Anagram

Jag är rädd. Inte för mycket men ändå för allt. Framförallt är jag rädd för att misslyckas, rädd för att låta saker bli viktiga för mig. För när det blir seriöst gäller det att inte misslyckas. För det mesta tvingar jag mig själv att möta allt vad jag är rädd för. Jag är höjdrädd så jag klättrar upp i rangliga stegar, på byggnadsställningar och har bestämt mig för att jag ska ha hoppat bungy-jump och fallskärm innan jag dör. Tar rädslan över kommer jag att försvinna. Ändå är det lätt att möta den sortens rädsla, jag ser bara till att handla tvärtom vad mina instinkter säger mig. Allt detta snack om att man ska följa sina instinkter, låt oss bara säga att jag tvivlar starkt på det. Visst, det skulle kanske fungera om vi levde i en stenåldersvärld men för att vara ärlig så skulle det nog ha varit problematiskt då med. Alla har inte bra instinkter, så är det och så kommer det sannolikt att förbli. Vore vi för försiktiga hade vi inte överlevt förr och inte idag heller, samma sak om vi är för modiga, eller snarare dumdristiga. Men nu har jag driftat från ämnet igen... I vilket fall som helst så är saken den att fysiska rädslor är lätta, åtminstone för mig. Då sätter kämpaglöden in och jag tänker att det inte finns en chans i helvete att jag inte kan klara av att klättra upp på den där stegen. Jag är försiktig och förbannar min tjurskallighet medan jag klättrar men när jag är nere på marken igen är jag så stolt att jag nästan spricker. Det finns inte en komplimang i världen som kan ge mig en sån egoboost som den där lilla klätterturen just då.

Men sen har vi de inte fullt så fysiska rädslorna, som den för att misslyckas. Jag är en logisk person, jag vet att det är värre att aldrig försöka än att misslyckas och att jag utan tvekan skulle överleva de flesta misslyckanden. Ändå är det så ofantligt svårt att gå från att veta det till att känna det och våga leva ut det. Jag vill skriva, fota, måla och skapa i allmänhet och jag vet att jag kan göra det. Allt som behövs är att jag börjar för idéer har jag så att det räcker och blir över. Ändå håller jag mig själv tillbaka för trots att jag inte ens har som mål att bli bäst är jag rädd för att inte bli det. Rädd för att bli kritiserad, vägd och funnen för lätt. Jag tror helt ärligt inte att det finns något sådant som bäst när det handlar om skapande, det finns de som är bäst på specifika tekniker, på grammatik och liknande men hela poängen med kreativitet är att komma på nya saker, nya tekniker och annat som ingen ännu behärskar. Självklart kan jag ha en favoritförfattare, även om det ofta går i vågor och varierar med oregelbundna mellanrum, men det är inte för att den författaren är bättre än andra utan för att skrivsättet, ämnena och allt passar just mig bättre. Om bara en enda person verkligen skulle uppskatta det jag gör skulle det räcka till. Ändå vågar jag inte riktigt ta det steget, för jag är rädd. Alltid när jag har något som jag borde eller måste göra tappar jag mina idéer, kreativiteten flyger ut genom öronen och jag sitter där med en exponentiellt ökande ångest. Jag gillar inte måsten, ändå presterar jag bra under press, men bara när det gäller saker jag ser som självklara eller som jag inte anser spelar någon större roll. Så fort något blir viktigt blir det skört. Kanske är det därför jag inte alltid gillar att analysera saker, hur analytisk jag än må vara så vet till och med jag att det ibland kan orsaka total förstörelse. Och det är alltid det man älskar mest som drabbas.

Snart måste jag skrika, jag har så mycket inom mig som jag vill uttrycka men inte kan få fram. Ordbrist har aldrig varit ett problem för mig men nu kväver jag orden inom mig innan de ens hinner hitta varandra. Jag är så rädd för att försöka och se att jag inte är så bra som jag inbillar mig att jag kan bli att jag inte ens vågar börja i hemlighet.