28 Februari
Jag kommer ha hunnit skriva de här dagboksinläggen i två månader när jag slutar. Det känns skönt att jag hinner passera det där magiska, jag är trots allt konspirations-mönster-matematiker i hjärtat, tvåmånadersstrecket. Samtidigt är det skrämmande, allt har gått så otroligt fort och jag har inte riktigt hunnit med. Därför känns det läskigt just nu. När biljetterna plötsligt är bokade och jag insett att jag åker om bara en vecka och några dagar.
Jag blir egentligen inte borta så länge. Fyra månader är ingenting i jämförelse med mycket annat. I jämförelse med mitt liv. Ändå är det speciellt. Det är nu jag ska flyga, lita på min egen förmåga helt. Jag vet att jag klarar av det, i mångt och mycket har jag redan gjort betydligt mer skrämmande och ansvarsfyllda saker. Men de var inte lika långvariga.
Sen är det ju så att jag inte blir hemma länge, ens när jag återvänt. En månad får jag. Antagligen blir den fylld av jobb, och det kommer bli kul. Jag bor ju ändå hemma då. Därefter tar kurserna vid, och efter dem den långa utlandsvistelsen. Det låter så högtravande och lyxigt, utlandsvistelsen. Det kommer knappast bli något av det. Det lär bli tungt, hårt och en grym erfaranhet, i bägge bemärkelserna. Jag längtar och jag fruktar, allt på samma gång.
Snart kommer tårarna att börja rinna, innanför ögonlocken (vad annars?). Inte för att jag är ledsen, eller ens rädd. Inte egentligen. Utan för att det är en förändring. För att jag är stolt över vad jag åstadkommit på så kort tid. För att jag är stolt över att jag vågar. För att jag inser att förändringen redan skett, utan att jag kan sätta fingret på när det hände, och jag inte kan gå tillbaka till det som var. Jag har vuxit för mycket för det.
Det var inte bättre förr. Det blir kanske inte bättre i framtiden. Men just nu är det rätt bra. Skrämmande bra.
mp3: Cape Canaveral - Conor Oberst
I förkylningsträsket
Turligt nog är det en temporär förlust. Imorgon är jag kanske i form igen. Peppar, peppar ta i trä.
27 Februari
Fredag 09.02.27
Jag har just gått från hundra till noll, och det känns både i kropp och sinne. Jag funderar på hur man packar ihop sitt liv på bästa sätt. Eller delar av det. En del kommer väl alltid att finnas kvar här gissar jag på.
Egentligen har jag aldrig riktigt förstått när människor sörjer att deras barndomshem säljs. Jag har aldrig varit så fäst vid platser, hus har bara varit konstruktioner av trä eller tegel för mig. Vackra och intressanta, utan tvekan, men ändå bara hus. Kanske blir det annorlunda den dag jag skapar ett eget hem, eller kanske fortsätter jag vara lite rotlös.
Mina minnen är inte beroende av ett hus, en plats eller ens en människa. Jag saknar situationer och omständigheter, inte platser. Det försöker jag åtminstone intala mig nu när jag inser att jag inte kan åka tillbaka till undantaget som bekräftar regeln. Inte på ett par år skulle jag tro.
Jag tror att jag sörjer, mitt i mitt förkylda tillstånd. Att jag sedan har haft Lady Gagas låt Paparazzi snurrandes i tankarna de senaste dagarna gör det inte lättare. Och det är inte främst sången som fastnat, utan kompet. Jag tror att det triggades av att jag läste om en tävling... eller, jag väljer att skylla på det i alla fall. Jag har en lite ansvarlös dag då jag inte orkar fundera över de riktiga orsakerna till allt. Jag flyter med och ursäktar mig en stund.
Nu väntar mina vegetariska nudlar, med cashewnötter men utan ärtor, på mig där nere. Jag tror att det är jordnötsoljan (eller sesam?) som gör nudelsåsen så god...
mp3: Jolene - Dolly Parton
Jag har rådbråkat mina minnen men kan för mitt liv inte minnas varför den låten är ihopkopplad med den resan, det minnet. Det fanns andra låtar som borde få klockor att ringa mycket starkare, för att inte säga öronbedövande, men ändå är det den här som tagit den platsen. Det är inte logiskt. Varför börjar det kännas som min eviga kommentar? Är inget i mitt liv logiskt för tillfället, eller lägger jag bara märke till det underliga? Jag är verkligen för borta i tankarna för att orka fundera över det just nu. Jag tänker bara på vad som bör packas, lämnas, förtäljas och ordnas.
26 Februari
Just nu har jag ingen riktigt ork eller ro till det här. Det är inget fel på att skriva, men ibland är fingrarna för ivriga och pulsen för snabb. Jag väntar på ett mail efter att ha suttit och skrivit ett svar. Det kan bli kul. Bara allting fungerar. Ibland drömmer jag kanske lite för mycket, planerar och regisserar. Men jag gillar mitt liv.
Jag är fundersam på om anledningen till utfrågningen är att hon inte vill att jag ska åka, inte var förberedd på att det skulle kunna ske så snart, eller om det gällde något annat. Hon brukar lita på mig, det vore inte likt mig att sticka utan att ha kollat upp saker och ting. Därför verkar frågorna underliga.
Mitt hår är intressant när det är nytvättat, luftigt och lätt. Och fruktansvärt glatt, varken hårsnoddar eller hårnålar vill sitta kvar. Luggen envisas med att återta sin plats framför mitt högra öga varje gång jag viftar undan den. Snart ger jag upp.
Jag tittade på bilder från i somras för att bestämma vilka jag skulle skicka. Sakta men säkert börjar jag inse att jag är saker jag inte trodde att jag var. En utomhusmänniska, som dock trivs inomhus. När bestämdes det att en utomhusperson skulle gilla att tälta? Det är den enda egenskap jag saknar. Jag hatar att vakna i ett fuktigt tält och känna mig förkyld och äcklig. Hatar är kanske lite väl starkt, jag föredrar bara att sova inomhus. På golv eller säng, det spelar ingen större roll. Bara jag slipper tältet, och helst också sovsäcken.
Mina tankar vill verkligen inte låta mig samla in dem. De flyger fritt, retas inte ens genom att räcka ut tungan utan ser mig helt enkelt inte. Fångade i sin egen verkliga drömvärld skulle jag tro. Det vill jag också vara. Kanske är jag det.
Vad jag borde göra är att hitta något att äta. Det skulle antagligen underlätta tankeinsamlingen. men jag vet inte, just nu känner jag mer för att låta dem flyga. Fritt fall är också att flyga. För en kort stund.
Varför låter jag deprimerad när jag är så glad och uppåt? Det är inte logiskt. Men det är nog inget i mitt liv just nu. Så jag njuter av ögonblicket och funderar över när jag äntligen kan få vara ifred. Det lär dröja väldigt länge är jag rädd.
mp3: Forever - Ben Harper
En dag ska jag börja berätta historien om sångerna. Hur sjutton de kom in i mitt liv, och varför de stannade när människorna försvann. Om jag kan, det vill säga. Vissa historier är glömda, andra gömda någonstans i skuggornas periferi.
25 Februari
Ibland blir jag lite paff (det är ett så roligt uttryck) på hur livet kan fungera. Ibland stämmer det att det öppnas ett fönster när en dörr stängs. Just nu vet jag inte riktigt vad min framtid kommer innehålla, men den kommer alldeles säkert bli intressant. Det finns dock kontaktvägar jag inte riktigt var förberedd på att folk skulle ta, men det var kul att de gjorde det.
Jag är alldeles för förvirrad för att kunna få ner mina tankar på papper, eller skärm, just nu. Hjärtat fladdrar som en fjäril i halsgropen och jag är imponerad och förtjust i en människa jag aldrig träffat. Alltså tänker jag nog inte fortsätta med det här just idag. Det har ändå inte skett något särskilt, mer en det där, vilket i och för sig var en rätt stor sak (för mig). Det har handlat om sömn, skidåkning och överdrivna energikickar på grund av flingor. Inte mycket att tala om kort sagt.
Min mannagrynsvälling väntar där nere, så jag frågar mig själv varför jag sitter kvar här...
mp3: If She Knew What She Wants - the Bangles
Some have a style that they work hard to refine,
so they walk a crooked line
But she won't understand why anyone would have to try,
to walk a line when they could fly
PS. Det må vara 80-tal, men texten är lika aktuell nu som den var då. Jag gillar den verkligen.
24 Februari
Allting är relativt. Det är en regel jag tror stenhårt på, vilket är rätt skönt eftersom det betyder att inget är definitivt. Å andra sidan kan det skapa en del existensiella tvivel... Poängen är väl den att jag funderade över alla gånger jag tyckt att jag inte gjort något av min dag. Jämför man de gångerna med idag kan man säga att jag var väldigt verksam alla de gångerna. Idag har jag nämligen sovit, sovit och sovit lite till. Jag vaknade vid niotiden av att telefonen ringde och steg upp, men hann bara ta några steg innan jag insåg att pappa måste vara hemma då han svarade. Så jag gick tillbaka till sängen och steg sedan inte upp igen förrän klockan var över fem. Normalt sett har jag dåligt samvete när jag gör sånt, vilket antagligen är anledningen till att det nästan aldrig sker eftersom jag bara klarar någon timme innan samvetet (eller kanske ska vi kalla det vid dess rätta namn: duktig-flicka-ångesten) drar upp mig.
Jag behövde sova, och jag är glad att jag gjorde det. Halsen gör inte alls lika ont längre och tårarna börjar inte längre rinna varje gång jag andas in eller sväljer. Livet är lite lättare, även om halsen är tjock av slem (äckligt men sant, och antagligen en av anledningarna till att den inte längre gör lika ont, slemmet fungerar väl som kombinerat glidmedel och salva). Kroppen blir dock väldigt svag av att inte få i sig föda eller dryck, och det är lite jobbigt. Jag funderade över det när jag väl steg upp, hela jag kändes för lång och stor (och nu är jag egentligen varken särskilt lång eller stor, men allt är som sagt relativt) när jag började gå för att skölja av ansiktet. När jag väl såg mig själv i spegeln tyckte jag dock att jag såg väldigt liten ut. Det är underligt hur saker och ting kan fungera och tolkas på så olika sätt. Synen och känslan var inte riktigt överens kort sagt.
Soffan kallade på mig så jag har tillbringat större delen av eftermiddagen och kvällen framför tecknade serier på Disney Channel (och givetvis Simpsons, även om det mestadels blivit något jag ser om jag inte orkar hitta på något att göra, som idag det vill säga). Jag kan inte sluta tänka på alla dessa projekt och om jag får komma iväg. Jag hoppas att allt kommer att fungera.
Dagens nyhet verkar ha varit att kronprinsessans förlovning har eklaterats (vilket är rätt fint, det är skönt att allt det officiella äntligen är avklarat och de fått alla dessa godkännanden så att de äntligen kan få gå vidare). Sen har jag kommit på att det finns en stor fördel med att vara förkyld idag, man slipper förklara varför man inte vill ha en semla. Jag har aldrig gillat dem, inte så länge de har mandelmassa i sig. Allt liknande marsipan eller mandelmassa undviker jag helst, även om jag gillar att äta mandlar (i dess originalform). Alltså är jag tydligen osvensk av mig. Men det kan jag stå ut med. Faktum är att det känns rätt kul.
mp3: I See Dead People in Boats - Hans Zimmer
Lika många som riksdagsledamöterna
Så många inlägg har det blivit nu. En del var visserligen skolarbeten, men de var ändå inlägg och tankar. Särskilt filosofin, de texterna var helt och hållet mina egna. Styrda när det gällde ämne, men inte innehåll.
Jag längtar efter kreativiteten. Den som drunknat i all oro och allt flängande hit och dit, både fysiskt och mentalt.
Det är underligt hur det känns som att man kan ha så mycket att ge men ändå inte vet vad man ska göra med något här i livet.
