag vill göra och det ser inte ut som att jag kommer börja plugga vidare förrän om minst två år. Antagligen dröjer det ännu längre. Så jag har planer, men jag skäms för dem. Inte för att de är dåliga. Men för att andra kan tycka det.

Jantelagen i kombination med skuldfrågan och ekonomin borde definitivt anses vara starka skäl för att överge Sverige, om så bara för något år. Frågan är bara om det är bättre någon annanstans. Eller om förändringen måste komma från mitt håll.

... kommer jag förhoppningsvis att känna mig nöjd med var jag är i livet. Igår fick jag reda på att tyskakursen inte blir av så det blir inget Köln till våren. Det svider stört mycket. Idag svarar typen som säljer systemkameran fortfarande inte och jag funderar allvarligt på att ge upp hoppet om det där. Å andra sidan har jag fått in pengar på kontot och haft en körlektion som gick hyfsat. Men lite uppgiven är jag allt ändå. Vad ska jag nu hitta på till våren? Jag behöver komma iväg. Kanske Frankrike igen, och att söka till Tyskland till hösten istället. Eller ta ett jobb som au pair någonstans. Nu hinner jag ju ta körkortet utan alltför mycket stress. Om jag ids.

Youth is wasted on the young - ett uttryck som sällan har kännts mer sant. Varför oroa sig om framtiden egentligen, den kommer vare sig jag är redo eller inte så det finns inte mycket jag kan göra åt det. Det gäller bara att jag fattar det också...

Människor förbryllar och fascinerar mig verkligen. De har så mycket vilja och samtidigt är de så svaga. Jag är sådan. Alla är sådana. Vi är det helt enkelt på olika sätt men gemensamt är att vi alla är alla motsatser hopsatta. Hur det egentligen kan fungera är ett stort mysterium men jag antar att det är därför vi orkar leva. Och det är väl därför det ibland går snett.

Jag är tillbaka. Rik på erfarenheter gällande beslutsprotokoll, aviga maskor och med en brinnande lust att göra något nytt. Fattig på sömn dock. Två nätter och sammanlagt fyra timmars sömn är lite i minsta laget till och med för mig. Men människorna var värda det. Det är otroligt vilken tur jag har med rumskamrater på läger, och på spel och frågesporter. Två vinster av två möjliga, definitivt inte illa med tanke på motståndet.

Nu väntar sängen, eller golvet på vägen dit om jag inte hinner nå den innan ögonen faller ihop och jag svim-somnar.

Snart är det dags att åka iväg för helgen. Det ska bli skönt. Vilket i sin tur påminner om att jag borde se till att göra det permanent. Jag hamnade i en liten diskussion igår och det var skönt att förstå att man inte är ensam. Inte för att jag rent logiskt någonsin har trott det heller, men det är en sak att veta det och en annan att förstå det. Mitt liv är för litet för mig. Jag har växt ifrån det och antagligen började det redan för ett bra tag sedan men det var efter att jag kom hem från Frankrike i sommar som det kändes på allvar. Det var inte längre att komma hem när jag steg, eller snarare vacklade, innanför dörren. Jag hör inte hemma här längre. Ändå är det så svårt. Det jag helst av allt skulle vilja göra är att bryta med allt, slänga iväg ett mail emellanåt för att informera om att jag lever men inte mer. Jag har kommit till stadiet då jag vill älska på håll. Jag klarar inte den sortens närhet med familjen längre men samtidigt anar jag att om jag väl sticker så kan jag bara komma tillbaka som gäst. På så sätt vore det nog bäst att göra som honom och bara packa ner mitt liv i ett gäng flyttkartonger och ta med mig några av dem. Men jag är för väluppfostrad. Eller för feg. Jag vill inte såra någon men jag vill vara fri. Jag är beroende av min frihet. Jag behöver inte saker men ändå glömmer jag det hela tiden. Det är kanske läge att resa tillbaka till Frankrike och stanna längre. Jag behöver hitta mitt liv.

