Anagram

Det är fruktansvärt lätt att växa in i sin roll. Nu börjar den kännas mossbeklädd och urväxt. Jag passar inte i den längre och jag orkar inte hålla skenet uppe. Jag är gladare, mer empatisk och mildare.

Eller är jag? Kanske fanns det alltid där, gömt eftersom jag var rädd, är rädd, att det inte passar sig. Hur kan man vara duktig och ambitiös, ett framtidslöfte, om man samtidigt är så mild och lycklig? Jag påminner mer om en barnslig hemmafru än en framtida forskare, och jag trivs med det. Efter att i åratal ha gått och velat krypa ur mitt eget skinn varenda gång någon noterat min närvaro börjar jag äntligen trivas.

Varför ska det vara så otroligt svårt att vara sig själv, och hur kan folk säga att man får bli precis vad man vill när de samtidigt har så höga, outtalade förhoppningar på en? Sådana som bara uppenbarar sig i bisatserna, sådana som jag blivit en mästare på att upptäcka och addera till min numera milslånga minneslista. Jag orkar inte bli vad andra vill, jag vill bli det jag vill. Men någonstans slutade jag tänka på det, och nu står jag här och går igenom listan för att försöka se om någon av förhoppningarna egentligen var min egen.