Spotted
Jag hade aldrig trott att jag skulle snubbla över synthmusik och gilla det. Inte för att jag haft något emot synthar, jag har bara inte riktigt fallit för det jag hört fram tills nu. Egentligen är det nog fördomsfullt, man kan ju göra precis vilken sorts musik som helst med synthar, det gäller alla instrument och röster. Det är ju det som är det fantastiska med musik. Vilket för övrigt för in mig på framtiden. Jag vill hitta ett sätt att sammanfoga tre favoriter: matematik, människor och musik (m, m & m) till ett yrke. Jag tror att den kombinationen skulle passa mig bra, men jag vill inte bli kombinerad matte- och musiklärare, där går gränsen. För jag vill kunna syssla med språk också, även om det kan handla om att arbeta internationellt och inte plugga språk eller så.
En plan, en möjlighet håller på att växa fram i mina tankar. Ljudsättare. Jag gillar tanken, men är inte säker på om det verkligen innebär det jag drömmer om. Något värt att kollas upp alltså. Sen lär det ändå dröja många år innan jag börjar plugga igen, men det håller jag oftast tyst om. Det råkar bara finnas så mycket annat jag också vill syssla med, börjar jag plugga (ett program, inte bara lösa kurser, det skulle nog kunna vara kul och även friare) kommer jag att vilja (läs: känna mig tvungen) att börja jobba med det yrket efter examen. Nu vill jag bara testa på allt möjligt, jag har en dröm om att hinna med alla kontinenter innan jag blir tjugofem, men det kan nog bli lite svårt så vi får väl se vad som händer. Europa, Nordamerika, Sydamerika och kanske också Afrika kan kanske gå, men då är Asien och Oceanien kvar så jag får ta mig en funderare. Egentligen är jag inte säker på om jag verkligen vill göra det, jag vill besöka alla kontinenter under mitt liv men det behöver kanske inte ske inom fem år, och kanske behöver inte varje besök innebära en flytt och långtidsvistelse vilket är vad jag tänker på nu. Jag fastnar så lätt i mina mönster och idéer. Har jag väl fått en idé eller plan har jag väldigt svårt att släppa den.
Den här gångna helgen påmindes jag så mycket om ett ansikte att det nästan gjorde fysiskt ont att se likheterna med människor jag inte känner. Jag förstår verkligen inte vad det är jag känner, det är varken det ena eller det andra. Det bara är, och det förvirrar mig. Jag vill kunna placera det i ett fack, inordnat och ordentligt, och det går inte. Det vägrar passa in i något fack. Jag avskyr när andra försöker placera mig i olika fack eftersom jag då tvingas spela en roll jag kanske inte vill ha. Därför försöker jag låta bli att placera andra i fack, och även om jag ofta misslyckas fortsätter jag försöka. Men relationer och känslor är annorlunda, där behöver jag mina fackindelningar, annars blir jag osäker. Som nu. Jag förstår ingenting alls och det är en ovan känsla.
23 Februari
En riktig dumsnut, det är så jag skulle vilja beskriva mig själv för tillfället. Hur kan man göra samma misstag om och om och om igen, utan att någonsin lära sig? Varje gång jag missar, glömmer eller låter bli att äta av någon anledning (halsont är troligen den vanligaste eftersom jag är riktigt rädd för den skrapande känslan i halsen som kan dyka upp när man äter) blir jag svag och svimfärdig. Får absolut inget gjort och har samtidigt dåligt samvete över att jag inte gör något vettigt. Så jag har blivit expert på att ursäkta mig, det är för att jag är så förkyld, för att jag har feber eller varför inte det klassiska jag har bara ingen aptit så jag tänkte vänta ett tag? Det där taget blir oftast till timmar och så slutar det med att jag knappt fått i mig något på hela dagen.
Vareviga gång jag är förkyld börjar jag bete mig manipulativt. Jag är oftast rätt sjuk, för annars smågnäller jag bara lite över snuva. När jag väl blivit så sjuk att det gör ont att andas och jag däckar mitt på dagen, det är då jag går in i det mer avancerade stadiet. Då jag spelar stoisk och stark eftersom jag vet att det ger mig mer medlidande än om jag betedde mig gnälligt eller sårbart. Nu är bara problemet det att jag inte själv riktigt vet vad jag känner, för det mesta handlar det ju om att man står ut, och ibland blir förbannad över att förkylningen på något sätt vunnit. Jag tar det liksom som en personlig skymf att jag blivit sjuk, småförkylningar kan jag stå ut med, de flesta snörvlar trots allt när de kommer in från kylan och så.
Frågan är alltså om jag inte alls spelar utan helt enkelt bara genomlider förkylningen i lugn och tysthet, utan att det är något hjältemodigt (fel ordval, men nu tänker jag faktiskt skylla på febern eftersom jag tror att den verkligen påverkar min tankeförmåga negativt). Jag känner sällan för att gnälla när jag mår dåligt, jag är på något sätt för egocentrerad just då eftersom allt kretsar kring den onda halsen, eller den rinnande näsan eller det värkande huvudet eller... något annat. Det finns helt enkelt inte plats för någon annan, mer än ett rossligt tack till den som köpt mer Zyx eller drickyoghurt åt mig. Kanske innebär det att egoism (eller egocentrering då) kan vara en fördel emellanåt. Jag gillar att tänka på andra, även när jag är sjuk eftersom det tvingar bort tankarna från min egen emliga uppenbarelse för ett tag, saken är bara den att jag inte riktigt gillar att tänka på mig själv i relation till andra. Antingen handlar det om mig eller också om andra.
Jag är precis likadan när det kommer till mat, jag vill ha allt uppdelat och tycker direkt illa om grytor om jag inte själv gjort dem och vet exakt vad som finns i. Skolans underliga röror med tomatsås och kidneybönor var definitivt döden i grytan (bokstavligen talat). Därför är jag glad att jag numera slipper äta dem. Istället kan jag fokusera på mina sallader och andra småkok (i mindre skala och helt tomatsåsbefriade med undantag för i quornfärsen någon gång). Sådant gör mig glad. Men tydligen har jag alltid varit sådan, som först åt alla makaroner innan jag kunde börja med köttbullarna, och som inte gillade vare sig ketchup eller senap eller något annat av den sorten heller för den delen. Numera kan jag blanda det lite mer, men grundtanken är densamma. Var sak för sig, var sak har sin plats. Jag lever enligt parollen kontrollerat kaos, både när det gäller livet och omgivningen.
Det här inlägget tog kanske en lite underlig riktning, men det gör å andra sidan mina tankar också. Jag var uppe och halvsåg (läs: halvsov) på Oscarsgalan i natt eftersom jag insåg att jag lika gärna kunde ligga och våndas över att inte kunna somna på grund av halsen från helvetet på soffan som i sängen. På soffan fanns dessutom lite fler distraktioner, så jag hängde med på början av galan och läste sedan genom två nummer av Elle som jag haft liggandes. Sedan somnade jag någon gång framåt femtiden och småvaknade därefter någon gång i timmen. Inte undra på att jag är trött idag. Att jag sedan inte åt frukost förrän för en timme sedan gjorde inte saken bättre, jag lär mig som sagt aldrig vissa saker. Annat lär jag mig per omgående. Nu ska jag se om jag kan hitta något som lindrar smärtan i halsen, som antagligen inte är så illa som jag inbillar mig men så förvärras så klart allt sådant av insikten att man kommer tvingas utstå det i närmare en vecka till... ibland är det värdelöst att vara logisk av sig, det är bara att inse.
Fördelen med att vara sjuk är dock att man slipper ens tänka på att man borde ge sig ut i det kalla och helt snöindränkta landskapet som hägrar utanför fönstret. Och då menar jag inte hägrar på något positivt sätt utan just som i i tron att det man ser inte är verkligt. Det är närmast absurt hur mycket snö vi har fått den här vintern och jag är inte odelat positiv, snöhögarna som tornar upp sig i nästan varje korsning gör det närmast omöjligt att någonsin få god sikt. Sen har man redan gjort av med ungefär lika mycket pengar på snöröjning hittills iår som under hela förra året, inte så lovande med tanke på att budgeten är densamma... men till nästa vinter är jag antagligen inte här så jag borde inte behöva bekymra mig över, eller förbanna, snöröjningen (eller bristen på den) då.
mp3: End of the Line - Status Quo
Diskriminering
Rått
Jag är gnällig och grinig. Kanske för att jag inte har ätit alls på länge, kanske för att jag avskyr känslan i halsen eller kanske för att jag fryser och svettas om vartannat och ingen ställning, vare sig stående, liggande, sittande eller i rörelse, fungerar tillfredställande.
Ibland måste man få vara sur, och idag är det visst min tur.
I väntan på dominoeffekten
Det finns mail jag borde skriva, men jag vet inte vad jag har att säga. Kanske får det vänta en dag. När jag inte får svar på det första är det svårt att bestämma det andra.
21-22 Februari
Jag åkte med bussen, för att komma till tåget, runt niotiden på morgonen och kom fram till Uppsala runt ett. Tåget var fullt med folk och det var rörigt värre när det gällde platser och vagnar. Det fanns många jag tyckte synd om, men jag hoppas att det gick bra för dem ändå. Därefter blev det promenerande för hela slanten i ett antal timmar innan jag tog mig något att äta (Piadina toast har jag för mig att det hette, på ett café vid stationen innan jag hämtade väskan). Sen hade jag tur och fick en studentska att visa mig vägen till lokalerna. En väldigt trevlig studentska. Lite flummig men snäll.
Det visade sig att jag redan träffat en av tjejerna som också skulle sova över, på bussen till Frankrike i somras. Ett lustigt sammanträffande. Tyskan hann jag också träffa, även om jag var riktigt nervös fungerade språket hyfsat när vi pratade fritt på det sättet. Sen pratade vi tjejer ett antal timmar innan vi gick och la oss. Om allt mellan himmel och jord, högskoleprov och hår.
mp3: Worn Me Down - Rachael Yamagata
Söndag 09.02.22
Jag vaknade förkyld och sedan förvärrades bara den känslan ju längre dagen led. Hela förmiddagen bestod av informationspass och direkt efter lunchen hade jag min intervju, som blev dubbelt så lång som den egentligen borde ha blivit. Det mesta blev på engelska och inte tyska, ty hjärncellerna var visst också förkylda. Lunchen var i alla fall en god pastasallad. Jag visste inte att keso med ananassmak var så god.
Vi pratade, diskuterade allt möjligt och studerade en (hopsatt av två) gigantiska kartor över Tyskland. Vi var ju nästan dubbelt så många som dagen innan, och de duktiga flickorna var överrepresenterade. Det finns så många, överallt. England diskuterades också, kanske vore det ett alternativ. Efter det fanns det inte mycket mer kvar att göra än att dra sig bort mot stationen, utan middag vilket var lika bra med tanke på hur ont min hals gjorde. Resan flöt på alldeles utmärkt och jag kom hem i tid, med en proppfull buss, till traktorer som plogade vägarna hejvilt medan snöregnade fortsatte falla.
mp3: Le Grand Secret - Indochine (feat. Melissa Auf der Maur)
20 Februari
Det här kommer att bli ett lite stressat inlägg eftersom jag fortfarande inte har packat eller duschat. Och jag åker till Uppsala imorgon bitti. Anledningen till att inget har blivit av är att jag hamnade på en konsert i kyrkan. Eller ja, jag snarare mutades dit med hjälp av bilkörning... Så nu har jag kört själv för första gången, och postat min grundhandling så att jag snart borde få körkortet i min hand.
Klassisk musik kan vara riktigt bra, men inte en fredagskväll i en kall kyrka när man är trött. Och inte när det visar sig att kompositören av ett riktigt bra verk är en riktig stropp. Turligt nog var det han som blev utan blomma, eftersom det blivit en brist i kommunikationen någonstans längs med vägen. Solisten och dirigenten, som bägge var väldigt trevliga, fick däremot var sin bukett av mig. Det kanske är karma inblandat?
Klockringningen fick jag också stå för till min stora skräck, men det gick bra. Och så lyckades jag träffa min mors gamla skolkamrat som jag skrivit julkort till i åratal men aldrig träffat. Förutom då jag var för liten för att minnas det. Ingen av dem visste att den andra skulle vara där och de har inte setts på många år, så det var intressant att skåda.
