Anagram

Nu är jag också fast.

Utan eldspottarkraften är jag urusel.

Jag är lycklig

i min lilla vakuumbubbla

tills den dag den brister

och släpper ut mig

i den stora världen

jag bara sett från insidan


Dagen jag blir lycklig

är dagen jag släpps ut

ur lyckan

Tisdag 09.01.27
Detta får bli ett kort inlägg eftersom jag fortfarande sitter med mina ansökningspapper och de snart måste skickas iväg. Jag är läskigt stressad och helt i atomer inuti men det kommer att lösa sig, även om min perfektionistiska sida avskyr att jag måste skicka iväg dokument som inte är välskrivna eller ordentligt kollade. Jag kommer över det. Så imorgon måste jag ordna foton och kuvert och sedan skicka iväg det, samtidigt som jag har mängder av andra saker som också upptar min tid. Vad lyckat att hemfalla åt gamla ovanor just nu och skjuta upp allt till sista stund. Kanske inbillar jag mig undermedvetet att jag presterar bäst då. Ha! Men jag klarar mig genom det också. Det var åtminstone skönt att det inte var mer än en liten, men ändock tung, plogkarm att skotta idag och att disken gick snabbt. Träningsmöjligheterna har varit minimala eftersom jag tillbringat hela halva dagen framför en dator och det känns i kroppen men efter imorgon borde det finnas mer tid. Peppar, peppar ta i trä. Vädret var åtminstone på min sida idag även om snön gjorde mig snöblind när jag skulle köra på en mindre väg. Men nu måste jag stressa vidare!

mp3: Summer of '69 - Bryan Adams

Uppenbarligen är jag inte ensam om att gilla underliga ord. Men jag kommer aldrig att minnas stavningen på detta.

Idag kommer det att ske en hel del. det här får därför stå tillbaka till fördel för små febersjuka barn och timslånga diskussioner.

... behöver jag göra. lära mig. utan att bli avhuggen.

Jag är inte ensam av att njuta. på vägen ner träffade jag en underbar hund med stuns i steget och luggen hängandes halvvägs över ögonen som var fulla av liv. grå och alldeles lurvigt fantastisk. husse såg inte lika förtjust ut med ansiktet hukandes ingömt i huvan men alla kan inte få som de vill. Jag ville kidnappa hunden där och då och springa runt i snöyran tills benen domnade bort av den kalla fukten. skrattandes tills luften lämnade lungorna.

Ljuden är mycket mer påtagliga nu. i ensamheten. alla små rasslanden där jag sitter innanför det igensnöade takfönstret. nyduschad och med fantastiskt lent hår men nervös sedan jag klev ur det låsta badrummet i det låsta huset. orolig över alla ljud och små rörelser i ögonvrån. Gnisslandena är värst. knakandena därnäst.

Det kan bli härligt. till och med underbart. men det kommer inte bli perfekt. inte som i drömmarna. varför ens försöka om förväntningarna inte sänks?

Idag är jag realist - helt och hållet. Idealisten ligger febersjuk på soffan, bortvänd från världen.

Det finns ett citat som gäckar mig. jag finner det bara i tankarna. inte på print.

De som står oss närmast är de som undgår oss mest

Jag förstår inte. vill veta mer. vill prata mer. förstå vad det är som fött tankarna. någon jag förstår bättre än mig själv men ändå inte får grepp om. allt osagt som svävar inunder varje ord. jag vill förstå. jag vill att det ska bli totalt. det kommer gå åt helvete. jag vill inte se det. inte veta. kan jag hjälpa?

Språk intresserar mig. de är mer sammanlänkade än man ibland kan tro, men ändå har de sina egenheter.

Franskan är väldigt flytande, orden kommer som att de saknade mellanrum, som att de måste hålla fast i varandra för att ha ett värde. kanske har de rätt, utan varandra skulle de inte få den specifika mening de getts i den satsen men ändå finns det ibland något desperat över samhörigheten. andra gånger är det som att de struntar i att lyssnaren finner dem osjälvständiga. som att självständigheten ligger i att inte bry sig om andras åsikter då de är tillsammans enbart för att de vill vara det. inte för att de måste vara det för att anse sig värdiga att uttalas. ett osäkert språk som hela tiden försöker hävda sig själv. krångla till allt för att ingen ska se under ytan. se den sårbarhet som döljer sig bakom den tjusiga fasaden.

Spanskan är väldigt otvungen och eldig. smattrande som om orden vore skjutna ur en metallhård k-pist och inte en vig och sårbar mun. ord som är logiska och enkla. en meningsuppbyggnad som är detsamma. det ni ser är det vi är. inga konstlade känslor eller onödiga förklaringar. enkelt och rakt är tanken. blotta råheten skapar illusionen av styrka och självsäkerhet. men motsatserna tornar upp sig. skygglapparna förblir en del i standardutrustningen och ingen vill se till framtiden. till andra. varje ord för sig själv. även om det innebär undergång. oberoende in absurdum.

Tyskan är vad som trummar i mina tankar för stunden. den som är svårast att förklara eftersom den är så nära. så påtaglig. den är stabil och korrekt. bygger upp sina murar liksom franskan men med andra stenar. skörheten i meningarna försöker motverkas med uppbrytningen av ord. att placera ut delarna överallt som för att hålla samman helheten. en ytlig hårdhet som vägrar ge med sig. som faller på eget grepp då den utnyttjas som gömställe. allt stuvas undan för att ses mellan orden. mellan satserna. orden kombineras på nya sätt för att visa deras flexibilitet men bildar inte färdiga meningar. det stabila förvandlas till en instabil byggnadsställning då de gamla stenarna byts ut mot nya. det är vackert.

Andra andningen sätter in. pacemaker beskriver det kanske bättre. Att följa viljan och känslan är svårare än mycket annat men kampen är livet. Varje gång ordet JAG smyger, eller marscherar, in i mina meningar bubblar det äcklade skriket i halsen tillsammans med gråten. det ska utrotas. eller decimeras i sin omfattning. ibland kommer det att dyka upp igen men det ska förbli en oinbjuden gäst. tills den dag det kan möta mig ansikte mot ansikte och övervinna medusablicken. eller självhatet som sipprar fram mellan raderna för att tillåta en normal tillvaro. där glädjen har en plats och delar skrattet och leendet med omvärlden. Att vilja vara och att vara är två vitt skilda saker, men var gränsen går vet ingen. ingen vet allt och ingen vet något.

Om tanken nu var att jag skulle se utåt skulle jag kanske skjuta upp det till imorgon. Idag vill jag helst låta bli att titta på mig själv, bekvämlighet har utan tvekan varit ledordet, med ett par underligt mönstrade leggins, vikingaliknande kofta fästad med en fullt synlig säkerhetsnål och blåa fotbollsstrumpor utanpå mina vanliga ankelsockar (hur ska man kunna låta bli när fötterna känns som två stora isbitar?). En hårknut jag sovit med och sedan inte velat släppa ut eftersom det är så skönt att ha håret lite slarvigt småuppsatt. Nåväl, poängen är väl att jag samtidigt känner mig mindre bekymrad än normalt, kanske för att allt redan är en så stor röra att det knappast kan bli värre. Det är skönt att sluta bry sig emellanåt. Men det ska bli skönt att dra på sig jeansen imorgon igen. Alla bloggare och andra får säga vad de vill, visst är leggins ruskigt bekvämt men inte utomhus när det är minusgrader. Punkt slut.

Dokumentärer är något som jag ofta fastnar framför. Det finns så många vackra, hemska, gripande, informativa och ibland tyvärr tråkiga dokumentärfilmer som har gjorts. Även om jag vet att det finns de som är tråkiga har jag inte råkat på så många, kanske för att jag har väldigt lätt att intressera mig för saker och ting och då har överseende med mycket annat. För några dagar sedan fastnade jag framför delar av en dokumentär om Jimmy Rosenberg, en otroligt begåvad gitarrist som fick drogproblem och nu försöker tillfriskna. Hans familj spelade en stor roll i hans liv och hans pappa satt i fängelse för att ha mördat sin svärson (som misshandlade sin fru). När pappan, som hade haft mycket med Jimmys karriär att göra innan han hamnade i fängelse (hamnade är ett väldigt underligt ord att använda i det här sammanhanget, ändå är det praxis...), skar sig när han fick höra om sonens drogmissbruk. Det var dock inte det som fick mig att haja till. Istället var det hans ord jag lekte med tanken på att ta livet av mig. Det är så många motsatser som samlas i den enda, korta meningen. Att livet och döden är något man kan leka med. Ändå är det väl just det vi gör, leker. Även när vi är allvarliga och seriösa är det en lek. Vi vet inte vad annat man kan göra. Förstår inte hur vi annars kan handskas med det.