Duscha, packa klart (hur kommer det sig att jag kan börja planera och packa veckor i förväg men ändå håller på och ändrar och har mig i sista minuten?) och sen sticka till bussen... Vad skönt att få vara onåbar över en helg. Det är inte ofta sånt händer.

Just nu har jag så mycket jag vill göra att jag inte vet var jag ska börja för att hinna med allt. Mycket av det har att göra med resor så jag antar att det bara gäller att börja. Jag behöver uppdatera mina tyskakunskaper, skapa någon sorts franskakunskaper och försöka minnas och förbättra min spanska betydligt. Samtidigt ska engelskan helst också förbättras och så vill jag ju lära mig kinesiska, italienska, japanska och ryska. Det känns som att jag kommer hålla på med det där tills jag kollapsar under mina boktravar. Men det finns helt klart värre sätt att dö på.

Timanställning, eller snarare att bli blixtinkallad vid behov är kanske inte det roligaste jobbet man kan ha men det borde fungera temporärt. Hoppas jag. Att få in lite pengar är aldrig fel och framförallt skulle erfarenheten vara guld värd. Att arbeta i affär verkar ha något av en universell betydelse, har man en gång gjort det har man redan en fot inne. Även om det sen var på andra sidan jordklotet.

Imorgon börjar mötet och det känns oväntat skönt att få komma ut och göra något annat ett tag. Kanske kan man få lite nya idéer och intryck, speciellt när det gäller vissa saker. Det är bara till att kasta sig ut i det och göra det bästa man kan.

Jag älskar livet, även om jag inte förstår det.

Jag vet inte alls vad jag vill göra i livet. Vad jag vill bli och hur jag ska ta mig dit. Problemet är inte att det inte finns något jag kan tänka mig att arbeta som utan att det finns för många yrken jag skulle kunna tänka mig att ha. Hur hittar man det som är bäst? Behöver man ens hitta det eller är det bara att ta ett alternativ som verkar bra så får det växa på en i efterhand? Jag har verkligen ingen aning om något just nu. Men jag har varit effektiv idag och lånat ett ton böcker från biblioteket. Tysk grammatik, lömska ord och verb samt lite lyrik, dock inte på tyska... Jag kommer att vara begravd i ett gigantiskt berg av böcker snart. Men hellre det än mycket annat. Det är något med böcker som verkligen tilltalar mig. Böcker, foton, film och musik. Givetvis är inte allt bra men mycket är det. Så länge det har sina egenheter kvar.

Det är en hel del prat om hur hemska bussresor är. Jag kan verkligen inte hålla med. Visst, fyrtio timmar kändes lite i mastigaste laget när jag åkte till Frankrike i somras men samtidigt hinner man få se så mycket mer på så sätt. Resan mognar, hur fånigt det än låter. Det är både tids- och tålamodskrävande och mycket av trivseln beror så klart på hur resesällskapet beter sig men än så länge har jag klarat mig bra. Synd bara att vägen genom Tyskland skedde på Autobahn nattetid. Det vill säga inte mycket till utsikt för mig... Anledningen till att jag kom in på det från början var dock att jag idag har gett mig på några, dock mycket kortare, bussturer för att försöka jaga rätt på kamera-killen. Vilket inte gick något vidare då han tydligen satt med någon budgetgenomgång eller liknande. Men han lovade att inte sälja till någon annan samt att åka och visa mig den lite snabbt på fredag innan mitt sekreteraruppdrag påbörjas. Så helt fruktlöst var det inte.

Jag älskar att åka buss på kvällen, eller eftermiddagen duger också bara det är mörkt ute. Allt ljus blir så förtrollande och nyfiken och människofascinerad som jag är kan jag inte låta bli att älska att komma upp lite så att man ser in genom folks fönster. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter något barnförbjudet utan efter att se folk sätta sig vid middagsbordet, skära upp brödet, sitta och prata. Alla de där vardagssakerna är det jag finner mest fantastiskt när jag får en möjlighet att studera folk utan att de känner till min existens.

Det finns så mycket att skriva om men det är så svårt att göra det på rätt sätt. Jag är bäst när jag inte orkar bry mig om att försöka tänka och ordna orden, meningarna och allt. Jag har inte hittat ett sätt att göra det utan att skadas. Men en vacker dag ska det ske. Den dagen kommer inget längre att vara detsamma.

Absolut noll inspiration. Eller möjligen kan jag tänkas vara inspirerad att sova ett par timmar, eller dygn... Det är patetiskt, jag håller redan på att bli för gammal för mina älskade vaknätter. Och i natt sov jag ändå närmare fyra timmar, men trots det sitter jag här strax före sju på kvällen och vill bara gå och lägga mig. I min mysiga, välkomnande säng. Min kalla säng som dock troligen inte kan överträffa mina händer eller fötter som närmast är djupfrysta vid det här laget. Äh, jag lyckades i alla fall läsa ut en fantastisk bok igår natt, De heliga av Maria Küchen. Underlig - japp, svårtydd emellanåt - definitivt, underbar - utan tvekan. Så därför borde jag gå ut och skaffa mig ett exemplar så att jag slipper låna om den från biblioteket för hundrade gången. Jag älskar deras internettjänst. Att kunna låna om böckerna hemifrån när man inte har hunnit (läs: orkat) läsa dem... Så bortskämd man kan bli.

Nu har jag gått ett par dagar och vägrat ens gå i närheten av febertermometern men jag börjar sakta inse att poängen med det går förlorad när var och en som har ögon i skallen (och använder dem) kan se med en snabb blick att man har feber... Sak samma, jag drar antagligen iväg och kollar kameran imorgon i vilket fall som helst. Även om det innebär att jag däckar när jag kommer hem, eller på bussen på vägen hem. Sen på torsdag börjar livet skynda på lite mer så det är väl lika bra att inte gå ner sig mer än nödvändigt tills dess.

Jag tror inte på skam. Ånger är godtagbart, men hellre när det gäller det man gjorde än det man lät bli.

Det har varit en så loj dag idag att jag knappast kan komma på något att skriva. Jag har i skrivande stund varit vaken i närmare tolv timmar och ändå känns det som att hjärnan inte ens har öppnat ögonen utan fortfarande snoozar. Förkylningen är troligtvis boven i dramat den här gången och det finns väl inte så mycket att göra åt det mer än att låta det läka ut av sig själv. Jag har egentligen inte mycket emot läkemedel. Tvärtom skulle jag kunna tänka mig att arbeta som läkare, apotekare eller inom läkemedelsframställning. Inga problem. De gör mycket nytta och allt det där. Ändå kan jag inte komma mig för att ta mediciner om jag inte absolut måste. Inte ens då vill jag göra det men jag gör ett undantag om jag vet att jag annars troligen kommer att smitta ner resten av familjen rejält. Just på grund av denna lilla egenhet (det går väl inte att kalla den annat med tanke på hur tablettknarkande vi verkar ha blivit) kan jag utan problem räkna de tabletter jag tagit i mitt liv, eller åtminstone de jag tagit sen jag började praktisera min egen vilja, på mina fingrar. Tror jag. Inte för att det egentligen spelar någon större roll men jag undrar om det hade varit smartare av mig att ibland ta en huvudvärkstablett eller något förkylningsförebyggande. Eller att bara ta de där vegetarian-anpassade tillskotten. Men jag hoppas på något sätt att jag klarar mig utmärkt ändå, även om jag borde jobba lite mer på immunförsvaret.