Det här blir inte bra när jag måste stressa mig igenom det. Förutom konserten och diverse packningslistor har jag nog bara sett på skidåkning, både utför och platt, och promenerat. Det var dagens aktiviteter. Men nu ska jag dra mig och se om jag kan få något mer gjort så att jag slipper springa runt i gryningen imorgon och stressa fram ett magsår i kylan (som för övrigt vägrar ge med sig som det verkar).
mp3: Haffner Symfonin - Wolfgang Amadeus Mozart
19 Februari
Idag är jag trött och förkyld, men det var det värt. Frågan är bara vad jag ska hitta på nu? Körkortet har stått högst på min dagordning ett bra tag nu och så vips, är det borta...
Fortsätta söka jobb är kanske svaret, men det är inte lätt när det alltid finns folk med enormt mycket större erfarenhet på marknaden. Kanske ska det inte vara lätt. Jag verkar ju i alla fall veta vad jag ska göra till hösten. Tydligen behöver inte hela intervjun vara på tyska, mitt blodtryck tackar för det, utan det är bara för att hon ska få en uppfattning om nivån på mina språkkunskaper. Det känns bättre, lite bättre.
Chokladbiskvierna och knäckflarnen gjorde sitt de med. Jag gillar att baka, men inte att äta det. Att äta sådant andra bakat har jag dock inget emot. Jag har inte bakat på länge, det är riktigt synd. men det finns en gräns för hur mycket fika jag orkar pracka på min familj. Jag behöver en ny publik, nya försökskaniner. Det har inte blivit några bär-banan-kakor med choklad-inlägg på flera år. Jag saknar det faktiskt, nu när jag har fått tid att tänka och känna efter. Det finns så mycket man tappar på vägen när oviktiga saker plötsligt får en alltför stor roll i livet. Jag vill så gärna skylla på de artificiella känslorna, men det vore kanske att backa undan från problemet. och jag vill inte hamna där igen. Är det tabletterna kommer det antagligen att ske igen, men då ska jag veta om det.
Nu ska jag iväg och djupmeditera. Ut i kylan och förbi den underliga isfläcken på vägen ut, den som inte borde finnas där men som vägrar försvinna, där nyponen åker kana och alla håller på att stå på huvudet utan att mena det.
mp3: New Dawn Fades - Joy Division
Saker är inte som de verkar
Eller är jag? Kanske fanns det alltid där, gömt eftersom jag var rädd, är rädd, att det inte passar sig. Hur kan man vara duktig och ambitiös, ett framtidslöfte, om man samtidigt är så mild och lycklig? Jag påminner mer om en barnslig hemmafru än en framtida forskare, och jag trivs med det. Efter att i åratal ha gått och velat krypa ur mitt eget skinn varenda gång någon noterat min närvaro börjar jag äntligen trivas.
Varför ska det vara så otroligt svårt att vara sig själv, och hur kan folk säga att man får bli precis vad man vill när de samtidigt har så höga, outtalade förhoppningar på en? Sådana som bara uppenbarar sig i bisatserna, sådana som jag blivit en mästare på att upptäcka och addera till min numera milslånga minneslista. Jag orkar inte bli vad andra vill, jag vill bli det jag vill. Men någonstans slutade jag tänka på det, och nu står jag här och går igenom listan för att försöka se om någon av förhoppningarna egentligen var min egen.
Stjärnbeströdda nätter
Jag är rädd för att inte plugga vidare. När alla förväntar sig något är det svårt att gå emot det. Det är inte det att jag aldrig tänker fortsätta plugga, det är bara det att jag inte vill göra det än. Kanske aldrig.
Just nu längtar jag efter långa vaknätter, fyllda av samtal om allt och inget. Tillsammans med någon jag kan prata med. Om det är någon jag redan känner eller inte, det spelar ingen roll.
Spårbildning på kindens yta
Jag är lycklig. Kanske är det så lätt. Det var nog länge sedan jag var det senast. På riktigt, och inte bara i ordens förlovade land.
Nutidens gissel
Kanske gillar jag att isolera mig, eller att tvinga andra att inse att de inte är invigda i hemligheterna. men jag tror inte att det är så. Jag tror att jag gillar att få folk att tänka, att uppskatta eller ogilla. Att bli förbannade eller skratta. Jag vill hjälpa folk att känna, att inse att det är okej att inte alltid vara korrekt. Jag vill hjälpa dem att se allt det där jag har så svårt att leva efter själv.
I grund och botten är jag inte elak, eller ens otrevlig, även om det givetvis är upp till var och en att bilda sig en uppfattning om. Jag är väldigt snäll, ofta för snäll för mitt eget bästa. Kanske är det därför jag om och om igen river mig själv itu för att strö ut resterna över vattenpölarna, så att ingen ska behöva bli blöt om fötterna när de kliver fram utan att se sig för.
Mina ögon är förkylda
Jag tog ur pincetten ur innerfickan idag, den behövdes inte men stärkte mig.
18 Februari
Det här har varit en omtumlande dag. Jag har fortfarande inte riktigt insett allt. Men nu har jag snart körkortet i min hand, bara jag får hem alla papper och skickar iväg dem. Det känns underligt. Vad som känns ännu underligare är att jag haft två uppkörningar på en dag och klarat av det.
Kort sagt: Jag är stolt. Över mig själv och hur jag för en gångs skull litat på min egen förmåga. Jag klarade av det på egen hand, med hjälp så klart men det var ändå jag som ordnade allt, och klarade av det. Att jag sen hann med att sitta barnvakt någon timme gjorde inte saken sämre. Hur kan man bli så trött och samtidigt så full av energi? Det kommer faktiskt att bli jobbigt att inte kunna sitta barnvakt mer när jag åker. För det lär jag göra. I helgen är det intervjuer och vi är fyra som vill till Tyskland. En representant från organisationen reser till Uppsala enbart för att intervjua oss och jag är otroligt nervös. Min tyska är inte tillräckligt bra. Det blir hårdplugg de här kommande två dagarna, samt på tåget på vägen ner...
Jag har huvudvärk och det är först nu den börjar bryta fram. Jag har levt på mackor i olika former under dagen och det var gott. Eller ja, det var föda. Det räcker för närvarande.
Jag är alldeles för splittrad för att lyckas sammanfatta dagen så här. Kanske borde jag låta bli att försöka. Men jag är så jävligt underbart glad! Dessutom kom ett brev med meddelande om att det fanns en tid för benundersökning. Det är bra för henne. Kanske får jag följa med och köra, om de börjar skära direkt.
Allt har gått från noll till hundra blixtsnabbt och jag har inte riktigt hunnit med. Imorgon ska jag se om jag kan få iväg några ansökningar till diverse jobb.
Det har varit bitande kallt hela dagen, till och med i solen var det tio minus och det märktes. Den yrande snön gjorde inte saken bättre och jag stötte på både ambulanser med sirener och blåljus påslagna och en bil som kört i diket. Vissa av kurvorna var fruktansvärt svåra, det gick inte att se hur luriga de var. Å andra sidan pratade jag med mormor och fick höra om deras tjugofem minus... och så fick jag ett nytt perspektiv på dagen.
Och nu samtalar jag med Tyskland om en karneval som pågår i sex dagar, och om hur hon sett reklam (via IKEA mfl) om hur vi svenskar har en festival då vi kastar ut julgranen genom fönstret... Detta är roligt. Midsommar är ju också en histor
mp3: Burn me and Blind me - Edith
17 Februari
Det mesta jag har gjort idag är att packa ur väskan från helgen. Nu ligger den slängd på golvet i garderoben, som vanligt. Jag härstammar från en familj av samlare. Kanske innebär det att den feminina sidan överväger.
Jag har också dåligt samvete. Över att jag inte har diskat, läst, duschat (vilket jag i och för sig tänkt göra så sent som möjligt) och packat om. Varför jag har dåligt samvete över saker som ändå inte påverkar andra än mig själv har jag aldrig förstått och jag tycker inte heller om det. men jag kan inte sluta. Kanske är det därför jag hela tiden går runt på helspänn, som att någon plötsligt skulle hoppa på mig och spy ur sig alla mina tillkortakommanden och okända misslyckanden. Jag är för det mesta bra på att få saker gjorda i tid, inte i god tid men ändå före deadline. Vilket påminner mig om att jag borde ha ätit min Kesella häromdagen då den gick ut igår... så obekymmersamt.
Det vore kanske bäst att låta bli att börja rota i sig själv, man upptäcker så mycket som inte passar ihop med föreställningarna om självbilden. Jag har alltid trott att jag var stark och självständig. så började jag försöka se mig själv utifrån och insåg hur mycket jag förlitar mig på andra. Inte för att de ska göra saker åt mig utan för att de ska ha svaren, på allt när det gäller livet. När det gäller mig. Den insikten gör mig missnöjd men just nu har jag en spännande (bokstavligen talat) huvudvärk som sitter som en alltför tajt mössa.
Alltså borde jag se efter om jag inte kan göra något åt det dåliga samvetet och gå och diska, packa, se på House som äntligen börjar igen, läsa och duscha för att sedan läsa lite igen. Jag har fjärilar i magen och kanske är det därför jag har tillbringat dagen med att halvsova på soffan eller promenera runt helt i min egen lilla värld. Nu är det snart över, hoppas jag. Dessutom verkar alla göra det, sova till och med när de är vakna. Alla är så trötta hela tiden. Min vana trogen härmar jag alltså bara dem. Så slipper jag ta ansvar för mina handlingar. Och nu börjar jag bli alltför syrligt ironisk för mitt eget bästa. Jag orkar inte vara arg, gnällig eller cynisk. Jag vill bara vara jag. Leva enkelt och avslappnat.
mp3: Famous Last Words - My Chemical Romance
Alla gör det
Det ena i det andra
16 Februari
På något sätt har jag lyckats missa att det är 2009. Det trots att jag skriver årtalet stup i kvarten, varje dag. Hyfsat störande, men jag kommer över det.
Detta har varit en dagen-efter-dag från början till slut. Jag vaknade inte förrän vid halv två och har sedan dess inte gjort mycket annat än snörvlat, hämtat posten, diskat och promenerat i några timmar. En oproduktiv dag med andra ord. men jag behöver en sån dag, när inget behöver göras och jag bara kan vara. Förut brukade jag aldrig ge mig dagar som idag. Då bröt jag istället samman efter att alltid ha varit på alerten. Några sammanbrott per år fick man räkna med.
Att vara alert och med betyder inte att ha ett fullpressat schema, för något sådant hade jag inte. Eller egentligen hade jag väl det, men det existerade bara i tankarna och inte i almanackan eller så. Därför verkade det som att jag hade tillräckligt med tid att ta det lugnt, men så var aldrig fallet. Jag var alltid på väg, i tankarna höll jag redan på med nästa sak. Funderade över vad som behövde packas, ordnas, tränas på. Och så tränade jag förstås mycket. Varje dag, i några timmar. Inte underligt att mina muskler vägrar försvinna. De fick stimulans nog för ett liv under de där åren.
Jag är dålig på att slappna av. När jag väl haft en dag som den här, då hjärnan har varit för förkyld för att orka tänka ut något i förväg, då inser jag vidden av problemet. Och hur onödigt det egentligen är att ständigt planera allt. Det fungerar ju ändå. Flexibilitet och problemlösning är roligt. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte har pluggat, på saker jag inte ens behöver plugga eftersom det inte gäller en kurs eller något. Det är bara sådant jag har tänkt att jag borde göra. Alla borden, måste och skulle-kunna-möjligheter flyter ihop till en stor gröt och jag blandar ihop ingredienserna. Jag har aldrig varit en finsmakare. Är konsistensen ätbar spelar smaken mig ingen roll.
Nu ska jag återgå till min lata dag som numera är en lat kväll. Har jag tur somnar jag tidigt. Jag har ett par lättsamma tidningar som väntar på att bli lästa. Om jag nu känner för det.
mp3: Seemann - Apocalyptica (feat. Nina Hagen)
13-15 Februari
Jag bestämde mig för att låta lättjan vinna och göra ett kombinerat inlägg av helgen. Enda anledningen till att jag skriver den här sortens inlägg är ju trots allt att jag ska kunna titta tillbaka om flera år. De kommer alltså att skrivas ut i pappersform också, som en sorts dagboksinlägg. Jag är livrädd för att glömma bort vem jag var när jag förändrats. Vissa saker är bra att minnas, annars kommer jag att upprepa samma misstag som har orsakat mig så mycket smärta. Jag låter helst bli att utsätta någon annan för det, särskilt någon jag kommer att älska.