Jag är en idealistisk realist. en filosofisk rationalist. en konservativ liberal. En människa. och ibland är det det som är svårast av allt att acceptera.

Kunskap ger frihet. Frihet ger makt. Makt ger ansvar. Allt hänger alltid ihop. Hur jobbigt det än kan vara. Ibland måste man förbanna livet, andra gånger dyrka det.

Balans är jävligt mycket svårare att finna än att tala om. Tur det. Behövde jag inte kämpa skulle jag inte bry mig.

Att drömma är en riktigt underlig företeelse. Jag minns själv aldrig vad jag har drömt, bara de där dagdrömsliknande fantasierna som förekommer när jag är halvvaken eller halvsovande och vet att jag drömmer. Just därför blir jag än mer skrämd när jag vaknar med gråten i halsen och inser att jag har drömt något hemskt. Och inte kan minnas vad det var. Ovetskap stör mig alltid mycket mer än vetskap om något hemskt. Hur mycket man än talar om att ingen lider av det de inte vet kan jag inte låta bli att undra om det verkligen kan stämma. Kanske är det ibland skönare att inte veta, om man är helt aningslös. Samtidigt kan det göra att slaget känns så mycket hårdare när det väl kommer. Anar man redan innan att något är fel men inte vet vad det är, då kan den känslan äta upp en inifrån och ut.

Det är nog därför vi är frågvisa och alltid försöker förstå allt runt omkring oss. Vi anar att saker pågår, saker vi inte kan sätta fingret på men ändå vet existerar, och försöker lindra ovetskapen genom att ta reda på så mycket vi bara kan. Stämningen mellan människor kan ge mig den känslan. Att möta folk och inse att något inte är som det bör men inte veta vad det är, om man själv är orsak till det (egocentrerat, jag vet) eller om man åtminstone kan hjälpa. Harmoni är ett underskattat begrepp men ibland undrar jag om vi motverkar oss själva, vår natur. Jag minns från en biologilektion hur vi fick veta att naturen hela tiden strävar efter oordning (och energisparande). Är det då särskilt logiskt att vi försöker skapa ordning i allt, även om det kräver mer energi, när det är tvärtemot vad naturen själv verkar göra?

Människor vill alltid ha sina system, sin balans och sina vanor. Det är nog därför jag aldrig slutar fascineras av livet, det tar aldrig slut.

Det är lättare att skriva ordentligt när man kommenterar något som redan existerar, bygger på ett ämne man har stött på eller helt enkelt svarar på en fråga. Att starta från noll med bara sina egna tankar är svårare. Därför lade jag in kommentaren jag skrivit på en annan blogg. Texten är något som jag kunde ha skrivit ändå, men den blir bättre där. Kanske borde jag försöka mig på det igen. Om inte annat kan jag använda fantasin och ställa mina egna frågor. Dagboksinläggen är också enklare. Det är viktigt med mål, även om jag aldrig insåg hur viktigt förrän jag började tänka.

Vad är det att tänka?

Att enkla dagar kan innehålla mycket mer än man själv tror är något alla borde påminna sig själv om oftare. Då behöver vi kanske inte boka upp varje ledig minut, de är aldrig lediga ändå utan fyllda av våra liv. Jag skulle vilja se människor oftare och under lite längre stunder. Synd att jag inte kan tänka mig att bli psykolog. Det är förstört redan innan tanken rivs sönder.

