Requiem for a dream
Att drömma är en riktigt underlig företeelse. Jag minns själv aldrig vad jag har drömt, bara de där dagdrömsliknande fantasierna som förekommer när jag är halvvaken eller halvsovande och vet att jag drömmer. Just därför blir jag än mer skrämd när jag vaknar med gråten i halsen och inser att jag har drömt något hemskt. Och inte kan minnas vad det var. Ovetskap stör mig alltid mycket mer än vetskap om något hemskt. Hur mycket man än talar om att ingen lider av det de inte vet kan jag inte låta bli att undra om det verkligen kan stämma. Kanske är det ibland skönare att inte veta, om man är helt aningslös. Samtidigt kan det göra att slaget känns så mycket hårdare när det väl kommer. Anar man redan innan att något är fel men inte vet vad det är, då kan den känslan äta upp en inifrån och ut.
Det är nog därför vi är frågvisa och alltid försöker förstå allt runt omkring oss. Vi anar att saker pågår, saker vi inte kan sätta fingret på men ändå vet existerar, och försöker lindra ovetskapen genom att ta reda på så mycket vi bara kan. Stämningen mellan människor kan ge mig den känslan. Att möta folk och inse att något inte är som det bör men inte veta vad det är, om man själv är orsak till det (egocentrerat, jag vet) eller om man åtminstone kan hjälpa. Harmoni är ett underskattat begrepp men ibland undrar jag om vi motverkar oss själva, vår natur. Jag minns från en biologilektion hur vi fick veta att naturen hela tiden strävar efter oordning (och energisparande). Är det då särskilt logiskt att vi försöker skapa ordning i allt, även om det kräver mer energi, när det är tvärtemot vad naturen själv verkar göra?
Människor vill alltid ha sina system, sin balans och sina vanor. Det är nog därför jag aldrig slutar fascineras av livet, det tar aldrig slut.