Fredag 09.02.13
Vidskeplig som jag är borde det här ha varit en jobbig dag. Det har det inte, jag har varit så stressad av allt att jag helt glömt bort datumet. Packning stod på schemat till sista minuten och orsakade illamående, annars brukar jag inse att det inte är bra att kasta i sig pannkakor på springande fot medan man stressar runt både mentalt och fysiskt, men inte den här gången. Iväg kom jag åtminstone, med en kudde som jag skyndade upp för trappan för att jaga rätt på och pressa ned i den redan överfyllda väskan (jag gillar skor, mycket annat vore inte möjligt med tanke på mina gener, men jag avskyr att behöva ha med mig extra skor när jag ska resa någonstans. Ett par, på fötterna även under resan, borde alltid vara nog. Till och med fotbollsskorna när det var bortamatch var som en nagel i ögat på mig... Jag har problem).
Att kånka runt på väskor, liggunderlag och sovsäck är ingen favoritsysselsättning men ändå är det rätt roligt att se hur folk tittar på en. Sen satt jag inkilad mellan alla väskor och allt och insåg att det vore det ultimata krockskyddet, jag hade inte kunnat få en whiplashskada eller ens fara iväg mer än någon centimeter med alla saker där. Så jag kände mig väldigt säker och skyddad, om än en smula instängd.
Det måste vara en medfödd förmåga att alltid hamna i ett rum som kräver en del trappträning, högsta våningen igen. men mina lårmuskler blir alltid vältränade så jag sparar gymavgifter.
Helt ärligt minns jag inte mycket av vad som hände den eftermiddagen och kvällen... Jag träffade mängder av människor, en del som jag känner sedan tidigare och andra nya bekantskaper. Vi försökte komma på 42 europeiska huvudstäder, Anja Pärssons ålder och födelsedag och allt möjligt annat under en timme då vi satt i en kall, oupplyst stentrappa och det var kul hur alla hade så olika kunskaper. Bra samarbete helt enkelt. men så var de alla fantastiska också, trevliga människor som man vill omge sig med. Varma människor.
Någon spelade och sjöng i caféet på kvällen. Bra röst, fantastisk musikalitet men som det verkade inte fullt lika trevlig som person. Eller kanske är jag fördomsfull. Folk kan ha svårt att vara sig själva. men jag gillar människor som kan le, skratta och ha roligt utan att behöva vara korrekta hela tiden. Kanske kan han bara vara det när han håller på med musiken. Då man är säker om det är det man älskar. Det visade sig att en annan person jag klassat som lite väl korrekt var närmast det omvända den här helgen, så till den grad att det nästan blev konstigt. men roligt. Jag är nog lite väl snabb på att döma människor emellanåt. Väl värt att tänka på. Flickan jag trodde hörde ihop med honom fascinerade mig mer. Hon kan bli vad som helst. Hon är stark när hon är svag och jag blev förtrollad av henne. Rättframhet och vilja samsades med velighet och sårbarhet. Kunde jag bli en annan människa skulle jag vilja bli henne. Hon är en människa.
mp3: Timglas - Lars Winnerbäck
Lördag 09.02.14
Vilken rolig dag det blev. Det var kanske inte min första tanke när jag vaknade frusen och väldigt täppt och hes vid sjutiden på morgonen (eller var det halvsju? För tidigt för att vara en lördag var det i alla fall). En pjäs som till en början var mest jobbig att se och sedan sydamerikanskinspirerad musik, med så många moment och rytmer att jag var glad om jag hängde med på hälften. Sedan sprangs det runt på caféer och raggades servetter, bad folk krama varandra, pulsade i lårdjup snö för att läsa på gravstenar, kröp runt i snön för att leta efter nedgrävda kåsor och stod blickstilla i tre minuter. Det var ett par intensiva timmar. Stadsorientering är roligt men krävande, men när tävlingsinstinkten väl gav med sig lite kändes det mest bara roligt.
Därefter upptäckte jag varför jag älskar att hålla på med det här, vara engagerad i just detta. Människorna. Det brukar vara tvärtom, vassa armbågar och trängsel i köerna. Här blev det tvärtom samarbete. En timme, fyra duschar och omkring åttio tjejer. Därefter en trerättersmiddag med dans. Det gick strålande, schampo lånades ut hit och dit, duschar delades eller skyndades på. Det skrattades och skreks (åt hur vattnet plötsligt blev iskallt), komplimanger över kläder, hår och allt möjligt delades ut åt alla håll. Det var genuint. Det var avslappnat underbart.
Därför börjar jag fundera på att ändå komma tillbaka. Om mitt år blir av. Jag är inte riktigt klar här, men jag kan komma att behöva flytta först. Ännu längre upp i landet, där de jag trivs bäst med befinner sig. Vi får väl se vad som händer.
Så mycket dans blev det inte, men middagen var fantastisk med så mycket skratt och intressanta ämnen att jag fick motta så mycket värme att det räcker i åratal. Jag vill minnas det ordentligt. De var så vackra tillsammans, samtidigt så blyga och försiktiga. Och så glada i när de väl vågade. Jag insåg inte hur sårbara de är under ytan. De verkar alltid så starka, kapabla och ibland även hårda. Ännu en missbedömning. Jag gillar dem bara mer och mer. Kanske är de flesta människor så. Det är väl värt att fundera över, och minnas.
Mina tyska Kalle Anka pocketar fascinerade de flesta, många har visst läst och glömt tyskan. Det känns skönt att veta, att folk bjuder så på sig själva. Han var väldigt lik en annan, någon jag också lärde känna via ett läger men som var äldre. Ett lustigt sammanträffande. Det skrattades mycket över språket och hur lite man minns. Sen pratades det så mycket i foajén där på natten. Och gitarren gick varm. På rummet var det inte mycket bättre, så mycket trötthetsflams och skratt har jag inte hört på länge. De behövde det nog. Det fanns närmare 36 000 hål i taket räknade de ut. Och imponerades över mina huvudräkningstalanger. Det är inte så svårt, när man väl har vanan inne.
mp3: Anna - Hello Saferide
Söndag 09.02.15
Städning före och strax efter frukost är ingen favoritsysselsättning, speciellt inte när jag är rädd att glömma något. men jag har inte saknat något ännu så antagligen fick jag med mig allt. Frukostsamtalet var trevligt men också skrämmande, jag har svårt att komma runt rabiata åsikter som inte svarar på logik. Det är svårt att komma åt det, när någon väl bestämt sig för något och sedan vägrar låta andra argument nå in i hjärnan. De går bara in genom ena örat och ut genom det andra. Det skrämmer mig. Det är människor som hon som ska vara förebilder, och just för ungdomar. Jag är lite oroad. men så har jag växt upp med några av de mest toleranta människorna i branschen. och varit naiv nog att tro att det är likadant överallt. Det är det inte. och det sörjer jag. Jag gillar tolerans och lika villkor, oavsett hudfärg, sexualitet eller vad det nu än gäller. Skillnaden mellan människan och dess handlingar glöms allt som oftast bort. Jag gillar det inte.
Clowner är inga personliga favoriter. Han var dock bra när han väl kommit igång. Detta att göra ett trick så att man tror att man genomskådat det och sedan agera som att man gjort det, för att sedan "motvilligt" visa att man haft fel och inte alls genomskådat det. Han tog det ett extra steg och det var välbehövligt. Han var bra. Mer respekt åt clowner.
Jag blev förälskad i ett fönster. Ett fönster med väldigt vackert glas, blågrönt blandat med klarblått och mängder av andra färger. Kyrkor är ofta väldigt vackra. Kåporna var klarblå och lila, men glasfönstren var ändå vackrast av dem alla. Annars brukar jag gilla kyrkogårdar för deras stillsamma skönhet.
Vi missade lunchen och försökte jaga rätt på ett café, det gick inget vidare så vi gav upp och satsade på mataffären istället. Ett säkert kort som aldrig sviker. Sedan upptäckte vi att det fanns en tidigare buss så vi tog oss hem i tid för mig att hinna ut på vägarna lite innan mörkret kom. Sedan kraschade jag i soffan och somnade, och var istället vaken halva natten. En vanlig helgdag. Nästan.
mp3: Only hope - Mandy Moore
Hur?
Knakande rygg, träningsvärk i gluteus maxius, ögon irriterade av sömn och eventuella mascararester
... och en sträckt armbåge.
Efter en timmes tupplur i soffan
12 Februari
Det här är omkring ett halvt dygn försenat. men det struntar jag i, för jag hade mycket roligare saker för mig igår. Det var första dagen på länge som jag hade så mycket att göra och allt faktiskt flöt på. Lämna böcker, gå på banken (och slippa vänta en timme...), köpa två klänningar som jag egentligen inte vet om jag någonsin kommer använda men som jag ändå inte kunde låta bli. Av inspirationsskäl. En vacker halsduk följde också med, det är underligt hur något väldigt lätt kan göra en så stor skillnad. Körlektion, arbete i mässan och sedan filmkväll med chokladpudding och mängder av snörvlande gråt runtomkring.
Nu ska jag bara ta mig igenom boken också. På tyska. Kanske blir det lättare nu när jag kan historien. Filmen var helt okej, men blev riktigt bra först under den sista tredjedelen. Den fick mig att önska mig färg. Ett färgglatt liv.
Det finns säkert mycket mer jag skulle kunna skriva. Om tillit och funderingar över egenvärde, människovärde, ärlighet och allt möjligt som snurrar runt i tankarna. men just nu är jag stressad. Mentalt befinner sig mitt huvud halvvägs in i garderoben och letar efter allt möjligt jag borde packa ner i väskan som fortfarande inte är framplockad. Sovsäcken och liggunderlaget skriker efter mig och jag känner mig sliten åt alla håll. Alltså får det här fortsätta någon annan gång.
mp3: Hurricane - Lisa Loeb
Min teori
Gällande klagomål har jag en teori. Det handlar nog om att försöka ducka undan de gnälliga, brist-på-stimulans-/överstressad-klagomålen och fokusera på de gånger man faktiskt är riktigt arg eller irriterad, och det är befogat.
Egenhändig martyrdom
Jag borde verkligen sluta med ovanan att avsluta alla positiva satser med något negativt och vice versa.
Det enklaste vore väl att sluta klaga. Då försöker jag med det.
Kalla kårar
11 Februari
För en gångs skull har jag en att göra-lista inför morgondagen. Vilket innebär att jag kommer vara upptagen större delen av tiden. Jag kan inte riktigt komma fram till om det är positivt eller inte, men det kommer jag nog på så småningom. Om det är lika kallt som det varit de senaste dagarna, då värmluftspumpen drabbats av isfrossa och nyponen trillar av grenarna och luften är så krispigt kall att den hotar att tvinga lungorna ur bröstkorgen varje gång man andas in, då kommer det att bli en jobbig dag. Alltså blir det förhoppningsvis solsken och senvårväder. Allvarligt, det tar längre tid att hämta sig från ett andetag än vad kroppen klarar av att vara utan ett nytt. Det är plågsamt, att ätas upp inifrån.
Nemi är en fantastisk serie. Jag föll som en fura redan första gången jag läste den och har inte lyckats resa mig sen dess. Därför har jag idag fastnat framför skärmen eftersom jag insåg att msn har massor av stripar jag inte läst på sin hemsida. Jag är i sjunde himlen och därför tänker jag inte skriva mer just nu. Det finns viktigare saker. Som att försöka hitta sig själv och svaret på livets alla frågor genom en serie.
mp3: the Last of the English Roses - Pete Doherty
Det yttersta hindret mot yttrandefriheten
När något väl ska sägas ska det inte hindras. Varken av människor eller av teknik.
Som det tysta ljudet över läpparna
Fingrarna fängslades också av orden, precis som blicken. Ändå slinter, famlar och stelnar de av köld när jag försöker bevara det som kunde skrivits enbart för mig.
En dag kommer orden att vara mina egna. och den dagen kommer fingrarna inte längre att frysa.
Jag vill också fråga stenarna vad de vill bli. Berätta för dem att de kommer bli vackrast. För alla är den vackraste för någon.
Emellanåt
Jag tror att jag tappade mitt fotfäste utan att märka det. Med blicken ständigt vänd uppåt insåg jag inte att jag måste se tillbaka där min hand redan varit för att kunna fortsätta. För jag är större än min blick.
Jag läste igenom gamla dokument i gamla mappar som skulle varit dammiga om de funnits på riktigt. Nu är de bara bortglömda.
Annars är jag väldigt intresserad av matematik och naturvetenskap, och det är väl därför jag hamnade här. Men vad jag gör efter de här tre åren, det är ett beslut jag tar då.
Vart tog beslutsamheten vägen? Insikter ska komma med ålder, inte med ungdom. Det jag förstod då slungades senare ut ur mitt minne. Ersattes med fakta och oro. Existensialismen intresserade mig redan då. Jag saknar saker att skylla på.
Av rädsla för att ljuset i änden av tunneln var artificiellt valde jag att stanna. Varje dag såg jag det, från morgon till kväll. Följandes en regelbunden cykel. När jag väl en gång stannat var fötterna som bundna till marken. Jag vågar inte tro, inte lita på vad som kanske finns. Eller vad som kanske inte finns. Någonstans slutade jag förstå vad som vore värst. Därför stannar jag. För att det värsta valet en människa kan göra är att välja passiviteten.
På grund av
När jag tänker efter sa hon det efter bara några timmars bekantskap. Om jag kunde träffa fler människor som henne och behålla dem i mitt liv, då skulle jag... vadå? Antagligen vara lycklig. hoppas jag.
Fast jag är rätt lycklig nu med. trots alla mina nojor, hämningar, existensiella bekymmer och allt därikring.
Alla tack vare uppväger just nu alla trots
Pockandes
Nu slog det mig. Var inte det numret på Kalle Ankas bils registreringsskylt?
10 Februari
Tisdag 09.02.10
Igår ordnade jag med resa och boende. Idag undertecknade jag mitt sista protokoll och lämnade in det. Jag kan vara en språkpolis men framför allt är det formen jag kan kommentera. Skriver man på ett visst sätt i 98% av fallen bör man även göra det i de två resterande procenten. När det är en formell text. Nog om det.
Dörrar, portar, kan vara väldigt skrämmande respektingivande. När man förväntar sig en vanlig ingång och plötsligt befinner sig i något som påminner om en gammaldags uppgång till en rättegångssal får man (läs jag) lite panik. men det löste sig och nu kommer det aldrig mer att skrämma mig.
Hela den här dagen har präglats av irritation och det driver mig till vansinne (vad kom egentligen först, irritationen eller vansinnet?). Det finns ingen anledning till det. Muterad Weltschmerz möjligen.
Det här får bli spillbitar av min dag, vad annat kan man göra när inte ens diskning hjälper... ironin står som spön i backen. men hellre det än att det stannar kvar och riskerar att tynga ned mig tills jag kollapsar.
På tal om kollaps är det något som ser ut att snart kunna drabba åtskilliga familjer, eller snarare deras hus, häromkring. Överallt finns det gubbar i flärpmössor och oranga västar på taken som med hjälp av snöskyfflar öser ned snö till gubbarna nedanför som i sin tur tar antingen traktorer eller snörävar till hjälp för att kunna forsla bort den stora oformliga massan som täpper till varenda por i denna stad. Jag undrar hur det kommer sig att det alltid är gubbar... aldrig unga killar eller kvinnor. I alla fall, snön tar över och den gör det på ett imponerande sätt. Att något så lätt och många gånger älskat kan riskera att åsamka oss skador för miljonbelopp (antagligen miljardbelopp) och det bara genom att ihärdigt fortsätta komma. Bilolyckor sker det mängder av just nu och det beror också på snön. Eller på hur människor och bilar fungerar i massiva snöfall.
Vissa njuter åtminstone av det. På min väg till den skrämmande porten, som jag då ännu inte visste var skrämmande, gick jag förbi dagiset. och de där barnen kunde ha fått världens suraste surkart att le som om han aldrig gjort annat. De är fantastiska. men jag insåg också att jag kan stryka förskolefröken från tänkbara jobb i framtiden. Började jag arbeta som det skulle jag snart sluta se det fantastiska i dem. och det vill jag inte. Istället vill jag bo i närheten av ett dagis, så att jag kan se dem leka och leva närhelst jag går förbi. Ett jobb som dagmamma skulle jag dock kunna tänka mig. men det är bara för att minnet är så ljuvt.
Jag vill inte bli ännu en med en journalistutbildning i bagaget. men ämnet är så fascinerande. Det kanske går att kombinera med annat... men det ligger fortfarande en bit in i framtiden. och den är lika grumlig som min blick för .
mp3: Crimes of the Witness - Maia Sharp
Mitt hår vill inte foga sig
Det finns fruktansvärda, imponerande mängder ilska och kreativitet. Leder det ena lätt till det andra?
Jag funderar på att gå igenom mina gamla mappar med skolarbeten. Systemet är inte perfekt men jag har alltid varit bra på att bortse från faktorer jag inte gillar. Kort sagt skulle jag bli en urusel politiker när det handlar om såna saker. Jag har inget behov av att klaga på saker. Fel, jag gillar att klaga men inte när samma ämnen tumlar runt om och om igen. Varför torktumla när man kan låta det självtorka? Energislöseri.
Folk tänker mer, eller kanske börjar de bara formulera det bättre. Låta allt bryta ut istället för att hålla det inne. eller också är det jag som alltid har varit så upptagen med att betrakta marken framför mina fötter att jag har missat det i alla år.
Lusten att argumentera börjar blomma upp, den verkar bryta fram parallellt med solljuset. Därför kan jag kanske få nytta av alla gamla trätoämnen. Om inte får jag åtminstone något att läsa och fundera över. Något nytt att analysera tills det brutits ned till sina minsta beståndsdelar. Sedan kan jag foga ihop dem på nya sätt. Karlssons klister löser allt.
Totalt paradoxalt, och det utan att mena det.
Diskning och promenad
Värt att undersökas
Eller kanske har jag redan gjort det?
Av okänd anledning
9 Februari
Det finns väldigt mycket ilska och frustration i världen. Kanske har det alltid funnits det, men jag har aldrig känt det så påtagligt som jag gör nu. Så verkligt på en helt annan nivå. Det är inte längre ytlig ilska, det är djup, bottenlös vrede. Över vad? Allt och inget som det verkar. och jag känner hur jag påverkas. Inte alltid på det sätt jag kanske borde, jag blir inte fly förbannad över alla orättvisor stup i kvarten även om jag upptäckt hur mycket lättare det är att låta arg när man skriver trots att jag egentligen bara sitter närmast orörlig med ett sorgset leende i ögonen. Istället vill jag bryta mig loss, från ilskan och från orättvisorna. Från det mesta kort sagt. Kanske vill jag, för stunden, leva ett eget liv där jag själv bestämmer vad som är viktigt. Även om det innebär att jag inte kämpar för människor som har det svårt. Jag vill fortfarande hjälpa, men hur kan man bestämma vilka som är viktigast att kämpa för?
Jag tror på fjärilseffekten. Att även små handlingar kan få stora effekter. men jag tror inte att det gäller alla handlingar, bara de intensiva eller långvariga. Att hjälpa människor som kanske inte i akut behov av det kan göra större nytta än att alltid endast kämpa för de svårast skadade. Jag är inte okänslig, jag försöker tänka och fundera ut var jag står. Det är svårare än jag trodde.
Förr har jag alltid varit den som svarade snabbast, den som hade något smart att komma med oavsett hur oförberedd hon var på frågan. men så gick jag alltid med spända axlar. och gör det fortfarande, även sittandes vid köksbordet läsandes tidningen i ett tomt hus. Jag lärde mig aldrig att lita på världen, på människorna i den. Vissa säger att det är bra, annars blir man sårad och besviken. Jag är på många sätt lika cynisk som dem. men också mycket mer naiv. Idealistisk. Hoppfull. Jag är ett hopkok av det mesta. men så är vi väl alla olika potpurier av livet.
Jag är trött på att alltid ha ett svar redo. på att alltid svara något som kommer godtas, även när det ogillas. Att alltid känna av atmosfären och samtalets kärna. Med mönster och koder har jag alltid varit i mitt esse. Jag är trött. En kropp orkar inte så länge när den aldrig erkänns vara en kropp. En dag kommer vi att stå där, ansikte mot ansikte, och en av oss kommer att ge upp. Det händer alla men jag undrar hur länge det kommer ta för mig att nå dit. Hur många omvägar jag kan lura iväg mig på.
Jag varnades för att jag skulle gå in i väggen när jag var tio. inte mycket har förbättrats sedan dess. Hade de fel, eller är det jag?
Chokladbollarna var goda. Än godare blev de av den fjäderlätta, yrande snön utanför fönstret.
mp3: the Kid - Art Garfunkel
8 Februari
Söndag 09.02.08
Jag satt en lång stund och funderade över om det inte var söndag idag. Känslan var att det var det, förnuftet sa att det var lördag. Jag tar det som ett tecken att jag borde gå på känslan oftare.
Det här känns som ett ödesmättat inlägg. Det 312:e. Talet som har förföljt mig i flera år. Ett mycket underligt tal att känna sig förföljd av. Antagligen är det därför det fungerar så. När jag väl har postat det här inlägget kommer jag aldrig mer att dyka på det 312:e inlägget. Inte på den här bloggen. Det känns lite sorgligt. Jag är nämligen inte förföljd på något otrevligt, paranoiaframkallande. Jag är bara förföljd, som att något vakar över mig. Jag går på känsla här.
Det var något jag tänkte att jag verkligen skulle komma ihåg att nämna här, men som alltid är den tanken nu långt borta. Just såna vanor ledde till att jag började anteckna allt möjligt på små lappar, men när lådorna börjar svämma över finns det anledning att skära ned på antecknandet. Jag är trots allt en arm ungdom som inte vill spendera mina sista slantar på ännu ett anteckningsblock. Eller egentligen skulle jag inte ha något emot det, jag hittar bara inte det där vackert perfekta (inte i sin generella mening utan i betydelsen "som motsvarar mitt ideal") blocket som jag vet väntar på mig någonstans. I någons tanke eller på en dammig hylla i en bortglömd bokhandel i en skymd vrå av en sömnig stad.
Helt ärligt hade jag aldrig tänkt på att man ofta skriver, och framförallt säger, växt istället för vuxit. Skärt/skurit reagerar jag på hela tiden. och irriterar lillasystern med att påpeka. Jag är nog lite av en språkpolis ändå. men jag har inget emot att språket förändras och konstant växer. Ibland måste man släppa kontrollen, ta bort ramarna och tillåta allt att flöda ut. men gör man det hela tiden tappar vi förståelsen för vad andra menar. Det är en balansgång antar jag. Liksom det mesta andra. Varför envisas folk, jag, med att ständigt försöka generalisera och skapa enkla satser av allt? Svart och vitt, vitt och svart. Till och med för dem som försöker påstå att allt handlar om gråtonerna. Är det människans natur?
Disneylåtar har, och kommer alltid att ha, en speciell plats i mitt musikälskande hjärta. Därför blev jag så glad, när jag återupptäckte något jag trodde jag förlorat. Röster är så uttrycksfulla, även när de är kalla, hårda eller uttråkade. De förtäljer om halvt gömda känslor och aningar. om det förflutna och om drömmen om framtiden. om det som blev, det som aldrig fick bli och det som inte skulle ha blivit. Jag älskar röster, särskilt när de måste växa på mig för att jag ska kunna erkänna för mig själv att jag älskar dem.
Mobilen verkar ha gått i ide och det är jag glad för. Då slipper jag pulsa ut i snön för att föra meddelandet vidare. Att det aldrig slutar snöa...
mp3: I'll try - Jonatha Brooke
Som ett knytnävsslag i magen
Snart börjar tårarna rinna. Allt stämmer så bra överens.
