Anagram

Fördomar är något som alla människor har. Det är inget jag tvivlar på även om vi har dem i olika omfattning och utformning. I mångt och mycket är det en överlevnadsmekanism, sannolikhetsinlärning och misstänksamhet i ett. En fantastisk sak om man tänker på hur många gånger fördomar har räddat oss från faror, men då kallar vi det förstås instinkter istället. Om man då kämpar för att försöka vara så fördomsfri som man kan, utan att duka under, borde det väl innebära att man accepterar folk som har många fördomar? Eller är det bara att vara överdrivet principfast när man snarare borde följa sitt förnuft och sina känslor?

Hur det än är kan jag inte låta bli att känna mig förtvivlad. Att stå bredvid medan människor i ens närhet avslöjar fördomar jag har otroligt svårt att tolerera är att kvävas inifrån. Ännu värre blir det när de inte har någon förklaring mer än några fånigt genomskinliga plattityder. Det är patetiskt. Jag vill inte förlora min naiva idealism ännu. Jag vill att människor ska inse att de vill varandra väl. Att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Innan det är för sent. För mig och för alla.

Jag vill. Jag önskar. Jag hoppas. Ännu en tid.