Anagram

Det finns dagar då jag inte riktigt kan greppa mina egna tankar. Dagar då de är lika ovilliga att fästas på papper, eller skärmar, som vi människor är av att bli fångade. Sådana dagar gömmer jag mig bakom mina ord, haranger och meningar i försök att skapa en fasad som liknar den bild jag tror att mina tankar hade skapat. Jag önskar att det gick att bara skriva de dagar man känner sig i storform men för mig fungerar det inte. Då hade jag trott att jag aldrig var bra nog och antagligen hade jag inte skrivit ett ord, bara för att jag inte var det bästa jag kan bli. Sorgligt om man tänker efter. Jag tror knappast att jag är ensam även om jag önskar att jag vore det. Jag är glad att jag började skriva, även när jag hatar mina egna ord. Det gör det lättare att leva med andras brister när man inser sina egna. Arrogans och nonchalans är fortfarande egenskaper jag inte uppskattar, samtidigt som jag inte kan klara mig utan dem eftersom de har en tendens att följa med ironi och retsamhet. Vad som gör mig mest frustrerad är när jag själv uppvisar just de egenskaperna som jag kan ha så svårt för hos andra, men så borde det få mig att inse än mer hur mycket av en fasad de egentligen är.

Jag tror i grund och botten att människan är god, om så inte är fallet är det ändå en villfarelse jag mer än gärna lever i.