I övrigt har jag noll energi över att fixa med blogg-designen så den får vara till en annan dag. Vad jag däremot borde göra är att försöka få tag på killen som skulle sälja en systemkamera och även kolla upp var jag egentligen ska hålla hus i helgen. Så går det när man är dålig på att säga nej när man blir överraskad. Man hamnar som sekreterare på ett möte en hel helg utan att ha en aning om när, var eller hur. Men kul kan det säkert tänkas bli ändå. Jag borde dock bli bättre på att säga ifrån, inte för att det spelade någon roll den här gången men det kan bli lite bekymmersamt emellanåt. Och stressigt. Om man då tänker sig att jag i framtiden kan tänkas bosätta mig i en större stad och skaffa ett jobb där jag... vid närmare eftertanke tror jag att jag helst låter bli att fullborda den tanken. Prio ett just nu är att ordna ett körkort så det är lika bra att jag drar mig ner till teori-boken innan något annat distraherar mig.

Jag har kommit fram till att det är dags att hitta på något. Att göra ord till handling som det så fint kallas, och när jag ändå är inne på det, är det inte bra tydligt att de flesta har svårt att gå från ord till handling då det finns ett så otroligt välkänt uttryck för det? Hm, egentligen är det bra lustigt vad man börjar tänka på emellanåt. Jag vet inte hur ofta jag överrumplar mina föräldrar med att fråga om än det ena, än det andra ordets ursprung. Men man måste medge att det finns väldigt många underliga ord om man börjar se på dem med nya ögon. För det är rätt intressant att försöka se på saker och ting som om man aldrig förr känt till deras existens. Och med tanke på hur folk kan reagera på mina frågor är det inte underligt att invandrare kan känna sig uttittade när de kommer med sina frågor. För att vara ärlig tycker jag dock att de oftast inte är så underliga, det är egentligen mer underligt att vi aldrig ställt oss dem... Jag menar, speciellt idiomatiska uttryck är ofta mycket konstiga och det gäller inte bara i det svenska språket. It's raining cats and dogs exempelvis, vad sjutton ska det betyda? Och likså vårt "går en på nerverna", testa att någon gång byta ut "går" mot "promenerar" så får man utan tvekan många undrande blickar.

Just nu är jag utan minsta tvekan inne i någon sorts fantasi om den lidande konstnären. Grejen är bara att jag tvivlar på sjäva lidandet, antingen lider alla eller så lider ingen som jag ser det. Om man väljer att det måste vara antingen eller det vill säga, för det mesta är det väl närmast en gråzon där man ibland lider och ibland är befriad från det. Eller det är vad jag hoppas i alla fall. Det är dock lite udda, för om någon nu själv söker lidande och uppskattar det som en del av skapandeprocessen, innebär det inte att denna person skulle lida mer av att vara befriad från lidande? Och vad innebär egentligen lidande överhuvudtaget? Det är alltid så där, att man så gärna skulle vilja generalisera men i slutänden inser att allt kräver extremt noggranna detalj-definitioner för att fungera. Generaliseringar fungerar knappast alls om man väl väljer att syna dem i sömmarna. Och varför börjar jag känna att jag låter som en överdrivet arrogant, hybrisdrabbad universitetsberoende professor som lever på att synas i TV-debatter? Jag är inte långt på när tillräckligt gammal för det här... Men så verkar det vara med det mesta. Visst kan man analysera saker och ting inifrån och ut, ibland tillför det något nytt och gör objektet bättre i och med att man får en djupare förståelse och relation till det. Men andra gånger förstör det bara. Själv är jag inget större fan (det där är ett ord som helt klart inte fungerar lika bra i text som i tal...) av konstkritik. Det är för det mesta mer störande än tillförande så länge det inte handlar om ren teknikkritik. Konst är alltför individuellt och subjektivt för att kunna bedömas på det sättet. Egentligen är det mesta nog så, men trots det analyserar vi som aldrig förr. Var går gränsen för vad som är okej att analysera och vad som är för mycket? Har det egentligen så mycket med ämnet att göra eller mer med vilka som är tänkta att läsa analysen eller vad syftet med den är? Jag har verkligen ingen aning. Ändå känns det ibland som att vi analyserar saker och ting sönder och samman. Visst är det bra att kunna tänka kritiskt och självständigt men kan aldrig något vara bra eller dåligt utan att man behöver analysera orsakerna till det? Jag tvivlar på att folk hade färre åsikter förr och kanske behöver man inte uttrycka alla åsikter man har. Min erfarenhet säger i alla fall att det oftast inte alls blir ett ärligare samtal av att alla ska försöka förklara och analysera sina åsikter, tvärtom verkar många inte vilja säga vad de verkligen tycker. Istället ger de en mer positiv eller negativ bild än den de egentligen har, bara för att försöka anpassa sig till den karaktär de tror att andra vill att de ska vara, eller den de själva önskar att de var.