Hur lyckades jag hitta just den sidan? Läsa igenom mer än det jag egentligen tänkt mig. Hitta sångerskan.
Att det var hon, det hade jag aldrig trott. Ett namn jag aldrig hört. Men älskat sedan första gången jag hörde stämman ljuda.
När allt faller samman kollapsar det inte. Det hittar nya vägar att växa.
Högvakt
Att rusa efter ägaren så fort ett sms trillar in kan vara roligt.
Men inte när man sjunker ner till midjan i snö.
Aldrig gnällbältet
För det mesta kan det gå ändå. men det gäller att minnas att det är "trots" och inte "tack vare".
Rösten är för mig en sådan sak. Jag kan älska en annorlunda röst. Eller hata den.
Sånglektioner eller sessioner hos en talpedagog skulle nog fler ha nytta, och nöje av.
Nu är jag lika gnällig själv. Lättpåverkad, jo jag tackar...
I love språk
Annette Kullenberg har lyckats. Anders Rydell är däremot fantastisk.
Jag skulle kunna förklara varför, men då skulle jag veckla in mig i min ilska och frustration över att bara stillatigande kunna se problemen växa mellan mig och skärmen. Det får komma en annan dag.
Conatus essendi
Inget otrevligt har hänt. Inte mycket har hänt alls.
Kanske är det här mitt skrik.
Det där som hela tiden bor i diafragman.
Väntar på att få bryta igenom vävnaderna.
Genomsyra hela mig innan det ger sig vidare.
Tar över världen.
Allt fungerar. Allt flyter och rör sig.
Jag är inte ens besviken.
Bara lite ensam.
Vilket jag tycker om.
När jag själv valt det.
När andra valt det åt mig.
Inte när det sker av misstag.
Av tidsbrist, orkeslöshet.
Prioriteringar som inte är mina.
Jag älskar människor.
De älskar mig.
Jag förstår dem inte.
De förstår inte mig.
Vi förstår inte att vi inte förstår varandra.
Även om vi pratar om det.
Det är inte längre dialoger.
Det är parallella monologer.
I parallella galaxer.
Är jag Andromeda eller är de?
the struggle of living
Det finns titlar som fångar tankarna och binder dem till sig
Den har legat i min bokhylla i månader. Jag vill inte se den. men jag kan inte låta bli.
Tänk om den inte är lika vacker som sitt namn? om ytan är allt den har?
Det är så lätt att låta sig skrämmas och hämmas av det lilla.
Jag vill inte vara sådan.
Cogito ergo sum - Pugno ergo sum
Jag tror att Descartes missade en del.
Generaliseringar och simplifieringar försvagar ibland kärnan.
När jag säger...
Det är vackert och cyklarna drunknar i snödrivorna.
7 Februari
Jag satt och tittade på herrarnas VM-störtlopp och förfasades över hur de kastade sig ut. kastades ut. men det var inte tanken med detta, kommentaren om hur Anja verkar ha tappat sin vinnarskalle störde mig dock. hon var inte fly förbannad efter uråkningarna, nehej? hon tänkte inte satsa på VM den här säsongen men kan hon inte ändå ha driv utan att behöva bli arg? jag funderade, jag tycker nämligen att det mest är jobbigt att bli arg och gnällig. jag mår dåligt medan jag är på det humöret och jag mår ännu sämre efteråt eftersom jag inser hur fånigt det var. det finns en gräns för hur ofta man orkar skratta bort saker och ting.
Kanske känner hon samma sak, att det mest tar energi... men sak samma, hon får reagera precis som hon vill. det visar väl hur lätt det är att vänja sig vid att någon har ett visst sätt, och om de senare försöker ändra beteendet är det svårt att acceptera. hm, jag undrar om det är därför vi gärna flyttar eller åtmonstone byter jobb när det sker större förändringar i våra liv...
På tal om sport hamnade jag framför par- och gruppakrobatik igår. det var skrämmande fascinerande att se vuxna kvinnor och män se ut som barn, balanserades på en hand ovanpå en annan persons huvud eller gungandes i en mänsklig trapets... att människor kan ha en sådan balans och styrka är imponerande, och att de lyckas fokusera och synkronisera det vid exakt rätt tillfälle. det är lätt att förstå hur idrottare får hjältestatus när man ser något sådant. de har ju till och med trikåer...
Jag är verkligen inte på humör för något idag, men Melodifestivalen kan antagligen ge mig ett eller annat skratt.
Jag hatar mig själv när jag nu läser igenom det jag skrivit. Det låter bittert, gnälligt och jobbigt i allmänhet. Det är inte så jag känner mig. Jag känner mig bara inte riktigt som att jag är på samma våglängd som omgivningen idag, som att jag inte är i rätt tidszon... Inte så att andra inte förstår mig, utan som att jag inte förstår dem. Tusan, jag förstår inte ens mig själv idag.
Nåväl, imorgon är en ny dag, förhoppningsvis inte lika snö- och blåsfylld som den här har varit. Ett konstant småsnöande kombinerat med snålblåst är inte mitt favoritväder. Men vitt är vackert.
mp3: the Logical Song - Supertramp
Fundersam
1) Man har redan spytt/kritiserat så länge att det bara finns galla kvar att få upp (fräscht, absolut inte men ändock sant, och otrevligt att uppleva i dess bokstavliga bemärkelse).
2) Galla är frätande, därmed skulle väl kritiken också vara det.
3) Galla är på något sätt giftet inom oss som ibland sipprar ut.
4) Inom gammal "medicin" var väl gallan en av kroppsvätskorna som behövde vara i balans med varandra för att man skulle må bra, så att spy galla skulle då kanske innebära att man återställer balansen i kropp och sinne.
Sedan finns det ett antal mindre seriösa teorier också, men de orkar jag inte ens lista.
Men frågan kvarstår, vilken är det riktiga förklaringen?
Mystery solved
Tror jag.
Irriterande
Det där var en överdrift, tjusad av ordens flöde som jag är.
Men vem är hon? Varför står inte hennes namn med?
Jag blir tvungen (ha, som att jag måste tvingas...) att leka detektiv.
Jag är rädd för att misslyckas
Problemet med att läsa en bok för att sedan analysera den, med vetskapen om att man ska ha med några citat, är att jag sitter och plitar ner citat varannan sekund. Det är störande och historien riskerar att bli fruktansvärt hackig. Det är antagligen därför man helst ska läsa boken två gånger, en snabbgenomgång och en analyserande. Någon gång ska jag testa på den metoden.
I vilket fall som helst gjorde jag en sjuhelsikes bra analys som sedan kopierades (med namnet borttaget) för att användas som exempel på hur en analys skulle se ut. Just då spelade det mig ingen större roll, det gör det aldrig när jag väl gjort klart uppgiften, då får resultatet vara hur det vill och jag fokuserar bara på vad jag missat för att sedan aldrig göra om samma misstag (lite sorgligt och definitivt något värt att arbetas på). Nu i efterhand gör det mig dock glad.
Dagar när man känner att allt tar emot och hjärnan verkar ha låst in sig i sig själv bakom tredubbla pansardörrar, dagar som idag när jag plötsligt inte förstår ett ord tyska, då känns det rätt skönt att kunna se tillbaka på gamla bragder. och inse att man inte suger fullt så mycket som man tror. men det är jobbigt att tvingas kämpa med något som alltid varit ens starka sida. det är antagligen därför jag strular till det, för att jag för en gångs skull bryr mig så mycket och vill för mycket.
Jag kan ju inte misslyckas om jag aldrig försöker, eller hur?
Å andra sidan kan jag heller aldrig lyckas, och är inte det ett misslyckande i sig?
Jag har en teori
Vi håller på att minska prepositionsanvändandet. Tänk på det, det finns många slangord (verb) som ersätter normala verb+preposition. Egentligen är det inte så underligt, prepositioner är väldigt svåra att lära sig använda på rätt sätt när man inte levt med språket en lång tid. Senast idag frågade jag mina föräldrar om hur man skulle förklara att man fått ett bistick i armen. Man blev stucken i armen, men på armen fungerar också (han fick ett stick på armen), beroende på vad man menar. Skulle man poängtera vilken kroppsdel det gällde skulle på vara mer effektivt. Så frågan är då om man kan applicera samma system på samma mening på engelska? Eller tyska, eller spanska, eller arabiska...? He was stung in the arm, visst. He was stung on the arm...
Det är otroligt lätt att missa sånt här när man inte sysslar med vanespråket, och då kan det verkligen bli fel... Precis som med idiomatiska uttryck.
Han promenerade mig på nerverna...
Heute
Oinspiration är dagens ledord. Kanske är det därför jag har bestämt mig för att ge Deltävling 1 en chans. När man ser det tillsammans med någon kan det bli en väldigt rolig kväll. Annars har jag ju alltid min massiva bokhög att ta till.
Only one
Ps. Någon annan som har lagt märke till att talet 1 förekommer i de flesta av mina rubriker idag? Det finns säkert någon utmärkt freudiansk förklaring av det där, och jag bryr mig inte ett skvatt. G'natt!
Deltävling numero uno
Nemi
Ibland måste man minnas, även om man måste tvinga sig själv till det.
6 Februari
Vart tog den här dagen vägen? Den måste ha fastnat mitt i alla planer, och långsamt sipprat mellan mina fingrar medan jag hade blicken långt bort i fjärran. Det blir alltid så när jag vaknar för sent. Jag får noll och inget gjort och känner mig sedan frustrerad över att jag inte kommit mig för att hitta på något.
Diskning är dock något jag håller på att bli expert på. Att stapla diverse bunkar och kastruller så att allt får plats och inget trillar ner och skapar en kakafoni av oväsen (en smula tautologiskt, jag vet). Det är en sådan sak som kan få mig att se mig över axeln hela dagen, om jag befinner mig ensam i huset och något trillar ur diskstället, kroken som håller upp duschskrapan lossnar eller något annat ljudligt händer. Jag blir osäker och går ständigt och känner om ytterdörren är låst. Jag inbillar mig att det beror på den gången jag glömt att låsa och blev skrämd. Även om det med facit i hand var hyfsat oskyldigt. Sak samma. Jag blir paranoid om något överraskande sker.
Nu är det klart att jag ska iväg på intervju. Uppsala i slutet av februari, det kan nog bli trevligt. Bara jag kommer ihåg att ordna resan... men att organisera saker har alltid varit min starka sida så det ordnar sig, alltid.
Mail kan vara lustiga utan att vara skämtsamma ibland... Och tyskar har en vana av att undervärdera sina engelskakunskaper, när de egentligen är rätt duktiga. Det får mig att undra, gör vi samma sak? De tyskar jag har pratat med är klart bättre på att skriva än att tala, det tyska uttalet är så hårt och tydligt vilket antagligen gör det svårare att få till det engelska uttalet, särskilt för de sydtyskar jag stött på. Vad var egentligen min poäng med allt det här...?
Jag älskar när den person jag vill tala med när jag är på det här humöret är inloggad på msn. Det händer inte så ofta, inte tillräckligt ofta, men när det väl gör det är det ofantligt kul och skönt. Allt sådant man inte kan få ur sig när man är med andra kommer fram och det är underbart. Uttrycket själavårdare borde användas oftare, eller förresten, då skulle det antagligen exploateras och kommersialiseras. Det är bra att det inte används så ofta, för jag gillar det.
Aldrig utan min manual! Msn-diskussioner kan som sagt ge upphov till kommentarer som ibland lyckas beskriva ens person in i minsta detalj utan att egentligen mena det...
Det är lika bra att jag slutar nu, jag är på tok för flummigt glad för att orka fokusera på något alls och har en alldeles för intressant diskussion på gång för att ens försöka. Alla mina konspirationsteorier snurrar i huvudet, baksidan av låren värker av städningen igår (eller snarare alla utsträckta rörelser i olika underliga riktningar) och dammsugaren plågar mig från lillasysterns rum. Den låter för hemskt. Jag hade rätt som liten, nej bassaoe! Små barn är väldigt smarta när allt kommer omkring, jag undrar vart den genomskådande förmågan tar vägen senare i livet...
mp3: Christys Wedding - the Class of 98
Bara på en fredag
5 Februari
Städning, diskning, snöskottning... Jag har varit ett under till hushållsarbetare idag. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur man orkar med allt, visst är det ibland skönt att få saker och ting rent och jag gillar inte smutsig disk, men det håller inte så länge. Snart måste man göra samma sak igen och jag har roligare idéer än att städa dagarna i ända. Städmani ligger inte för mig, även om det är ingift i släkten. Dock efter att jag föddes.
