2 Februari

Måndag 09.02.02

Jag lider av allvarlig inspirationsbrist när det kommer till det här. Jag orkar inte med att skriva, orden som lever inuti får utlopp på andra sätt. Istället kopierar jag, orden från boken jag inte kan släppa med tanken. Handlingen är inget jag kommer att komma ihåg, men språket är fantastiskt. Jag känner igen mig i så mycket, även om jag aldrig upplevt det. Hur det går ihop förstår jag inte själv. Men det är skönt ändå. Ibland gör det mig dock rädd. Hur mycket färgas vi egentligen av den tid vi lever i? Jag räknar mig inte som feminist även om jag är för jämlikhet, men när jag läser något som får mig att se saker ur ett nytt perspektiv undrar jag om jag inte missar en del av förtrycket för att jag lever mitt i det. Men det är inte så enkelt som kvinnoförtryck längre, det är förtryck av djupare slag som är svårare att förstå sig på. Det här med kärlek och familj exempelvis. Har inte det blivit en sorts förtryck i och med att vi idealiserar en romantiserad bild, en illusion som lätt förstör skönheten i det verkliga eftersom det aldrig kan leva upp till bilden av den perfekta kärleken, den perfekta familjen? Måste ett förtryck härstamma från människors medvetna nedgörande eller kan det komma från andra håll, så som från de ideal vi vuxit upp med? Som jag ser det har jag ett par olika val, antingen kan jag låta bli att läsa den här sortens böcker i framtiden (vilket vore trist och antagligen också fegt) eller så kan jag fortsätta fundera över det här, helst med någon som också är intresserad.

Det gör ont att sakna människor. Att öppna sig så till den gräns att man upplever att de känner en nästan lika bra som man känner sig själv, och sedan se dem ge sig av. Inte för evigt men för en obestämd tid framöver. Eller när de finns kvar men förändras, när man själv förändras, och man till slut inser att det samförstånd som en gång fanns inte längre syns till, orden flyger förbi varandra istället för att träffa rätt. Lustigheterna når inte fram utan skapar istället en obekväm atmosfär där båda inser att den andra menade mer än vad den sa, men inte vad det faktiskt gällde. Jag gillar inte att bli lämnad. Hellre släpper jag själv taget först.

Krispigheten i luften är påtaglig, snön krasar lätt under fötterna när jag hastade iväg nedför backen för att få en nål i armen. Sprutor stör mig inte så mycket, jag tänker mest inte på dem förrän jag faktiskt sitter där på väg att ta den. Då blir jag lite nervös, men det klarar sig alltid. Känslan av att nålen nuddar nerver innanför huden, att den rör runt därinne, gör mig mer orolig. Men så länge jag slipper se den går det bra. Den som kom på idén att ha speglar i ett rum där man ger sprutor måste ha varit dålig på att sätta sig in i människors psyken.

Nystädade rum gör mig alltid tillfreds, när jag vet att jag har blivit av med allt damm som ligger och lurar i vrårna (mycket underligt ord det där) känner mig mig så nöjd med mig själv. Tala om att färgas av sin uppväxt. Varje gång mormor var på besök kunde jag någon dag komma hem till ett hus som luktade gott av såpa och nybakta bullar. Sedan kunde jag sitta vid köksbordet i några timmar och bara prata med henne, om allt och inget, nutid och förflutet, med ett fyllt bullfat och ett glas mjölk framför mig. Bara vi två innan någon annan kom hem. Det låter idylliskt och det var det antagligen. Det var inte perfekt men det var mitt, min verklighet och mitt minne. Därför gör det ännu ondare när jag inser att det aldrig kommer kunna bli så igen. Jag borde glädja mig åt att jag åtminstone haft det en gång i tiden och det gör jag, det gör jag verkligen. Men det gör ändå ont att inse att den tiden är förbi och att det finns så mycket jag aldrig hann fråga om eller höra om. Det finns ännu tid men inte riktigt möjlighet. Skärpan är inte vad den en gång var. Varje gång telefonen ringer är det som att hjärtat vill explodera av alla känslor det inte kan få ur sig. Ingen har sagt något och det gör det ännu värre. Det kan finnas åratal kvar, men det kan bara vara en dag. Jag måste lära mig att leva med ovissheten och oron, annars kommer jag inte ha en chans. Men jag undrar hur folk orkar. Hur de klarar av att leva med människor de älskat och fortfarande älskar, men som inte längre är sig själva. Och inte själva vet om det. Men nu blandar jag ihop historierna. En dag måste jag reda ut det men jag tror att vi hoppade över en generation någonstans och jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Kanske borde jag ta reda på den medan tid ännu finns. Men jag vill inte tänka så, inte hela tiden leva med klockan tickandes i bakhuvudet. Ta vara på varje sekund. Jag vill inte tänka på det. Mitt liv handlar mer om människorna i det än om mig själv. Jag lever men jag är den jag är tack vare dem, hur kan jag då låta bli att se dem som centrum i mitt liv?

mp3: Crying - Aerosmith

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback