Anagram

Murar, muren, murarna, mur. Ordet i sig självt är inte jättevackert när man ser på det men uttalat får det en så mjuk, sårbar nyans att jag inte kan sluta smaka på det. Det engelska Wall är också vackert, wallflower var länge ett av mina favoritord och det dyker fortfarande upp i mina tankar när jag planlöst skriver ner ord på en bit papper. Jag är inget vidare på att se vita papperslappar liggandes framför mig när jag har en penna i närheten. Något måste avbryta perfektionens varande. Krumelurer, ord, citat, förflugna meningar eller teckningar. Bara det fyller tomheten. Tabula rasa var aldrig logiskt enligt mig. Jag gillar tanken på att födas oförbrukad med ett oförutbestämt liv framför mig men jag vill inte se det som ett tomt ark. Ännu en hatkärlekssituation.

Det tyska ordet för mur är dock det vackraste jag sett än så länge. Die Mauer. Så föll jag också för sången, och för historien. Det var inte ens sjuttio år sedan kriget startade och muren föll för mindre än tjugo år sedan. Ett datum som är för evigt inpräntat i mitt minne. Även om jag vet att det antagligen inte har med saken att göra stämmer alla datum och siffror så väl överens med mig att det är svårt att inte se ett samband när man är som jag och ser mönster i allt. Med siffror kan man binda samman hela världen i en enda stor väv med trådar som sträcker sig än hit, än dit. Jag vill ta mig till Berlin och det börjar kännas som att det är dags snart. Till hösten. 

Någon dag ska jag sätta mig ner och försöka förklara mina mönster. Jag är rädd att ingen förstår utan bara tittar konstigt på mig. Det är nog det som skrämmer mig mest.