Det känns som att det här är en sådan dag då jag har svårt att samla mig, tankarna vill fly och när jag försöker fånga dem kramar jag istället ihjäl dem så att allt jag får på pränt är en mosig sörja. Det är frustrerande. Därför borde jag hoppa in i duschen och njuta av den sortens renhet en stund innan jag ilar iväg till en underlig mässa. Den kan bli rolig eller helt förskräcklig (vilket roligt ord det är...).
Kom och kolla in grafiken på Mirror's Edge! Min lillasyster är i sjunde himlen och jag förstår inte ett skvatt. Tv-spel har aldrig varit något jag har förstått vitsen med, det är kul en stund men jag har noll tålamod. Precis som med schack.
Plötsligt fick jag en överväldigande lust att ha en trädgård att påta i, plantera blommor och sköta om dem. En egen trädgård, inte mina föräldrars. Gånger som denna undrar jag därför om det trots allt finns någon sorts genetisk programmering som övertrumfar alla erfarenheter man fått under uppväxten. Så en dag sitter jag där i min trädgård och studerar rosorna medan jag skjuter bak den italienska stråhatten för att brättet inte ska fastna i i busken. Det är väl en framtid lika god som någon annan.
Eftersom jag nu inte postade det här inlägget tidigare har jag nu hunnit med både mässa, fika, lek och prat, gratis tröja, reflex och ficklampa och mår bra med varma kinder som närmast brinner inifrån och ut. Det känns otroligt skönt så nu ska jag ha en lugn skön avslutning på kvällen medan jag drömmer om framtiden.
mp3: Famous Blue Raincoat - Leonard Cohen
Isch... usch... fy...
Välkommen tillbaka!
Nyanser av damm
Jag är nöjd med mig själv. men jag äcklas fortfarande av mögliga clementiner som fastnat i träskålen.
Hur kommer det sig att när man väl börjar städa lite känner man sig tvingad att fortsätta, bara för att man helt plötsligt upptäcker hur dammigt det är överallt?
två tredjedelars framgång
Ett tu tre
Det är konstigt hur några så enkla saker kan få så olika värderingar. Jag ser fördelar med alla tre, så egentligen innebär det väl att jag inte kan förlora eller missa något hur jag än gör? Vad skönt.
Pandora
Lyckligt ovetande, men om jag inte är lycklig utan orolig, vad har jag då att förlora? Det är lätt att säga att man ska göra något åt saken, det är desto svårare att hitta rätt sätt att göra det på.
Jag ska försöka. Stänga ute omgivningen och bara fokusera, på det som flödar genom ådrorna och på det jag vill göra. Att hålla tillbaka har bara gjort mig olycklig förr, varför skulle det vara annorlunda med det här?
Det är därför jag vill vara ensam, då slipper jag försöka stänga saker ute, nyfikenheten går i närkamp med kreativiteten och vinner varenda gång, stärkt av solljuset som det varit ute i under hela min levnadstid. Medan kreativiteten gömts undan i en mörk skrubb och bara vågat sig fram när solen befunnit sig utom räckhåll. Då riskerna försvunnit.
Sehnsucht
Av någon anledning längtar jag till ett 60-tal jag själv var för ofödd för att minnas. Eller kanske till en framtid jag är för ung för att minnas.
Pust, jag är inte så irriterad som jag verkar
Jag är vegetarian, varför vet jag inte längre själv. Jag vill inte vara vegetarian. Inte heller vill jag äta kött eller vara vegan. Jag vill bara kunna äta det jag känner för, även om detta innefattar att jag väljer bort kött varje gång. Skaldjur äter jag dock, men ägg vill jag helst låta bli, förutom i pannkakor eftersom de är så gudomligt goda, så innebär det att jag "bara" är semi-vegetarian eller vad menas egentligen med det?
Jag är trött på att ständigt komma med ursäkter och förklaringar. Somliga saker är som de är och det borde räcka.
Det är därför jag vill vara min egen. Hur kan man lära känna sig själv om man hela tiden måste tvinga in sig i olika fack för att passa andras behov av att förstå?
Just nu
Jag vill ha mitt sparsmakade rum i en gammal byggnad, mina bokhögar, en madrass med filt och kudde. Och en stereo eller radio eller mp3. Och mina instrument, pennor, block och penslar. Sedan vore jag nöjd. För ett tag åtminstone.
Ovana
För mycket prat, för lite handling
4 Februari
Jag har aldrig förr känt någon större lust till att åka till Jönköping, men nu gör jag det. Jag är sannerligen lättpåverkad... och prat om mindre butiker och icke-globala kedjor lockar mig alltid. Så nu hamnar den också på min lista över städer att besöka, strax under Lund.
Överraskningar kan vara på gott och ont men jag gillar dem för det mesta, beroende på vem som kommer på dem i och för sig. Gigantiska uppseendeväckande projekt är kanske inte riktigt min grej och jag har aldrig förstått hur någon kan komma på idén att fria på en stor fotbollsmatch eller liknande. Tanken skrämmer vettet ur mig. Men så är det nog typiskt mig också, jag vill alltid ha en flyktväg klar, bara ifall att.
Hm, för att vara någon som beskriver sig själv som en problemlösare som gillar att behöva kämpa är jag inte särskilt tålmodig eller modig överhuvudtaget... men nu är inte läge att vara självkritisk. Jag har haft en alltför skön, ödmjuk dag för det. Även om ljuset bestämde sig för att visa sig genom ett tjockt vitt dis istället för en klar blå himmel. Det är ändå ljus och jag uppskattar det.
Det känns som att jag har glömt bort något viktigt som jag borde göra. och jag kan inte komma på vad det är. Den där naggande känslan i bakhuvudet börjar bli permanent. Ibland undrar jag om några piller verkligen kan göra en sådan stor skillnad. Eller hur mat kan påverka både humör och livet i stort så mycket. Just idag har den delen kanske inte varit på topp, mitt förhållande till mat är mer än lovligt tillkrånglat men på sätt och vis föredrar jag att ha det så. Mackor, dock grova, med hallonmarmelad (vilken var fantastiskt god...) är i stort sett hela dagsintaget. Med undantag för frukost och någon banan. Ändå känner jag mig mer mätt än på länge... så underlig kroppen kan vara.
Jag känner mig på humör att diskutera något, eller åtminstone dra upp något som varken är en del av min vardag eller av mina funderingar runt livet. Så nyheterna nästa! Det vill säga imorgon.
mp3: Somebody That I Used to Know - Elliott Smith
Space
Det enda som skapar ett litet sorgemoln i utkanten av ögonvrån är insikten att jag aldrig kommer se mer av de flesta. De gångerna inser jag att det vore bättre om jag faktiskt kom mig för med att kommentera, men jag gör det sällan. Varför, jo för att jag tycker att det är fruktansvärt svårt att vara mig själv när jag kommenterar någons inlägg.
Antingen blir det högtravande eller invecklat eller alltför simplifierat (ett nytt favoritlåneord). Jag blir galen på mig själv och alla mina mentala hinder. Det är knappast någon annan som sätter upp dem för mig, bara jag själv som är för rädd för att våga försöka se förbi dem. Jag var aldrig förtjust i häcklöpning eller längdhopp, att släppa kontakten med marken är något av det läskigaste jag vet.
Ändå vill jag vara sådan, en av dem som bor i taket och inte inser att det inte går. Hur blir jag det?
Cybervärlden svämmar över av intelligenta, kreativa,modiga och ödmjuka människor och jag är bara tacksam för att jag lever och får uppleva det. Det är större än jag tror att vi förstår.
Grått
Vad jag skulle önska just nu är en fallfärdig bostad utan möbler eller värme där jag bara kan leva, ensam eller med andra. En bohemisk livsstil, till en viss gräns. Det där är ytterligare något jag inte förstår, nämner man en egenskap man skulle vilja se i sitt liv innebär det plötsligt att allt ska se ut så. Sen när bestämde någon att allt måste vara antingen svart eller vitt? Jag har alltid älskat gråskalan mer med alla dess nyanser och möjligheter. Så diskret men ändå så högljudd.
Egentligen skulle jag vilja pröva på att bo och leva på gatan, men jag tror att jag skulle ha svårt för smutsen, känslan av att aldrig vara ren. Att duscha och tvätta av sig är heligt för mig. Och så skulle jag oroa mig för människor. Även om jag i grunden tror att människan är god betyder det inte att jag tror att allt människan gör är av godo.
I taket
MVG-barn
00-talet
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=879420
Uppfylla drömmen
Uppfylld av önskningar, drömmar, tankar och idéer. Uppfylld av mig själv. Och jag skäms över det. Hur har det kunnat bli så? Att man skäms över att vilja spela huvudrollen i sitt eget liv? Jag vill ju att andra också ska ha det bra. Jag vill hjälpa människor. Hur kan jag då vara en dålig människa för att jag vill kunna sätta mig själv i centrum när jag är ensam?
Logik är kanske inte min starkaste sida när det kommer till verkligheten. Jag är bättre i teorin. Där är allt så enkelt. I det riktiga livet är det så komplicerat. Det är gånger som denna som jag skulle vilja begrava mig i böcker och aldrig hitta tillbaka ut ur labyrinten. Att virra bort mig i förtrollningen och kunskapen. Men vad är nyttan med den om man inte gör något mer än tar in den? Den måste få utlopp någonstans, någon gång. Även om jag önskar att det vore annorlunda.
Rise Against
Jag vill bara studsa runt och skrika högt.
3 Februari
Det känns som att jag mest går och väntar. Väntar på att få veta om jag kommer kunna göra det jag önskar framöver. Det gör samtidigt att jag inte kan söka mycket annat eftersom jag fortfarande inte vet något. Så frustrerande när jag känner att jag verkligen har något att ge. Frågan är om det är jag som har fått för mig att jag inte kan göra något eller om det verkligen är så. Jag kanske skulle försöka mig på något och se vad som händer.
Jag har i alla fall haft trevligt sällskap under dagen även om sjuklingar kanske inte brukar vara så roliga att vistas kring. Hon är det, när hon har sovit tillräckligt det vill säga... Och nu insåg jag just att det blir till att ta tag i det mesta häromkring om det ska bli något gjort de närmaste dagarna. Det är så lätt att bli van vid att någon annan sköter saker och ting. Speciellt de mindre roliga sakerna och tingen.
Ljuset verkar ha kommit för att stanna (peppar peppar, ta i trä), vi är inne på den tredje dagen av D-vitaminkickar och jag njuter så av det. Hur går det att glömma att det är för detta man lever? När solstrålarna faller på det vinterbleka ansiktet och når igenom de tunna ögonlocken så att mörkret inte står någonstans att finna, då känner jag verkligen välmåendet vakna i kroppen efter den långa vilan.
Dagen blev visst lite omvänd, jag började med desserten och fortsatte sedan till huvudrätt och sist av allt kom förrätten (även känd som frukost). Det är lustigt men jag tror att jag har praktiserat mer dissikerande sedan jag blev vegetarian än någonsin tidigare. I en generös tolkning av ordet, idag blev fläskpannkakan målet. Ordet är så fult, och vad är poängen med att slänga ner kött i en smet som ger upphov till något så utsökt som pannkakor?! Nog med den högtravande tonen, jag gillar helt enkelt inte fläskpannkaka och har heller aldrig gjort så. Andra får gärna äta det, och jag borde bli bättre på att laga mat... Hur sjutton det nu ska gå när jag inte är så förtjust i att äta utan mer ser det som ett nödvändigt ont.
mp3: Starless Night - Olivia inspi'Reira
Triceps
I vilket fall som helst så kan jag inte låta bli att gå och känna på dem, lyfta armen lite smått diskret och bara peta på den där muskeln som plötsligt uppenbarar sig som genom ett trollslag. Det är fascinerande beroendeframkallande. Problemet är bara att det inte är så hälsosamt längre (om det nu någonsin var det) när jag lyfter vänsterarmen och börjar peta på den där bullen. Det gör ont. Och hur kommer det sig? Jo, för att jag fick sprutan där igår och hela området är ömt. Och det glömmer jag ständigt bort, för hur ofta brukar man stöta i något där uppe?