Onsdag 09.01.07
Hur många gånger jag än intalar mig att det är lugnt blir jag ändå alltid nervös när jag ska ringa till någon. Någon som inte är min syster, mamma eller pappa. Särskilt nervös blir jag när jag ska ringa och fråga om handledning till en uppgift eller för att fråga om ett jobb. Då strömmar orden bara ur min mun i en rasande Rachmaninovtakt och hjärnan hinner inte med hälften. Egentligen har jag ingen större koll på Rachmaninov mer än att han var ryss och hans verk ofta tvingar pianister att vricka fingrarna när de försöker hinna med allt, men jag kan aldrig sluta hänvisa till det. Jag gillar bilden av den ryska lärarinnan med korta korvfingrar som smattrade fram instruktioner i en takt som Rachmaninov skulle ha avundats. Historier fastnar så lätt. Jag önskar att jag en dag får samma berättarförmåga. Att hon får nytta av den så att den inte vittrar bort. Den skapade grunden till min fantasi.
Jag orkar sällan hålla i intresset för serier även om jag tittar ibland. Människor fascinerar mig så House har fastnat bättre än de flesta, Scrubs likaså. Veronica Mars maratonet fick mig att undra varför jag inte tittar oftare men jag kommer nog snart att glömma det med. Det gör inte så mycket. Jag är mer rädd att glömma att jag gillade det än att glömma det i sig själv. Vilken skrämmande sorglig insikt. Att läsa om böcker och se om filmer är något jag borde göra oftare. Det finns så många dimensioner man inte ser när man fokuserar blint på historien. Forrest Gump är ett mästerverk när man ser på alla lager och vinklar. Det hade jag aldrig trott förr.
Punkduvan kom tillbaka för en stund, vandrade runt och åt frön. Den måste vara ung, den har växt sen senast och var större än de vanliga duvorna. Dess fötter är ljusare, mer orangefärgade än deras och den tog för sig mer. Egentligen är den mer grå än svart och är mer täckt av stora gråa fläckar än av den vita grunden men jag tror ändå att det är rätt ordning. Jag avundas dem lite att de klarar sig så lätt ute i kylan medan jag själv skakar tänder som ett par mekaniska löständer efter att bara ha hämtat posten. Jag är fortfarande inte varm, men idag verkar vara omvända dagen då min vänsterhand är kallare än min högra. Än sker det under. Diskvattnet var varmt och skönt ett tag.
Jag spanar fortfarande på Tyskland och försöker få in mina referenser men det går trögt. Nya planer blommar upp och det kanske kan funka. Det finns så många idéer. Tur att tiden också finns. Jag är fortfarande ung även om jag inte kan förstå det. Hur kan man vara ung och ändå så gammal? Jag känner mig äldre än så många men ändå som ett barn. Jag vill inte släppa taget men ändå vill jag fly. Allt på samma gång.

Att berätta allt är inte lösningen. Mystiken dör när alla vet allt. Vad finns det för mening att fortsätta när allt man jagar efter snart blir allmänbildning för gemene man? Lämna det förflutna bakom dig är en halv mening. Låt andra lämna ditt förflutna bakom sig vore närmare sanningen. Ta avstamp i dig själv och det du varit för att bli det du vill bli. Andra behöver inte veta allt, frågesporten är det som avskräcker mig. Inte berätta mer än man själv vill, det är min melodi. Stress får mig att säga allt, men då säger jag ingenting. Det är när jag får vara tyst som jag berättar mest. Som jag har en chans att bli förstådd.

Världen är en sinnessjuk plats att leva i. Samhället är schizofrent och ibland har man tur att få se den sidan av det som man älskar och vill leva med i en evighet. Dagen efter vaknar man upp och upptäcker hur den vackra släta huden förvandlats till ett slagfält av sår och ärr där var väller fram likt magma ur den vildsinta vulkanen. Den andra sidan har vaknat och tänker kämpa för allt vad den är värd för att inte behöva försvinna igen. Tiden börjar rinna ut.

Beroendeframkallande är ordet. Det är lätt att lita för mycket på yttre företeelser när man känner att det egna inte är stabilt nog. Att lita till andra för inspiration fungerar egentligen rätt bra eftersom det finns så mycket att ta av, med tillgång till internet uppenbarar sig en kavalkad av inspirationsmedel. Konstverk av olika slag, i olika stilar och gjorda av konstnärer med varierande teknisk skicklighet. De mest inspirerande verken är inte sällan de som är mest operfekta av dem alla, de som inte passar in utan tvingar fram tankarna och kräver att få frågan besvarad: vad är det som gör mig fel?!

