24 Januari
Lördag 09.01.24
Har jag kvävt mig själv någon gång för länge sedan när jag själv var den farligaste fienden? Håll dina vänner nära dig och dina fiender ännu närmare var parollen. En gång hade jag idéer och var fylld av ovetskapen om att kreativt var något som ska hyllas. När synen på det förändrades tog perfektionismen över. På jakt efter korvbröd och balsam började vi prata om mina gamla lärare och resultaten av uppgifterna jag fick. Med facit i hand kan jag se att jag inte behövde oroa mig för att vara alltför vanlig, för normalt tråkig. Min hjärna fungerar på det mest underliga sätt och ännu har ingen riktigt verkat förstå det. Vad det innebär i sin fulla utsträckning. Jag tänker mycket. På allt och inget. Det går snabbt och brett och associationerna står som spön i backen. Om ingen förstår hur jag tänker, varför ska jag då ändå automatiskt förstå hur de tänker? Det är inte logiskt. Jag är en logiker. En logiker som ändå försöker förstå eftersom det är ett mysterium. Och sådana är roliga att försöka vända och vrida på. Men inte bryta sönder. Hemligheter är något bra. Jag behöver mysterier och problem. Gåtor som man kan försöka hitta lösningar på. Det gör dagen värd att uppleva.
Mina arbeten är skrämmande omfattande och precisa. När jag väl har en uppgift finns mängder av hinder men slutprodukten blir skarp och klar. Perfektionismens tidsålder trodde jag låg bakom mig men icke. Den finns där hela tiden och de närmaste dagarna kommer den att plåga mig bortom förståndets gränser. Det börjar bli dags att sluta fred med den, med att den är en del av mig, och börja arbeta med istället för emot den.
Kanske borde jag sluta försöka klura ut vem jag är och istället se mig som ett mysterium där jag bara funderar över en del i taget. Så slipper jag kanske överhetta hjärnan.
Min ena hand doftar hallon och den andra marockansk ros, och de är lena. Inte för att de inte brukar vara det men nu går jag och stryker över huden bara för att jag vet att det finns något där. Att veta att något finns gör en ordinär egenskap mycket mer märkbar. Så lustigt medvetandet fungerar.
Tio mil på pedalerna och det känns fantastiskt. Till den grad att jag inte hade något emot att agera häst, klätterställning och gunga åt en femåring. Fel, det skulle jag antagligen ha gjort ändå men inte så otvunget. Glädje, lycka och stolthet gör livet mycket enklare att leva ut. Man slutar fundera över konsekvenserna och har bara roligt. Men tar ändå ansvar. Snart borde ödmjukheten sätta in, annars blir jag olidlig. Eller är det kanske ödmjukhet jag upplever just nu, och det andra bara bottenlågt självförtroende? Efter promenaden i den blåsiga kylan är kinderna fortfarande röda och leendet förblir livfyllt stilla på läpparna. Jag har blivit vuxen.
mp3: Sen en tid tillbaka - Melissa Horn
Har jag kvävt mig själv någon gång för länge sedan när jag själv var den farligaste fienden? Håll dina vänner nära dig och dina fiender ännu närmare var parollen. En gång hade jag idéer och var fylld av ovetskapen om att kreativt var något som ska hyllas. När synen på det förändrades tog perfektionismen över. På jakt efter korvbröd och balsam började vi prata om mina gamla lärare och resultaten av uppgifterna jag fick. Med facit i hand kan jag se att jag inte behövde oroa mig för att vara alltför vanlig, för normalt tråkig. Min hjärna fungerar på det mest underliga sätt och ännu har ingen riktigt verkat förstå det. Vad det innebär i sin fulla utsträckning. Jag tänker mycket. På allt och inget. Det går snabbt och brett och associationerna står som spön i backen. Om ingen förstår hur jag tänker, varför ska jag då ändå automatiskt förstå hur de tänker? Det är inte logiskt. Jag är en logiker. En logiker som ändå försöker förstå eftersom det är ett mysterium. Och sådana är roliga att försöka vända och vrida på. Men inte bryta sönder. Hemligheter är något bra. Jag behöver mysterier och problem. Gåtor som man kan försöka hitta lösningar på. Det gör dagen värd att uppleva.
Mina arbeten är skrämmande omfattande och precisa. När jag väl har en uppgift finns mängder av hinder men slutprodukten blir skarp och klar. Perfektionismens tidsålder trodde jag låg bakom mig men icke. Den finns där hela tiden och de närmaste dagarna kommer den att plåga mig bortom förståndets gränser. Det börjar bli dags att sluta fred med den, med att den är en del av mig, och börja arbeta med istället för emot den.
Kanske borde jag sluta försöka klura ut vem jag är och istället se mig som ett mysterium där jag bara funderar över en del i taget. Så slipper jag kanske överhetta hjärnan.
Min ena hand doftar hallon och den andra marockansk ros, och de är lena. Inte för att de inte brukar vara det men nu går jag och stryker över huden bara för att jag vet att det finns något där. Att veta att något finns gör en ordinär egenskap mycket mer märkbar. Så lustigt medvetandet fungerar.
Tio mil på pedalerna och det känns fantastiskt. Till den grad att jag inte hade något emot att agera häst, klätterställning och gunga åt en femåring. Fel, det skulle jag antagligen ha gjort ändå men inte så otvunget. Glädje, lycka och stolthet gör livet mycket enklare att leva ut. Man slutar fundera över konsekvenserna och har bara roligt. Men tar ändå ansvar. Snart borde ödmjukheten sätta in, annars blir jag olidlig. Eller är det kanske ödmjukhet jag upplever just nu, och det andra bara bottenlågt självförtroende? Efter promenaden i den blåsiga kylan är kinderna fortfarande röda och leendet förblir livfyllt stilla på läpparna. Jag har blivit vuxen.
mp3: Sen en tid tillbaka - Melissa Horn
Kommentarer
Trackback