Jag undrar om jag någonsin kommer lyckas publicera ett mindre existensiellt inlägg... Men vad spelar det för roll? Får jag utlopp för den delen av mig själv här slipper jag utsätta omgivningen för det. På så sätt saknar jag veckorna i Frankrike, den sortens diskussioner jag aldrig får nog av. Jag har nog aldrig känt mig så förstådd, så levande eller så förvirrad i hela mitt liv och nu går jag och är livrädd för att aldrig få uppleva det igen. Det vore otroligt sorgligt att redan ha haft sitt livs bästa ögonblick när man fortfarande har närmare femtio år kvar att leva. Så jag får helt enkelt hoppas att det fortfarande finns många sådana ögonblick kvar. Sådana möten. Sådana människor.

Jag är rädd. Inte för mycket men ändå för allt. Framförallt är jag rädd för att misslyckas, rädd för att låta saker bli viktiga för mig. För när det blir seriöst gäller det att inte misslyckas. För det mesta tvingar jag mig själv att möta allt vad jag är rädd för. Jag är höjdrädd så jag klättrar upp i rangliga stegar, på byggnadsställningar och har bestämt mig för att jag ska ha hoppat bungy-jump och fallskärm innan jag dör. Tar rädslan över kommer jag att försvinna. Ändå är det lätt att möta den sortens rädsla, jag ser bara till att handla tvärtom vad mina instinkter säger mig. Allt detta snack om att man ska följa sina instinkter, låt oss bara säga att jag tvivlar starkt på det. Visst, det skulle kanske fungera om vi levde i en stenåldersvärld men för att vara ärlig så skulle det nog ha varit problematiskt då med. Alla har inte bra instinkter, så är det och så kommer det sannolikt att förbli. Vore vi för försiktiga hade vi inte överlevt förr och inte idag heller, samma sak om vi är för modiga, eller snarare dumdristiga. Men nu har jag driftat från ämnet igen... I vilket fall som helst så är saken den att fysiska rädslor är lätta, åtminstone för mig. Då sätter kämpaglöden in och jag tänker att det inte finns en chans i helvete att jag inte kan klara av att klättra upp på den där stegen. Jag är försiktig och förbannar min tjurskallighet medan jag klättrar men när jag är nere på marken igen är jag så stolt att jag nästan spricker. Det finns inte en komplimang i världen som kan ge mig en sån egoboost som den där lilla klätterturen just då.

Men sen har vi de inte fullt så fysiska rädslorna, som den för att misslyckas. Jag är en logisk person, jag vet att det är värre att aldrig försöka än att misslyckas och att jag utan tvekan skulle överleva de flesta misslyckanden. Ändå är det så ofantligt svårt att gå från att veta det till att känna det och våga leva ut det. Jag vill skriva, fota, måla och skapa i allmänhet och jag vet att jag kan göra det. Allt som behövs är att jag börjar för idéer har jag så att det räcker och blir över. Ändå håller jag mig själv tillbaka för trots att jag inte ens har som mål att bli bäst är jag rädd för att inte bli det. Rädd för att bli kritiserad, vägd och funnen för lätt. Jag tror helt ärligt inte att det finns något sådant som bäst när det handlar om skapande, det finns de som är bäst på specifika tekniker, på grammatik och liknande men hela poängen med kreativitet är att komma på nya saker, nya tekniker och annat som ingen ännu behärskar. Självklart kan jag ha en favoritförfattare, även om det ofta går i vågor och varierar med oregelbundna mellanrum, men det är inte för att den författaren är bättre än andra utan för att skrivsättet, ämnena och allt passar just mig bättre. Om bara en enda person verkligen skulle uppskatta det jag gör skulle det räcka till. Ändå vågar jag inte riktigt ta det steget, för jag är rädd. Alltid när jag har något som jag borde eller måste göra tappar jag mina idéer, kreativiteten flyger ut genom öronen och jag sitter där med en exponentiellt ökande ångest. Jag gillar inte måsten, ändå presterar jag bra under press, men bara när det gäller saker jag ser som självklara eller som jag inte anser spelar någon större roll. Så fort något blir viktigt blir det skört. Kanske är det därför jag inte alltid gillar att analysera saker, hur analytisk jag än må vara så vet till och med jag att det ibland kan orsaka total förstörelse. Och det är alltid det man älskar mest som drabbas.

Snart måste jag skrika, jag har så mycket inom mig som jag vill uttrycka men inte kan få fram. Ordbrist har aldrig varit ett problem för mig men nu kväver jag orden inom mig innan de ens hinner hitta varandra. Jag är så rädd för att försöka och se att jag inte är så bra som jag inbillar mig att jag kan bli att jag inte ens vågar börja i hemlighet.

Jippie! Jag har lyckats blogga fyra dagar i rad nu, nytt rekord (om vi inte räknar sista-minuten-stress-plugg-bloggande...). Huruvida jag ids få ihop något vettigt just nu är dock en annan fråga, jag lyssnar på en mycket knäpp låt samtidigt och den är otroligt störande men jag är för lat för att stänga av den.

Gårdagskvällen var i alla fall mycket intressant, jag gillar diskussioner som börjar med ett ämne och avslutas timmar senare med ett helt annat. Det var länge sen jag var med i någon sådan senast så jag kände mig som en fullkomligt utsvulten varg som inte kunde sluta äta, men det var värt att skippa större delen av nattsömnen för det. Den här gången. Egentligen alla gånger. Jag lever på det där, inte underligt att jag har svårt att hålla mig ovanför ytan när jag inte träffar folk jag kan diskutera med på det sättet. Samtidigt är det lite skrämmande att vara så beroende av andra för min mentala hälsa, men sak samma. Det är knappast som att jag skulle dö utan det, även om jag kanske skulle vilja.

Nåväl, trevligare saker finns det att fundera på. Fast jag tror att det är bäst att ibland förlora sig i den där djupa tjärnen, jag är aldrig så produktiv och känner mig så konstnärlig och sårbar som då. På gott och ont. Problemet med att förlora sig i djupet är att man riskerar att aldrig mer se ytan, eller allra främst att man på allvar tror att man kanske inte kan ta sig dit. I verkligheten går det dock alltid. Eller så har det varit för mig, än så länge. En dag går man kanske för långt, å andra sidan kommer man inte själv att behöva lida av konsekvenserna. Men andra tvingas göra det.

Mitt skrivsätt har förändrats så dramatiskt den senaste tiden att det är helt bisarrt. Jag har alltid älskat långa, invecklade meningar som är svåra att följa med i men helt plötsligt har de korta koncisa varianterna börjat smyga sig in i mitt skrivande. Mina känslor är tudelade. Det är bra om det helt enkelt är för att jag har börjat uppskatta deras mer brutala, kalla charm men illa om det är för att jag försöker anpassa mig efter vad andra sagt åt mig. Inte för att råd inte uppskattas, för det gör de, men när andra försöker tala om hur man skriver på "rätt sätt" blir jag irriterad. Det finns speciella, oftast officiella, dokument som ska skrivas på en viss form men mina tankar i form av olika texter har ingen rätt att omforma. Inte om jag inte ger dem den rätten genom att be dem publicera mina skriverier eller liknande. Mina tankar har sin egen form och jag skriver som jag känner. Punkt slut.

