Fototävling
Jag har ett projekt: jag ska göra om bloggens utseende. Om jag minns hur man kodade. Vilket jag inte tror att jag gör. Tur att jaghar vänner som vet, och att internet fungerar fläckfritt för ögonblicket och kan bidra med välkomna råd. Om jag kan hitta dem i röran.
I vilket fall som helst så hittade jag en intressant tävling. En fototävling där man kan vinna en resa till London med handledning av fotografen Emma Svensson. Eftersom hon tar fantastiska bilder och har ett yrke som utan tvekan kvalar in på min tre-i-topp-lista (vad underligt det där låter...) över yrken jag skulle vilja ha om jag bara vågade testa så kan jag inte låta bli att åtminstone skicka ett bidrag. Så, kolla in tävlingen HÄR och läs hennes blogg medan ni håller på. Samtidigt kan ni ju kolla in flera av de andra Pause-bloggarna, speciellt Sandras (Citronmuffin) kan jag inte hålla mig ifrån att läsa...
Så nu behöver jag bara skriva en motivering till varför jag vill vinna denna tävling. Okej, det låter inte så svårt men det är desto värre när man sitter framför tangentbordet och alla dessa tusentals ord man normalt sett har i överflöd plötsligt deserterar... Så det får bli till att skrapa ihop resterna och göra det bästa jag kan med att försöka pussla ihop dem till en fungerande bild.
Jag skulle vilja vinna eftersom jag älskar fotografering. Jag kan fastna i timtal framför ett foto på en utställning, med huvudet i ett fotoalbum eller bakom kameran. Jag förbannar mig själv varje gång jag går ut utan kameran bara för att upptäcka att det är så mycket jag skulle vilja få med på bild. Så mycket som fascinerar mig och som jag vill låta andra se. Ett foto är att för evigt fånga ett flyktigt ögonblick och att kunna se tillbaka på bilder av människor som sedan länge försvunnit eller förändrats väcker känslor hos mig som jag inte ens kan börja beskriva. Jag uppskattar tavlor med men foton är ärligare, rakare och på så sätt så otroligt vackra och sköra samtidigt som de är fyllda av liv och energi. Allt beror på när bilden är tagen och av vem. Jag vill lära mig att fånga allt det på bild. Framförallt vill jag lära mig att fotografera människor. Människor som lever och är så mitt uppe i något att de inte märker att man fotar dem. Jag vill att någon ska ge mig tips och råd så att jag kan våga tro på att jag kan klara av det. Trots att jag inte brukar tycka om att bli bedömd är det samtidigt det jag vill bli, så att jag kan utvecklas och förbättras.
För många år sedan tog min mamma med mig på en utställning. Jag minns inte mycket av den, förutom ett foto. Det var på en utbränd bil lämnad vid vägkanten någonstans i Nordirland. Än idag vet jag inte vad det var med den bilden som gjorde att den fastnade på näthinnan för hur mycket jag än tittar på den verkar den så enkel. Inga avancerade vinklar eller något sådant. Den är bara enkel och samtidigt så fantastisk att den tar andan ur mig. Just så skulle jag vilja lära mig att arbeta. Att kunna fånga så mycket på ett så enkelt sätt.
Jag hade sett Emmas bilder på Rockfoto redan innan jag började läsa hennes blogg och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det går att göra det. Att få kombinera musiken och fotograferandet. Att fånga musiken och känslan i den på det sättet. Första bilden från Timo Räisänen är en fantasi i svartvitt. Och den är inte ensam.
Att handledningen skulle kombineras med en resa till London är också som i en dröm. Jag har velat dit så länge, när jag var mindre främst för vaxkabinetten, sedan för musikalerna och teatrarna och nu för storstaden. Det finns så mycket liv där, så många blandningar och så mycket jag vill se, uppleva och fånga på bild. Jag vill till många städer varav London är en av dem. Varje gång jag ser foton från Tokyo, New York, Berlin, Rom, Paris eller London eller andra storstäder undrar jag om det är jag som misslyckas med att se att samma saker finns att fota omkring mig här hemma eller om det är städerna som hjälper fotograferna genom att servera dem sådana foto-objekt. Det vore fantastiskt att få se hur det verkligen ligger till och att verkligen kunna ta den tiden, de dagarna, och fokusera på att fotografera och lära mig se på rätt sätt.
I vilket fall som helst så hittade jag en intressant tävling. En fototävling där man kan vinna en resa till London med handledning av fotografen Emma Svensson. Eftersom hon tar fantastiska bilder och har ett yrke som utan tvekan kvalar in på min tre-i-topp-lista (vad underligt det där låter...) över yrken jag skulle vilja ha om jag bara vågade testa så kan jag inte låta bli att åtminstone skicka ett bidrag. Så, kolla in tävlingen HÄR och läs hennes blogg medan ni håller på. Samtidigt kan ni ju kolla in flera av de andra Pause-bloggarna, speciellt Sandras (Citronmuffin) kan jag inte hålla mig ifrån att läsa...
Så nu behöver jag bara skriva en motivering till varför jag vill vinna denna tävling. Okej, det låter inte så svårt men det är desto värre när man sitter framför tangentbordet och alla dessa tusentals ord man normalt sett har i överflöd plötsligt deserterar... Så det får bli till att skrapa ihop resterna och göra det bästa jag kan med att försöka pussla ihop dem till en fungerande bild.
Jag skulle vilja vinna eftersom jag älskar fotografering. Jag kan fastna i timtal framför ett foto på en utställning, med huvudet i ett fotoalbum eller bakom kameran. Jag förbannar mig själv varje gång jag går ut utan kameran bara för att upptäcka att det är så mycket jag skulle vilja få med på bild. Så mycket som fascinerar mig och som jag vill låta andra se. Ett foto är att för evigt fånga ett flyktigt ögonblick och att kunna se tillbaka på bilder av människor som sedan länge försvunnit eller förändrats väcker känslor hos mig som jag inte ens kan börja beskriva. Jag uppskattar tavlor med men foton är ärligare, rakare och på så sätt så otroligt vackra och sköra samtidigt som de är fyllda av liv och energi. Allt beror på när bilden är tagen och av vem. Jag vill lära mig att fånga allt det på bild. Framförallt vill jag lära mig att fotografera människor. Människor som lever och är så mitt uppe i något att de inte märker att man fotar dem. Jag vill att någon ska ge mig tips och råd så att jag kan våga tro på att jag kan klara av det. Trots att jag inte brukar tycka om att bli bedömd är det samtidigt det jag vill bli, så att jag kan utvecklas och förbättras.
För många år sedan tog min mamma med mig på en utställning. Jag minns inte mycket av den, förutom ett foto. Det var på en utbränd bil lämnad vid vägkanten någonstans i Nordirland. Än idag vet jag inte vad det var med den bilden som gjorde att den fastnade på näthinnan för hur mycket jag än tittar på den verkar den så enkel. Inga avancerade vinklar eller något sådant. Den är bara enkel och samtidigt så fantastisk att den tar andan ur mig. Just så skulle jag vilja lära mig att arbeta. Att kunna fånga så mycket på ett så enkelt sätt.
Jag hade sett Emmas bilder på Rockfoto redan innan jag började läsa hennes blogg och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det går att göra det. Att få kombinera musiken och fotograferandet. Att fånga musiken och känslan i den på det sättet. Första bilden från Timo Räisänen är en fantasi i svartvitt. Och den är inte ensam.
Att handledningen skulle kombineras med en resa till London är också som i en dröm. Jag har velat dit så länge, när jag var mindre främst för vaxkabinetten, sedan för musikalerna och teatrarna och nu för storstaden. Det finns så mycket liv där, så många blandningar och så mycket jag vill se, uppleva och fånga på bild. Jag vill till många städer varav London är en av dem. Varje gång jag ser foton från Tokyo, New York, Berlin, Rom, Paris eller London eller andra storstäder undrar jag om det är jag som misslyckas med att se att samma saker finns att fota omkring mig här hemma eller om det är städerna som hjälper fotograferna genom att servera dem sådana foto-objekt. Det vore fantastiskt att få se hur det verkligen ligger till och att verkligen kunna ta den tiden, de dagarna, och fokusera på att fotografera och lära mig se på rätt sätt.
Kommentarer
Trackback