Slutsatsen är att min högerarm kommer att bli övermuskulös. För jag kan inte sluta.
Leva farligt
Cursor
Jag är i desperat behov av ett nytt grafikkort, mina klart begränsade datorkunskaper får mig åtminstone att misstänka att det är det som är felet när muspekaren inte syns till som mer än några underliga streck en bra bit under den plats där muspekaren borde synas. Att försöka klicka på rätt ställe har helt plötsligt blivit ett äventyr som leder mig in på mängder av underliga sidor... men det finns en gräns för hur roligt man vill ha så nu borde jag försöka leta rätt på någon som vet hur man ordnar upp det här.
Jävla finanskris!
Steelers
En sak tyckte jag dock att man såg rätt snabbt, att Pittsburgh Steelers var smidigare och i bättre form än Arizona Cardinals. Tydligen blev det dock en jämn match som avgjordes i sista stund till fördel för Steelers, efter att Cardinals lett ett längre tag. Alltså verkar jag inte ha så där särdeles bra koll på vad det innebär att vara i bra form när det kommer till amerikansk fotboll.
Ett projekt inför framtiden blir att lära sig om hur amerikansk fotboll går till, jag gillar inte att inte förstå saker och ting. Dessutom var det en fantastisk stämning, även om jag inte riktigt vet huruvida Springsteen passar som halvtidsshow. Eller hur de lyckas få ut folk från planen så fort efter pausen så att matchen kan återupptas. Fascinerande.
MSN
Jag tyckte jag såg någon som påminde så om honom idag. Som tittade på mig på samma sätt. Fast yngre, mer rebellisk och anti-allt.
Jag tycker mig se hans drag i ansiktena på många människor jag möter på gatan. Ansiktsdragen, kroppsspråket, det är alltid något. Ingen annan har fått mig att se dem så tydligt och minnas dem. Samtalen gjorde det och jag är glad för det. För att någon lärde mig att se, det gör varje dag så mycket mer värd.
Men nu sitter jag här, och funderar över varför han aldrig kan logga in på msn.
Det stör mig så att jag har låst mig på honom. Jag är inte kär, inte ens intresserad på det sättet. Men jag vill prata. Vill komma förbi den där jävla fasaden han släppte mig förbi en sommardag jag aldrig kommer glömma. Han var den som fick mig att inse att jag ville ha mer än jag någonsin trodde var möjligt att få. Jag hatar att han drog sig undan och verkar så oberörd. Att han inte verkar förstå att jag inte kräver något alls, inte vill ha annat än hans sällskap. Diskussionerna som fortfarande snurrar i mina tankar och fick mig att växa så.
Så mycket av ett barn, ändå så vuxen. Jag vill ju bara prata på det där otvungna sättet igen.
Jag vet inte om det är han eller jag själv som irriterar mig mest. Och det är irriterande.
Hatkärlek
Kyla är ännu en hatkärlek. Friskheten och renheten i den förtrollar mig medan känslan av hur den tar sig genom allt, märg och ben, får mig att vilja skydda mig med ett berg av filtar och fleece. Jag gillar att ha kontroll och kylan vägrar ge mig den. Istället tumlar jag in genom dörren på stelfrusna ben och väntar i timtal på att återfå värmen. Den stickande känslan av hur kyla och värme samsas på huden kommer jag aldrig att kunna förklara. Hur huden brinner men man ändå är kall.
Överaktiva sfinktrar.
2 Februari
Jag lider av allvarlig inspirationsbrist när det kommer till det här. Jag orkar inte med att skriva, orden som lever inuti får utlopp på andra sätt. Istället kopierar jag, orden från boken jag inte kan släppa med tanken. Handlingen är inget jag kommer att komma ihåg, men språket är fantastiskt. Jag känner igen mig i så mycket, även om jag aldrig upplevt det. Hur det går ihop förstår jag inte själv. Men det är skönt ändå. Ibland gör det mig dock rädd. Hur mycket färgas vi egentligen av den tid vi lever i? Jag räknar mig inte som feminist även om jag är för jämlikhet, men när jag läser något som får mig att se saker ur ett nytt perspektiv undrar jag om jag inte missar en del av förtrycket för att jag lever mitt i det. Men det är inte så enkelt som kvinnoförtryck längre, det är förtryck av djupare slag som är svårare att förstå sig på. Det här med kärlek och familj exempelvis. Har inte det blivit en sorts förtryck i och med att vi idealiserar en romantiserad bild, en illusion som lätt förstör skönheten i det verkliga eftersom det aldrig kan leva upp till bilden av den perfekta kärleken, den perfekta familjen? Måste ett förtryck härstamma från människors medvetna nedgörande eller kan det komma från andra håll, så som från de ideal vi vuxit upp med? Som jag ser det har jag ett par olika val, antingen kan jag låta bli att läsa den här sortens böcker i framtiden (vilket vore trist och antagligen också fegt) eller så kan jag fortsätta fundera över det här, helst med någon som också är intresserad.
Det gör ont att sakna människor. Att öppna sig så till den gräns att man upplever att de känner en nästan lika bra som man känner sig själv, och sedan se dem ge sig av. Inte för evigt men för en obestämd tid framöver. Eller när de finns kvar men förändras, när man själv förändras, och man till slut inser att det samförstånd som en gång fanns inte längre syns till, orden flyger förbi varandra istället för att träffa rätt. Lustigheterna når inte fram utan skapar istället en obekväm atmosfär där båda inser att den andra menade mer än vad den sa, men inte vad det faktiskt gällde. Jag gillar inte att bli lämnad. Hellre släpper jag själv taget först.
Krispigheten i luften är påtaglig, snön krasar lätt under fötterna när jag hastade iväg nedför backen för att få en nål i armen. Sprutor stör mig inte så mycket, jag tänker mest inte på dem förrän jag faktiskt sitter där på väg att ta den. Då blir jag lite nervös, men det klarar sig alltid. Känslan av att nålen nuddar nerver innanför huden, att den rör runt därinne, gör mig mer orolig. Men så länge jag slipper se den går det bra. Den som kom på idén att ha speglar i ett rum där man ger sprutor måste ha varit dålig på att sätta sig in i människors psyken.
Nystädade rum gör mig alltid tillfreds, när jag vet att jag har blivit av med allt damm som ligger och lurar i vrårna (mycket underligt ord det där) känner mig mig så nöjd med mig själv. Tala om att färgas av sin uppväxt. Varje gång mormor var på besök kunde jag någon dag komma hem till ett hus som luktade gott av såpa och nybakta bullar. Sedan kunde jag sitta vid köksbordet i några timmar och bara prata med henne, om allt och inget, nutid och förflutet, med ett fyllt bullfat och ett glas mjölk framför mig. Bara vi två innan någon annan kom hem. Det låter idylliskt och det var det antagligen. Det var inte perfekt men det var mitt, min verklighet och mitt minne. Därför gör det ännu ondare när jag inser att det aldrig kommer kunna bli så igen. Jag borde glädja mig åt att jag åtminstone haft det en gång i tiden och det gör jag, det gör jag verkligen. Men det gör ändå ont att inse att den tiden är förbi och att det finns så mycket jag aldrig hann fråga om eller höra om. Det finns ännu tid men inte riktigt möjlighet. Skärpan är inte vad den en gång var. Varje gång telefonen ringer är det som att hjärtat vill explodera av alla känslor det inte kan få ur sig. Ingen har sagt något och det gör det ännu värre. Det kan finnas åratal kvar, men det kan bara vara en dag. Jag måste lära mig att leva med ovissheten och oron, annars kommer jag inte ha en chans. Men jag undrar hur folk orkar. Hur de klarar av att leva med människor de älskat och fortfarande älskar, men som inte längre är sig själva. Och inte själva vet om det. Men nu blandar jag ihop historierna. En dag måste jag reda ut det men jag tror att vi hoppade över en generation någonstans och jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Kanske borde jag ta reda på den medan tid ännu finns. Men jag vill inte tänka så, inte hela tiden leva med klockan tickandes i bakhuvudet. Ta vara på varje sekund. Jag vill inte tänka på det. Mitt liv handlar mer om människorna i det än om mig själv. Jag lever men jag är den jag är tack vare dem, hur kan jag då låta bli att se dem som centrum i mitt liv?
mp3: Crying - Aerosmith
Bauer
Jag skulle vilja bli en riktigt duktig sagoberättare. En sådan som fängslar barn (och människor i stort) med sina historier och får dem att glömma vardagen för en stund. Som drar in dem i berättelsen och får dem att slappna av samtidigt som de får ett minne, en anekdot att berätta om och minnas.
Det är min dröm. Det är därför jag alltid älskat musiken, filmen, litteraturen och konsten. De är alla sagoberättare.
Jag drömmer om det jag föddes in i. Men för en gångs skull vill jag inte fly undan det.
1 Februari
Naturlyrik har aldrig riktigt varit min grej, inget jag förstått mig på eller uppskattat och absolut inte något som jag själv hade tänkt försöka mig på. Idag blev det ändå så. För några år sedan hade jag aldrig sett världen så som jag gör idag, hur vädret påverkar mig och kan få omgivningen att verka magisk eller ogästvänlig. Allt genom att förändra ljuset.
Jag kände mig som Trixie i familjen Flax, som bara ville sitta och vara med sin solstråle. Det var så länge sedan solen visade sig på riktigt och livade upp allt runtomkring. Nere vid viken rådde fullkomlig stillhet, trots att människor promenerade överallt, en man var ute och pimplade, bilar körde förbi på andra sidan vattnet och hundar busade i snön. Stillheten och lugnet var ändå totalt där den varmt kalla vårvintersolen träffade de djupa spåren i snön på viken och det var bitande kallt. Vackert är vad det var. Levande lugn.
Hade någon frågat mig för något år sedan om jag kunde tänka mig att återvända hit när jag blivit äldre hade jag blixtsnabbt svarat nej. Det är en avstjälpningsplats för människor som ännu tror på illusionen om lugnet som en utopi, en plats där medelmåttighet är en oskriven lag och småaktigheten är det som håller husen uppe. Ett ställe där alla pratar om att sticka ut och vara unik men ingen någonsin vågar vara det utan att bli utfryst och alienerad. En ort där olikhet inte kan överleva. Det var därför jag ville försvinna härifrån, men nu är jag inte längre lika säker. Samma problem finns överallt och vad för plats jag än väljer kommer mina eventuella barn antagligen att finna det lika jobbigt som jag fann denna stad. Jag skulle kunna tänka mig att återvända, börjar se min längtan efter nya platser som en fas jag kommer att komma över. Även om jag önskar att det inte vore så. Jag kommer antagligen alltid att älska att resa, men en plats som denna kan bli min bas. Alla behöver något att komma hem till.
Ibland oroar det där med att skaffa familj mig. Jag älskar barn och tror att jag skulle kunna bli en bra mamma, jag har mycket att brås på, men jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig redo för det livet. Enda sättet för det att ske vore om det hände av misstag, jag kan inte planera något sådant, det tar emot.
Nu börjar det här kännas lite väl underligt, och hur kom jag in på barn mitt i allt? Det ligger ändå långt fram i framtiden om det nu någonsin skulle ske. Just nu har jag andra saker att ta itu med, ett liv att påbörja till exempel.
mp3: Hotel California - the Eagles
Lollo rosso
Mina matvanor var alltid mycket underliga som liten. När andra barn skydde broccoli och grönsaker älskade jag dem.
Paprika, broccoli, brysselkål och rå potatis, hur mycket bättre blir det egentligen?
Jag är beroende av kolhydrater men om målet är att det ska smaka gott skulle jag hellre leva uteslutande på grönsaker och frukt. Bara då känner jag mig ren och välmående, vilket väl är ett tecken på att jag skulle behöva korrigera mina instinkter.