Anagram

Jag älskar foton. Kanske är det just därför jag inte vill lägga upp dem. Jag uppskattar när andra gör det och jag önskar att jag själv kunde vara sån. Osjälvisk. Men det är jag inte. Inte när det gäller mina foton. De är så privata, även när de bara visar en husfasad. Det är mina tankar, en del av mitt liv som ligger i de där bilderna. Jag vill att folk ska se dem, inte bara titta på dem. Och definitivt inte kopiera dem. På sätt och vis är det samma sak med den här bloggen. Jag ger mig inte ut och kommenterar andras bloggar, lägger ut min adress på msn och allt för att få läsare. För saken är den att jag nog inte vill ha några. Ska någon nödvändigtvis läsa detta så ska det vara för att de hittat hit för egen maskin. Hur logisk jag än vill påskinna att jag är kan jag inte undkomma verkligheten. Jag är en drömmare. Jag vill tro på ödet, inte ner i detaljstadiet men på det stora hela. När jag var i tioårsåldern läste jag en bok där en gudinna sa att det där med ödet var relativt, att det fanns vissa stora kugghjul som måste snurra på ett visst sätt men att de andra sedan fick finna sitt eget sätt att fungera. Än idag tilltalar den tanken mig. Jag är en idealistisk realist. Ingen tvekan om saken. Och jag älskar det.