Virkning
Jippie! Jag har lyckats blogga fyra dagar i rad nu, nytt rekord (om vi inte räknar sista-minuten-stress-plugg-bloggande...). Huruvida jag ids få ihop något vettigt just nu är dock en annan fråga, jag lyssnar på en mycket knäpp låt samtidigt och den är otroligt störande men jag är för lat för att stänga av den.
Gårdagskvällen var i alla fall mycket intressant, jag gillar diskussioner som börjar med ett ämne och avslutas timmar senare med ett helt annat. Det var länge sen jag var med i någon sådan senast så jag kände mig som en fullkomligt utsvulten varg som inte kunde sluta äta, men det var värt att skippa större delen av nattsömnen för det. Den här gången. Egentligen alla gånger. Jag lever på det där, inte underligt att jag har svårt att hålla mig ovanför ytan när jag inte träffar folk jag kan diskutera med på det sättet. Samtidigt är det lite skrämmande att vara så beroende av andra för min mentala hälsa, men sak samma. Det är knappast som att jag skulle dö utan det, även om jag kanske skulle vilja.
Nåväl, trevligare saker finns det att fundera på. Fast jag tror att det är bäst att ibland förlora sig i den där djupa tjärnen, jag är aldrig så produktiv och känner mig så konstnärlig och sårbar som då. På gott och ont. Problemet med att förlora sig i djupet är att man riskerar att aldrig mer se ytan, eller allra främst att man på allvar tror att man kanske inte kan ta sig dit. I verkligheten går det dock alltid. Eller så har det varit för mig, än så länge. En dag går man kanske för långt, å andra sidan kommer man inte själv att behöva lida av konsekvenserna. Men andra tvingas göra det.
Mitt skrivsätt har förändrats så dramatiskt den senaste tiden att det är helt bisarrt. Jag har alltid älskat långa, invecklade meningar som är svåra att följa med i men helt plötsligt har de korta koncisa varianterna börjat smyga sig in i mitt skrivande. Mina känslor är tudelade. Det är bra om det helt enkelt är för att jag har börjat uppskatta deras mer brutala, kalla charm men illa om det är för att jag försöker anpassa mig efter vad andra sagt åt mig. Inte för att råd inte uppskattas, för det gör de, men när andra försöker tala om hur man skriver på "rätt sätt" blir jag irriterad. Det finns speciella, oftast officiella, dokument som ska skrivas på en viss form men mina tankar i form av olika texter har ingen rätt att omforma. Inte om jag inte ger dem den rätten genom att be dem publicera mina skriverier eller liknande. Mina tankar har sin egen form och jag skriver som jag känner. Punkt slut.
Av någon anledning lyckas jag aldrig hålla mig till saken, kanske är det min hela essens sammanfattad... Ursprungligen var grunden till dagens inlägg att jag äntligen lyckats överföra bilder från pappas kamera till datorn. Bilder som jag tog häromdagen då ljuset var helt underbart. Jag skulle helst ha varit ute någon timme tidigare men olyckligtvis upptäckte jag inte ljuset förrän jag redan var ute, utan kameran (som jag heller aldrig tidigare använt) och sen till ett par möten/ärenden. Men sånt är livet, och vissa av bilderna blev rätt bra ändå. Det är dock bra lustigt vad olika åsikter olika personer kan ha om en och samma bild. Inte för att alla bör tycka samma, men det är ändå roande. Jag fick till ett par bilder som verkar ha en mörk underton, i den mån en bild nu kan ha det. Det var inte meningen men jag gillar det ändå. Den där lite obehagliga känslan man kan få av att titta på en bild som visar något väldigt vanligt men plötsligt verkar det skrämmande. Jag älskar det. Vackra bilder är fanastiska men jag föredrar det där oväntade, oroande momentet som gör att man inte riktigt lyckas få bilden ur skallen.
Någon dag lägger jag kanske upp en bild eller två, vi får väl helt enkelt se vad framtiden bär i sitt sköte. Egentligen har jag alltid ogillat det där uttrycket men just därför kan jag inte glömma det, precis som bilderna.
Gårdagskvällen var i alla fall mycket intressant, jag gillar diskussioner som börjar med ett ämne och avslutas timmar senare med ett helt annat. Det var länge sen jag var med i någon sådan senast så jag kände mig som en fullkomligt utsvulten varg som inte kunde sluta äta, men det var värt att skippa större delen av nattsömnen för det. Den här gången. Egentligen alla gånger. Jag lever på det där, inte underligt att jag har svårt att hålla mig ovanför ytan när jag inte träffar folk jag kan diskutera med på det sättet. Samtidigt är det lite skrämmande att vara så beroende av andra för min mentala hälsa, men sak samma. Det är knappast som att jag skulle dö utan det, även om jag kanske skulle vilja.
Nåväl, trevligare saker finns det att fundera på. Fast jag tror att det är bäst att ibland förlora sig i den där djupa tjärnen, jag är aldrig så produktiv och känner mig så konstnärlig och sårbar som då. På gott och ont. Problemet med att förlora sig i djupet är att man riskerar att aldrig mer se ytan, eller allra främst att man på allvar tror att man kanske inte kan ta sig dit. I verkligheten går det dock alltid. Eller så har det varit för mig, än så länge. En dag går man kanske för långt, å andra sidan kommer man inte själv att behöva lida av konsekvenserna. Men andra tvingas göra det.
Mitt skrivsätt har förändrats så dramatiskt den senaste tiden att det är helt bisarrt. Jag har alltid älskat långa, invecklade meningar som är svåra att följa med i men helt plötsligt har de korta koncisa varianterna börjat smyga sig in i mitt skrivande. Mina känslor är tudelade. Det är bra om det helt enkelt är för att jag har börjat uppskatta deras mer brutala, kalla charm men illa om det är för att jag försöker anpassa mig efter vad andra sagt åt mig. Inte för att råd inte uppskattas, för det gör de, men när andra försöker tala om hur man skriver på "rätt sätt" blir jag irriterad. Det finns speciella, oftast officiella, dokument som ska skrivas på en viss form men mina tankar i form av olika texter har ingen rätt att omforma. Inte om jag inte ger dem den rätten genom att be dem publicera mina skriverier eller liknande. Mina tankar har sin egen form och jag skriver som jag känner. Punkt slut.
Av någon anledning lyckas jag aldrig hålla mig till saken, kanske är det min hela essens sammanfattad... Ursprungligen var grunden till dagens inlägg att jag äntligen lyckats överföra bilder från pappas kamera till datorn. Bilder som jag tog häromdagen då ljuset var helt underbart. Jag skulle helst ha varit ute någon timme tidigare men olyckligtvis upptäckte jag inte ljuset förrän jag redan var ute, utan kameran (som jag heller aldrig tidigare använt) och sen till ett par möten/ärenden. Men sånt är livet, och vissa av bilderna blev rätt bra ändå. Det är dock bra lustigt vad olika åsikter olika personer kan ha om en och samma bild. Inte för att alla bör tycka samma, men det är ändå roande. Jag fick till ett par bilder som verkar ha en mörk underton, i den mån en bild nu kan ha det. Det var inte meningen men jag gillar det ändå. Den där lite obehagliga känslan man kan få av att titta på en bild som visar något väldigt vanligt men plötsligt verkar det skrämmande. Jag älskar det. Vackra bilder är fanastiska men jag föredrar det där oväntade, oroande momentet som gör att man inte riktigt lyckas få bilden ur skallen.
Någon dag lägger jag kanske upp en bild eller två, vi får väl helt enkelt se vad framtiden bär i sitt sköte. Egentligen har jag alltid ogillat det där uttrycket men just därför kan jag inte glömma det, precis som bilderna.
Kommentarer
Trackback