Av någon anledning lyckas jag aldrig hålla mig till saken, kanske är det min hela essens sammanfattad... Ursprungligen var grunden till dagens inlägg att jag äntligen lyckats överföra bilder från pappas kamera till datorn. Bilder som jag tog häromdagen då ljuset var helt underbart. Jag skulle helst ha varit ute någon timme tidigare men olyckligtvis upptäckte jag inte ljuset förrän jag redan var ute, utan kameran (som jag heller aldrig tidigare använt) och sen till ett par möten/ärenden. Men sånt är livet, och vissa av bilderna blev rätt bra ändå. Det är dock bra lustigt vad olika åsikter olika personer kan ha om en och samma bild. Inte för att alla bör tycka samma, men det är ändå roande. Jag fick till ett par bilder som verkar ha en mörk underton, i den mån en bild nu kan ha det. Det var inte meningen men jag gillar det ändå. Den där lite obehagliga känslan man kan få av att titta på en bild som visar något väldigt vanligt men plötsligt verkar det skrämmande. Jag älskar det. Vackra bilder är fanastiska men jag föredrar det där oväntade, oroande momentet som gör att man inte riktigt lyckas få bilden ur skallen.

Någon dag lägger jag kanske upp en bild eller två, vi får väl helt enkelt se vad framtiden bär i sitt sköte. Egentligen har jag alltid ogillat det där uttrycket men just därför kan jag inte glömma det, precis som bilderna.

Helt plötsligt är det som att allt har bestämt sig för att lossna på en gång. Om jag har tur. Jag har alltid vetat att jag behöver ha människor omkring mig, precis som jag behöver vara ensam emellanåt, men ändå kommer jag aldrig ihåg det. Det är fantastiskt hur en så liten gest som en hundpromenad kan lösa så många knutar...

Jag behöver ingen digital systemkamera. Jag vill ha en digital systemkamera. Så just nu är jag i valet och kvalet, eller för att vara helt ärlig mestadels i kvalet. Foton är överjordiska på något sätt. Speciellt de på människor. De lever kvar och förändras inte, långt efter att människorna själva har gått vidare. Just därför köpte jag för några veckor sen tre gamla fotoalbum från 1920-talet. Med tanke på min ekonomi borde jag ha låtit bli, men jag är så glad att hjärtat för en gångs skull vann över hjärnan. Det gör nog det alldeles för sällan. Bilderna är så underbart enkla och jag är fångad.

Egentligen skulle jag skriva mer men idag har det varit mycket och mer kommer det att bli. Jag är för glad för att fokusera på det här. Synd bara att den här sortens glädje för det mesta är kortvarig, men jag får väl kämpa för att se till att åtminstone få behålla delar av den. Det är nog dags för det igen, att börja kämpa och sluta försöka gömma sig i periferin. Varför är det de enkla sakerna som är svårast? Att tycka om sig själv och inse att man har ett värde borde vara givet, speciellt när omgivningen inte sätter sig till motvärns. Ändå är det svårare då. Att kämpa mot andra är jag bra på, att kämpa mot mig själv... Det kan bara sluta på ett sätt - med förlust.

En lista. Eller flera. Att skriva listor har ju alltid varit min starka sida, så varför inte återuppta den metoden? Imorgon har jag i alla fall en plan, jag ska lära mig virka (igen). Kanske kan det ge mig den kickstart jag behöver. Att snön har tagit med sig ljuset är ytterligare en morot, äntligen går det att vara ute igen. Hoppas att den ligger kvar imorgon när jag vaknar.

Volvo - jag rullar

Jag undrar om jag hamnat i en dålig vana. Hela dagarna går jag runt och ler men när jag ska försöka mig på att skriva ner eller säga något sipprar pessimism och uppgivenhet ut. Det är likt en Pandoras ask. Ändå känner jag mig inte negativ, rädd och osäker - ja, pessimistisk och bitter - nej. Jag är mest bara trött och sliten och värst av allt är att det är helt mitt eget fel. Nu blir det ännu en negativ text, undra om det är mörkret utanför fönstret som gör det? Ändå är det så vackert nu. Jag lånade med mig pappas kamera ut bara för att försöka fånga dagen. För övrigt borde man helt klart döpa om det till "fånga ljuset" när det handlar om att försöka förmedla något till andra. Kanske är jag lite svår att förstå men jag har en känsla av att Carpe Diem endast fungerar intovert medan Carpe Lux känns mer extrovert, att uppnå och att förmedla är två vitt skilda saker trots allt.

Ibland, för att inte säga för det mesta, har jag svårt att förstå mig själv. Någon gång skulle jag vilja att någon annan kunde ta en titt in i min hjärna och mina tankar, bara för att få en annan människas bedömning av läget. Inte för att det är något fel på mig, men när folk inte alls verkar förstå det jag säger, tja, då kan jag inte låta bli att undra. Över hur jag skulle vara om jag var annorlunda. Logiskt sett förstår jag att alla ändå är olika så det skulle vara precis lika omöjligt att bedöma hjärnan som normal som det egentligen är att säga att något är normalt. Om man inte menar normalt endast som en motsats till sjuklig eller liknande. Behovet av att få bekräftelse på att man duger suger, och ännu värre är det att det rimmar...

Jag funderade lite över allt det här med att ta bort mina skolarbeten ifall att jag ska fortsätta med den här bloggen. Egentligen är det inget jag vill göra. Jag trivs med dem, vissa är rena robotuppgifterna men flera är trots allt mina åsikter om allt mellan himmel och jord. Om någon inte orkar göra sina arbeten själv och väljer att ta mina svar, varför är det så illa? Det är knappast som att jag störs av det så länge det bara ska rättas av en lärare och sedan glömmas bort. Jag kan trots allt göra om det om jag skulle vilja. Så länge ingen tar mina ord till något annat är jag lugn.

Det är bra knäppt emellanåt. Jag ser det verkligen som mina ord, de finns i överflöd men ändå kan jag inte få ut dem när det verkligen spelar roll. Kanske försöker jag kväva för mycket. Varför måste allt bli så bra att jag inte ens vågar försöka av rädsla för att misslyckas, eller kanske för att lyckas?  Hur kan det finnas så många motsatser i en och samma varelse? Jag hatar att älska perfektion, eller kanske älskar jag att hata den. Jag flyr för att kunna stanna. Allt är ett enda stort gitter, men vad fan, det är ändå att leva.

Jag skäms. Det var så länge sen jag senast skrev här att jag nästan glömt bort att den existerade, vilket är idiotiskt. Egentligen är det här precis vad jag har behövt göra bra länge, att skriva av mig allt för att på något sätt få en överblick. Åtminstone hoppas jag att det kan bli så.

I och med flytten till Köln till våren (om den nu blir av) blir det till och med logiskt att ha en blogg, även om jag antagligen borde byta adress eller ta bort alla skolarbeten, men det är ett senare problem. Just nu vill jag på något sätt hitta tillbaka till själva njutningen med allt, att skriva och att vara utan att ha en konstant oro över en möjlig framtid i en ännu hyfsat avlägsen tid. Tre månader, jag borde ha gott om tid att ordna allt. Men så är det ju det där med att sysselsätta sig också, och att klara körkortet. Jag måste få det att gå på nåt sätt och ta mig över den här kinesiska mur som jag tydligen har byggt upp inuti. Hur kan man vara så glad men ändå så splittrad? Jag som hade tänkt mig ett glädjesprudlande inlägg om allt fantastiskt som har hänt i korta ordalag, men det går inte. Det är för mycket ibland och jag kan inte släppa taget samtidigt som jag känner mig fastkedjad, Stockholmssyndromet i ny tappning...

Pippi Långstrump och Peter Pan hade en hel del bra idéer, jag vill inte heller bli stor eller vuxen. Jag vill bara vara fri. Men på något sätt slutar det alltid med att jag själv fjättrar mina händer och ben, bara för att det är så jag tror att andra vill ha det. Hur mycket fri vilja är det?