Att förlita sig på skribenter är svårare, deras texter känns så mycket mer personliga och därmed svårare att vara i fas med. Men så har orden alltid varit mitt främsta uttrycksmedel, det är först mycket senare som bilderna kom in i medvetandet på konstfulla sätt. Ännu senare kom rörelserna och ljuden. Nu kan jag ibland ha stunder då jag ser allt sammansmält i en fantastisk sinnesorgasm värdig ett liv. Jag flyger för mycket just nu, tankarna sätter samman orden till något oigenkännligt som inte känns som jag längre. Jag har svårt att acceptera det, men jag är inspirerad. Mina fingrar spelar inte längre efter medvetandets välkända manual. Konkret vetenskapligt jordnära eller svårgreppbart flyende ordblomning, allt beror på sammanhanget. När sammanhang saknas klipps de sista kedjorna och orden flyr i alla riktningar. En dag är jag mittemellan. Idag är jag allt över och allt under. Allt utom allt.

Vad är egentligen poesi? Är det rimtvång eller var det bara så som det en gång var för att det inte skulle anses som prosa? Jag är helt förvirrad men har inget emot det. Det vore lätt att bara slå upp det i något av alla de tunga uppslagsverk som står vakt nere i bokhyllan, eller att helt enkelt ge sig in i cyber space och leta upp en sida som ser lagom pampigt diskret ut för att kunna assistera mig i mitt sökande. Samtidigt skulle jag knappast ha så roligt som jag har nu. Att tänka själv är en underskattad konstart.

Dagar när jag inte orkar vara personlig eftersom min person verkar gömma sig under täcket under sängen ovan golvet, då kommer jag kanske att tvingas ändra mig. Inte skriva personligt eller samhällsinriktat utan fabulera hejvilt, sagor, historier och allt som kan komma ut ur mina fingrars stumma toppar. Allt det som ögonen inte orkar förmedla men upplever utan att ha erfarat det. Jag talar emot mig själv och det är poängen. Motstridiga känslor är mitt signum och jag är aldrig densamma. Inte heller är du det, inte i mina ögon. Ena dagen gömd, andra dagen öppen. Men vilket är vilket?

Hur kommer det sig att nyheter idag är något negativt samtidigt som vi anser att det är livsviktigt? Är det verkligen bättre att veta om allt hemskt som sker, än att vara lyckligt ovetande? Nyheterna tar mestadels upp livets otrevligheter, fruktansvärda händelser som har skett på grund av naturkrafter eller människor. Våra händer är fruktansvärt blodindränkta. Inte ens Pilatus kunde få dem rena igen. Två mord på två av årets gladaste och lyckligaste dagar, är det så vi ska minnas det? Jag ser ibland lite väl många mönster och samband men jag undrar ändå om de inte kan stämma. Åtminstone vissa av dem. Varför finns de annars?

Varje svar är en ny fråga, varje ny fråga ett nytt svar. Det är en evig cirkel.

Saker och ting kan lätt bli för korrekta, och jag är en sån person som ofta ser till att de blir det, trots att jag önskar att jag kunde låta bli. Det är något med regler som gör att de fastnar i mitt medvetande och därför får mig att följa dem. Vare sig det är riktiga regler eller oskrivna sådana som man egentligen skulle göra bäst i att bryta. Exempelvis skulle jag ha kunnat posta de senaste två inläggen igår eftersom jag ändå skrev dem då, men icke. Då hade mitt nyårsinlägg (som att det inte är illa nog att jag ser på det som så) inte varit det sista jag skrev, eller publicerade, före tolvslaget och så får det väl inte bli?! När jag ser andra göra det beundrar jag det ofta eftersom jag inbillar mig att de har lyckats bryta sin inre hämningsmur, men det kan förstås lika gärna ha att göra med att de inte tänkt och fungerat som jag gör från första början. Ingen är helt lik någon annan, inte ens enäggstvillingar trots att de delar samma genkombinationer, och tur är väl det. På tal om (enäggs)tvillingar börjar jag bli lite fundersam, jag verkar ha träffat på och lärt känna bra många fler än genomsnittet... Om det nu finns ett sådant genomsnitt. Särskilt kvinnliga enäggstvillingar har dominerat, vilket kan tyda på att tvillingfödslar blir allt vanligare i Sverige, eller på att jag är överkänslig.