28 Januari
Onsdag 09.01.28
Hela alltet startade väl, med lite (läs mycket) nervositet som dock övervanns. Sedan gick det inte lika bra längre och på något sätt lyckas de negativa känslorna kväva de positiva. Det måste ändras men just nu finns det inte mycket mer att göra än att uthärda. Vilket hemskt ord, uthärda... Jag har fortfarande lyckats ta mig ett steg längre än jag hade igår, men lyckas inte glädja mig åt det. Det är inte misslyckandet i sig självt som gör ont, det är insikten att jag är så fruktansvärt bräcklig att en motgång kan få allt självförtroende att flyga ut genom närmaste fönster. Och jag klarar inte ens av att visa det för att få hjälp. För att vara någon som älskar diskussioner är jag fruktansvärt tyst när det handlar om viktiga saker rörande mig själv. Att prata om känslor är inget problem, det är att prata om mina djupaste känslor jag har svårt för. Mitt kvinnliga yttre till trots, och nej, jag tror inte att det har något med manligt eller kvinnligt att göra. Hur kan man vara så bräcklig och samtidigt så stark? Vad är egentligen styrka, inre styrka? Jag gråter inte inför folk. Jag går med tårar i ögonen och vägrar låta dem rinna nedför kinderna förrän jag är trygg i min ensamhet. Det är ett helvete som sliter mig itu och får kroppen att reagera som en för kraftigt spänd pianosträng. Den brister och skär igenom allt som kommer i dess väg. Självförtroende och självsäkerhet är två helt olika saker, och det skiljer sig vida åt i vissa frågor. Jag hatar när folk kallar mig smart eller berömmer mig, då känner jag mig utpekad eller snarare som att man använder mig som ett medel för att trycka ner andra. Det är en hemsk sak att tänka och jag skäms. Så jag tackar och tar emot, värjer mig smått skrattande och slänger sedan bort komplimangen i närmaste papperskorg. Allt handlar om ytan. Jag är bra på att spela min roll, men så sa jag alltid att jag inte behövde scenen eftersom jag levde i den varje dag. Sorgligt men sant.
Skulle jag stanna kvar här skulle jag anpassa mig. Jag älskar det här stället, lika mycket som jag hatar det. Det finns så mycket jag kommer att sakna och det är därför det är värt att åka. Nu medan jag fortfarande älskar mindre städer. Om bara det där samtalet kunde komma och jag fick svar. Vad som än händer kommer jag att vara i Tyskland i september, frågan är bara var i landet jag hamnar.
Hjärnan tvinar snart bort av överstimulans, eller snarare stress, nu när jag sitter med mina ansökningspapper och inser att jag har närmare femton sidor av google translate tyska att ta mig igenom och rätta. Tillsammans med allt annat. Och imorgon ska jag ge mig ut på stadens gator så att någon kan få rota i mitt inre och avvärja en framtida risk. Innan alla papper ska skickas iväg. Jag är åtminstone grym på att sladda, i snömodd och på is. Tur att man har någon talang.
Jag måste ta itu med min självbild... Men det är lättare sagt en gjort när man står ansikte mot ansikte med en process som pågått så länge jag kan minnas. Hur går jag vidare? Var hittar jag mitt lugn?
Jag hatar privatekonomi. Det om något är ett stressmoment.
mp3: Go your own way - Fleetwood Mac
Hela alltet startade väl, med lite (läs mycket) nervositet som dock övervanns. Sedan gick det inte lika bra längre och på något sätt lyckas de negativa känslorna kväva de positiva. Det måste ändras men just nu finns det inte mycket mer att göra än att uthärda. Vilket hemskt ord, uthärda... Jag har fortfarande lyckats ta mig ett steg längre än jag hade igår, men lyckas inte glädja mig åt det. Det är inte misslyckandet i sig självt som gör ont, det är insikten att jag är så fruktansvärt bräcklig att en motgång kan få allt självförtroende att flyga ut genom närmaste fönster. Och jag klarar inte ens av att visa det för att få hjälp. För att vara någon som älskar diskussioner är jag fruktansvärt tyst när det handlar om viktiga saker rörande mig själv. Att prata om känslor är inget problem, det är att prata om mina djupaste känslor jag har svårt för. Mitt kvinnliga yttre till trots, och nej, jag tror inte att det har något med manligt eller kvinnligt att göra. Hur kan man vara så bräcklig och samtidigt så stark? Vad är egentligen styrka, inre styrka? Jag gråter inte inför folk. Jag går med tårar i ögonen och vägrar låta dem rinna nedför kinderna förrän jag är trygg i min ensamhet. Det är ett helvete som sliter mig itu och får kroppen att reagera som en för kraftigt spänd pianosträng. Den brister och skär igenom allt som kommer i dess väg. Självförtroende och självsäkerhet är två helt olika saker, och det skiljer sig vida åt i vissa frågor. Jag hatar när folk kallar mig smart eller berömmer mig, då känner jag mig utpekad eller snarare som att man använder mig som ett medel för att trycka ner andra. Det är en hemsk sak att tänka och jag skäms. Så jag tackar och tar emot, värjer mig smått skrattande och slänger sedan bort komplimangen i närmaste papperskorg. Allt handlar om ytan. Jag är bra på att spela min roll, men så sa jag alltid att jag inte behövde scenen eftersom jag levde i den varje dag. Sorgligt men sant.
Skulle jag stanna kvar här skulle jag anpassa mig. Jag älskar det här stället, lika mycket som jag hatar det. Det finns så mycket jag kommer att sakna och det är därför det är värt att åka. Nu medan jag fortfarande älskar mindre städer. Om bara det där samtalet kunde komma och jag fick svar. Vad som än händer kommer jag att vara i Tyskland i september, frågan är bara var i landet jag hamnar.
Hjärnan tvinar snart bort av överstimulans, eller snarare stress, nu när jag sitter med mina ansökningspapper och inser att jag har närmare femton sidor av google translate tyska att ta mig igenom och rätta. Tillsammans med allt annat. Och imorgon ska jag ge mig ut på stadens gator så att någon kan få rota i mitt inre och avvärja en framtida risk. Innan alla papper ska skickas iväg. Jag är åtminstone grym på att sladda, i snömodd och på is. Tur att man har någon talang.
Jag måste ta itu med min självbild... Men det är lättare sagt en gjort när man står ansikte mot ansikte med en process som pågått så länge jag kan minnas. Hur går jag vidare? Var hittar jag mitt lugn?
Jag hatar privatekonomi. Det om något är ett stressmoment.
mp3: Go your own way - Fleetwood Mac
Kommentarer
Trackback