Memonote
Hm, det såg ju riktigt intressant ut när man skrev det sådär. Mental anteckning vore kanske en mer korrekt term, men vem bestämmer egentligen det? En vacker dag kanske jag dock kan lyckas leta fram någon av alla de där hjärnlapparna och komma ihåg att posta lite fler foton. Vad är poängen med att de bara ligger praktiskt taget osedda på hårddisken. Jag skulle kunna ha knäppt världens bästa bild och ingen skulle ha vetat om det, troligen inte ens jag själv. Vilken deprimerande tanke. Fast då vore den väl inte världens bästa bild heller.
En annan idé vore ju att någon gång i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid faktiskt genomföra några idéer. Så som att ändra bloggdesignen. Det är ju inte precis som att jag lider av tidsbrist. Men underligt nog känns det så. Det är väl helt enkelt som de säger, fler timmar på dygnet skulle inte göra någon skillnad efter ett tag. Det är hur man väljer att planera sin tid och vad man väljer att lägga den på som spelar roll för hur långt dygnet ter sig. 
Just nu känns den tiden så avlägsen. Snömodd och slaskigt isregn är inte precis min favorittid på året. Det var bara fyra månader sedan.
Bekymmersamt. Jag vill/borde/ska göra om bloggens design men jag gillar verkligen min bild på biblioteket. En kylig tödag någon vår. Höst- och vårljuset slår det mesta. Sommarens varma ljus kan också vara vackert men allt blir så klart, så katalogsmässigt om man inte hittar rätt. Rätt vinklar och motiv. Vykortsbilder och typiska turistbilder har vi nog alla redan i överskott.
Gammal. Det är svårt att känna sig på något annat sätt när jag sitter och verkligen vill somna, stående om så krävs. Men jag får inte. Om trekvart är det Packat & klart och de ska besöka Taizé. Turistkloster, jovisst. Eller inte. Det beror väl på vilken inställning man har till det hela. Förresten. Jag känner mig inte gammal. Jag känner mig sliten och trötthetscynisk.
Någon gång borde jag testa att skriva positiva inlägg igen. Men helt ärligt fungerar det inget vidare när klämkäckheten nått nya bottennivåer och jag är gråare än vädret. Då lägger jag hellre det positiva i den fysiska världen.
Jag är nog inte sliten heller. Snarare så ny och osliten att det gör ont bara jag sträcks lite. Som ett par nya, lite för små, jeans. Kanske är det inte jag som är för liten utan världen som just nu omger mig.