Space

Jag gillar att titta runt på olika bloggar och bli förtrollad så till den grad att jag vill falla om halsen på världen och aldrig sluta krama den när jag inser hur många fantastiska människor det finns där ute.

Det enda som skapar ett litet sorgemoln i utkanten av ögonvrån är insikten att jag aldrig kommer se mer av de flesta. De gångerna inser jag att det vore bättre om jag faktiskt kom mig för med att kommentera, men jag gör det sällan. Varför, jo för att jag tycker att det är fruktansvärt svårt att vara mig själv när jag kommenterar någons inlägg.

Antingen blir det högtravande eller invecklat eller alltför simplifierat (ett nytt favoritlåneord). Jag blir galen på mig själv och alla mina mentala hinder. Det är knappast någon annan som sätter upp dem för mig, bara jag själv som är för rädd för att våga försöka se förbi dem. Jag var aldrig förtjust i häcklöpning eller längdhopp, att släppa kontakten med marken är något av det läskigaste jag vet.

Ändå vill jag vara sådan, en av dem som bor i taket och inte inser att det inte går. Hur blir jag det?

Cybervärlden svämmar över av intelligenta, kreativa,modiga och ödmjuka människor och jag är bara tacksam för att jag lever och får uppleva det. Det är större än jag tror att vi förstår.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback