10 Februari
Tisdag 09.02.10
Igår ordnade jag med resa och boende. Idag undertecknade jag mitt sista protokoll och lämnade in det. Jag kan vara en språkpolis men framför allt är det formen jag kan kommentera. Skriver man på ett visst sätt i 98% av fallen bör man även göra det i de två resterande procenten. När det är en formell text. Nog om det.
Dörrar, portar, kan vara väldigt skrämmande respektingivande. När man förväntar sig en vanlig ingång och plötsligt befinner sig i något som påminner om en gammaldags uppgång till en rättegångssal får man (läs jag) lite panik. men det löste sig och nu kommer det aldrig mer att skrämma mig.
Hela den här dagen har präglats av irritation och det driver mig till vansinne (vad kom egentligen först, irritationen eller vansinnet?). Det finns ingen anledning till det. Muterad Weltschmerz möjligen.
Det här får bli spillbitar av min dag, vad annat kan man göra när inte ens diskning hjälper... ironin står som spön i backen. men hellre det än att det stannar kvar och riskerar att tynga ned mig tills jag kollapsar.
På tal om kollaps är det något som ser ut att snart kunna drabba åtskilliga familjer, eller snarare deras hus, häromkring. Överallt finns det gubbar i flärpmössor och oranga västar på taken som med hjälp av snöskyfflar öser ned snö till gubbarna nedanför som i sin tur tar antingen traktorer eller snörävar till hjälp för att kunna forsla bort den stora oformliga massan som täpper till varenda por i denna stad. Jag undrar hur det kommer sig att det alltid är gubbar... aldrig unga killar eller kvinnor. I alla fall, snön tar över och den gör det på ett imponerande sätt. Att något så lätt och många gånger älskat kan riskera att åsamka oss skador för miljonbelopp (antagligen miljardbelopp) och det bara genom att ihärdigt fortsätta komma. Bilolyckor sker det mängder av just nu och det beror också på snön. Eller på hur människor och bilar fungerar i massiva snöfall.
Vissa njuter åtminstone av det. På min väg till den skrämmande porten, som jag då ännu inte visste var skrämmande, gick jag förbi dagiset. och de där barnen kunde ha fått världens suraste surkart att le som om han aldrig gjort annat. De är fantastiska. men jag insåg också att jag kan stryka förskolefröken från tänkbara jobb i framtiden. Började jag arbeta som det skulle jag snart sluta se det fantastiska i dem. och det vill jag inte. Istället vill jag bo i närheten av ett dagis, så att jag kan se dem leka och leva närhelst jag går förbi. Ett jobb som dagmamma skulle jag dock kunna tänka mig. men det är bara för att minnet är så ljuvt.
Jag vill inte bli ännu en med en journalistutbildning i bagaget. men ämnet är så fascinerande. Det kanske går att kombinera med annat... men det ligger fortfarande en bit in i framtiden. och den är lika grumlig som min blick för .
mp3: Crimes of the Witness - Maia Sharp