Existens
Jag har kommit fram till att det är dags att hitta på något. Att göra ord till handling som det så fint kallas, och när jag ändå är inne på det, är det inte bra tydligt att de flesta har svårt att gå från ord till handling då det finns ett så otroligt välkänt uttryck för det? Hm, egentligen är det bra lustigt vad man börjar tänka på emellanåt. Jag vet inte hur ofta jag överrumplar mina föräldrar med att fråga om än det ena, än det andra ordets ursprung. Men man måste medge att det finns väldigt många underliga ord om man börjar se på dem med nya ögon. För det är rätt intressant att försöka se på saker och ting som om man aldrig förr känt till deras existens. Och med tanke på hur folk kan reagera på mina frågor är det inte underligt att invandrare kan känna sig uttittade när de kommer med sina frågor. För att vara ärlig tycker jag dock att de oftast inte är så underliga, det är egentligen mer underligt att vi aldrig ställt oss dem... Jag menar, speciellt idiomatiska uttryck är ofta mycket konstiga och det gäller inte bara i det svenska språket. It's raining cats and dogs exempelvis, vad sjutton ska det betyda? Och likså vårt "går en på nerverna", testa att någon gång byta ut "går" mot "promenerar" så får man utan tvekan många undrande blickar.
Just nu är jag utan minsta tvekan inne i någon sorts fantasi om den lidande konstnären. Grejen är bara att jag tvivlar på sjäva lidandet, antingen lider alla eller så lider ingen som jag ser det. Om man väljer att det måste vara antingen eller det vill säga, för det mesta är det väl närmast en gråzon där man ibland lider och ibland är befriad från det. Eller det är vad jag hoppas i alla fall. Det är dock lite udda, för om någon nu själv söker lidande och uppskattar det som en del av skapandeprocessen, innebär det inte att denna person skulle lida mer av att vara befriad från lidande? Och vad innebär egentligen lidande överhuvudtaget? Det är alltid så där, att man så gärna skulle vilja generalisera men i slutänden inser att allt kräver extremt noggranna detalj-definitioner för att fungera. Generaliseringar fungerar knappast alls om man väl väljer att syna dem i sömmarna. Och varför börjar jag känna att jag låter som en överdrivet arrogant, hybrisdrabbad universitetsberoende professor som lever på att synas i TV-debatter? Jag är inte långt på när tillräckligt gammal för det här... Men så verkar det vara med det mesta. Visst kan man analysera saker och ting inifrån och ut, ibland tillför det något nytt och gör objektet bättre i och med att man får en djupare förståelse och relation till det. Men andra gånger förstör det bara. Själv är jag inget större fan (det där är ett ord som helt klart inte fungerar lika bra i text som i tal...) av konstkritik. Det är för det mesta mer störande än tillförande så länge det inte handlar om ren teknikkritik. Konst är alltför individuellt och subjektivt för att kunna bedömas på det sättet. Egentligen är det mesta nog så, men trots det analyserar vi som aldrig förr. Var går gränsen för vad som är okej att analysera och vad som är för mycket? Har det egentligen så mycket med ämnet att göra eller mer med vilka som är tänkta att läsa analysen eller vad syftet med den är? Jag har verkligen ingen aning. Ändå känns det ibland som att vi analyserar saker och ting sönder och samman. Visst är det bra att kunna tänka kritiskt och självständigt men kan aldrig något vara bra eller dåligt utan att man behöver analysera orsakerna till det? Jag tvivlar på att folk hade färre åsikter förr och kanske behöver man inte uttrycka alla åsikter man har. Min erfarenhet säger i alla fall att det oftast inte alls blir ett ärligare samtal av att alla ska försöka förklara och analysera sina åsikter, tvärtom verkar många inte vilja säga vad de verkligen tycker. Istället ger de en mer positiv eller negativ bild än den de egentligen har, bara för att försöka anpassa sig till den karaktär de tror att andra vill att de ska vara, eller den de själva önskar att de var.
Jag undrar om jag någonsin kommer lyckas publicera ett mindre existensiellt inlägg... Men vad spelar det för roll? Får jag utlopp för den delen av mig själv här slipper jag utsätta omgivningen för det. På så sätt saknar jag veckorna i Frankrike, den sortens diskussioner jag aldrig får nog av. Jag har nog aldrig känt mig så förstådd, så levande eller så förvirrad i hela mitt liv och nu går jag och är livrädd för att aldrig få uppleva det igen. Det vore otroligt sorgligt att redan ha haft sitt livs bästa ögonblick när man fortfarande har närmare femtio år kvar att leva. Så jag får helt enkelt hoppas att det fortfarande finns många sådana ögonblick kvar. Sådana möten. Sådana människor.
Just nu är jag utan minsta tvekan inne i någon sorts fantasi om den lidande konstnären. Grejen är bara att jag tvivlar på sjäva lidandet, antingen lider alla eller så lider ingen som jag ser det. Om man väljer att det måste vara antingen eller det vill säga, för det mesta är det väl närmast en gråzon där man ibland lider och ibland är befriad från det. Eller det är vad jag hoppas i alla fall. Det är dock lite udda, för om någon nu själv söker lidande och uppskattar det som en del av skapandeprocessen, innebär det inte att denna person skulle lida mer av att vara befriad från lidande? Och vad innebär egentligen lidande överhuvudtaget? Det är alltid så där, att man så gärna skulle vilja generalisera men i slutänden inser att allt kräver extremt noggranna detalj-definitioner för att fungera. Generaliseringar fungerar knappast alls om man väl väljer att syna dem i sömmarna. Och varför börjar jag känna att jag låter som en överdrivet arrogant, hybrisdrabbad universitetsberoende professor som lever på att synas i TV-debatter? Jag är inte långt på när tillräckligt gammal för det här... Men så verkar det vara med det mesta. Visst kan man analysera saker och ting inifrån och ut, ibland tillför det något nytt och gör objektet bättre i och med att man får en djupare förståelse och relation till det. Men andra gånger förstör det bara. Själv är jag inget större fan (det där är ett ord som helt klart inte fungerar lika bra i text som i tal...) av konstkritik. Det är för det mesta mer störande än tillförande så länge det inte handlar om ren teknikkritik. Konst är alltför individuellt och subjektivt för att kunna bedömas på det sättet. Egentligen är det mesta nog så, men trots det analyserar vi som aldrig förr. Var går gränsen för vad som är okej att analysera och vad som är för mycket? Har det egentligen så mycket med ämnet att göra eller mer med vilka som är tänkta att läsa analysen eller vad syftet med den är? Jag har verkligen ingen aning. Ändå känns det ibland som att vi analyserar saker och ting sönder och samman. Visst är det bra att kunna tänka kritiskt och självständigt men kan aldrig något vara bra eller dåligt utan att man behöver analysera orsakerna till det? Jag tvivlar på att folk hade färre åsikter förr och kanske behöver man inte uttrycka alla åsikter man har. Min erfarenhet säger i alla fall att det oftast inte alls blir ett ärligare samtal av att alla ska försöka förklara och analysera sina åsikter, tvärtom verkar många inte vilja säga vad de verkligen tycker. Istället ger de en mer positiv eller negativ bild än den de egentligen har, bara för att försöka anpassa sig till den karaktär de tror att andra vill att de ska vara, eller den de själva önskar att de var.
Jag undrar om jag någonsin kommer lyckas publicera ett mindre existensiellt inlägg... Men vad spelar det för roll? Får jag utlopp för den delen av mig själv här slipper jag utsätta omgivningen för det. På så sätt saknar jag veckorna i Frankrike, den sortens diskussioner jag aldrig får nog av. Jag har nog aldrig känt mig så förstådd, så levande eller så förvirrad i hela mitt liv och nu går jag och är livrädd för att aldrig få uppleva det igen. Det vore otroligt sorgligt att redan ha haft sitt livs bästa ögonblick när man fortfarande har närmare femtio år kvar att leva. Så jag får helt enkelt hoppas att det fortfarande finns många sådana ögonblick kvar. Sådana möten. Sådana människor.
Kommentarer
Trackback