MSN
Jag tyckte jag såg någon som påminde så om honom idag. Som tittade på mig på samma sätt. Fast yngre, mer rebellisk och anti-allt.
Jag tycker mig se hans drag i ansiktena på många människor jag möter på gatan. Ansiktsdragen, kroppsspråket, det är alltid något. Ingen annan har fått mig att se dem så tydligt och minnas dem. Samtalen gjorde det och jag är glad för det. För att någon lärde mig att se, det gör varje dag så mycket mer värd.
Men nu sitter jag här, och funderar över varför han aldrig kan logga in på msn.
Det stör mig så att jag har låst mig på honom. Jag är inte kär, inte ens intresserad på det sättet. Men jag vill prata. Vill komma förbi den där jävla fasaden han släppte mig förbi en sommardag jag aldrig kommer glömma. Han var den som fick mig att inse att jag ville ha mer än jag någonsin trodde var möjligt att få. Jag hatar att han drog sig undan och verkar så oberörd. Att han inte verkar förstå att jag inte kräver något alls, inte vill ha annat än hans sällskap. Diskussionerna som fortfarande snurrar i mina tankar och fick mig att växa så.
Så mycket av ett barn, ändå så vuxen. Jag vill ju bara prata på det där otvungna sättet igen.
Jag vet inte om det är han eller jag själv som irriterar mig mest. Och det är irriterande.