Anagram

Snart är det dags att åka iväg för helgen. Det ska bli skönt. Vilket i sin tur påminner om att jag borde se till att göra det permanent. Jag hamnade i en liten diskussion igår och det var skönt att förstå att man inte är ensam. Inte för att jag rent logiskt någonsin har trott det heller, men det är en sak att veta det och en annan att förstå det. Mitt liv är för litet för mig. Jag har växt ifrån det och antagligen började det redan för ett bra tag sedan men det var efter att jag kom hem från Frankrike i sommar som det kändes på allvar. Det var inte längre att komma hem när jag steg, eller snarare vacklade, innanför dörren. Jag hör inte hemma här längre. Ändå är det så svårt. Det jag helst av allt skulle vilja göra är att bryta med allt, slänga iväg ett mail emellanåt för att informera om att jag lever men inte mer. Jag har kommit till stadiet då jag vill älska på håll. Jag klarar inte den sortens närhet med familjen längre men samtidigt anar jag att om jag väl sticker så kan jag bara komma tillbaka som gäst. På så sätt vore det nog bäst att göra som honom och bara packa ner mitt liv i ett gäng flyttkartonger och ta med mig några av dem. Men jag är för väluppfostrad. Eller för feg. Jag vill inte såra någon men jag vill vara fri. Jag är beroende av min frihet. Jag behöver inte saker men ändå glömmer jag det hela tiden. Det är kanske läge att resa tillbaka till Frankrike och stanna längre. Jag behöver hitta mitt liv.

Duscha, packa klart (hur kommer det sig att jag kan börja planera och packa veckor i förväg men ändå håller på och ändrar och har mig i sista minuten?) och sen sticka till bussen... Vad skönt att få vara onåbar över en helg. Det är inte ofta sånt händer.