6 Januari
När man skriver vanliga vardagsfakta verkar det ofta väldigt trist men när man hittar gamla dagböcker där någon har antecknat just sådant som väder och enkla saker som skett under dagen är det fantastiskt. Att på ett så enkelt och egentligen ytligt sätt få en inblick i någons liv är underligt glädjande. Så jag tänkte se om detsamma gäller för en själv och därför försöka skriva ner lite saker varje dag för att se om det ger mig något i efterhand. Jag är en list- och tabellperson så det lär bli en del av den varan och jag undrar om jag egentligen kommer att orka så länge men jag kan i alla fall göra ett försök för att se vart det bär.
Det är egentligen alla bloggares årssammanfattningar som fick mig att fundera, jag skriver inte så mycket om min omgivning utan mer om saker jag kommer att tänka på när jag läser något eller genom att bara vara. Jag vill inte ändra det men jag vill kunna se tillbaka på saker jag gjort och inte bara tänkt, även om det inte är ofta verkligheten överträffar drömmen. Ett yttre liv, ett inre. Att bara visa ett av de tu vore inte balanserat, jag borde lägga märke till saker runt omkring mig lite mer. Och sluta komma på så många borden och måsten.
Tisdag 09.01.06
Det är skönt att det äntligen går mot ljusare tider efter ännu en kall grå dag då det kändes som att solen aldrig gick upp. Jag är inte ens säker på att den syntes alls, men så tittade jag inte efter så mycket heller. Allt jag såg var att det var frost på marken och att bilarnas metallblanka yta mattades av ett strävt lager vit frostis. Bandymatcher, opålitliga vänners åsikter om trohet och mässång stod på programmet för övriga men jag hade tur att hitta en nytänkande bok istället. Ämnet i sig är inte utropsteckensmässigt men översättningen är det. Nydanande och intresseväckande utan tvekan, jag avundas modet som översättaren måste ha som vågar sig på att bryta så många mönster. Adjektiv i efterskott, inskjutna i som en egen bisats (många kommatecken dvs) och stor bokstav efter vissa kommatecken. Allt för att få in skillnaden mellan det som sägs och det som tänks, trots att man förblir i samma mening och inte sätter punkt för flödet.
Jag saknar duvan som brukade husera runt fröbyttorna, punkduvan som någon döpte den till. Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv och kan fortfarande inte acceptera att jag saknar en duva. Jag hatar, avskyr och tar med glädje avstånd från allt vad duvor heter. De äcklar mig med sitt utseende och sin närgångenhet. Men det håller på att utvecklas till någon sorts hatkärlek vilket stör mig ännu mer. Åt helvete med mina funderingar, det är dom som har fört in mig på duvor. Annars hade jag helt enkelt bara tänkt på dem när jag såg dem och sedan glömt bort att de existerade, men icke. Punkduvan är dock ett eget kapitel. Den är svart- och vitfläckig, eller troligen svartfläckig på vit botten om jag har sett rätt, och verkar utstött av de andra. Ändå håller den sig ofta i närheten av dem, men i utkanten av den vidrigt eniga klumpen. En sorts ödmjuk och sårbar tuffhet. Jag saknar att kunna se på den.
Innan vi gav oss ut för att studera fåglar med skolan en regnig dag (fylld av sparvar, trastar och allt vad det nu än var) brydde jag mig aldrig mycket om småfåglar. De var roliga att titta på en liten stund om jag satt så till och domherrarna såg alltid väldigt pampiga och julaktiga ut, mer än så var det inte med det. Sedan började jag se dem, dynamiken mellan dem och hur de arbetade på olika sätt. Rörde sig i olika mönster, hur vissa stannade när folk gick förbi medan andra flydde. Nu kan jag bli sittandes och studera dem i timmar om jag inte blir störd.
Det är inte bara fåglar som jag har börjat studera mer noggrant, även andra djur och människor fascinerar mig mer än tidigare. Människor har i och för sig alltid intresserat mig men då har det handlat om åsikter och beteenden, saker som jag inte har behövt se dem för att studera. Nu har det förändrats och jag gillar att bara sitta och titta på människor, hur de rör sig och talar. Hur de ser ut. Jag är inte intresserad av specifika utseendetyper utan mer hur de är sammansatta. Människokroppens anatomi är fantastisk, jag kanske skulle försöka börja teckna igen. Nu när jag äntligen har börjat se.
Det här känns som en bra idé. Jag hittar saker att skriva om genom att börja enkelt, det är så otroligt logiskt att jag inte kan förstå hur jag alltid kan bli förvånad av det. Ändå sker det varje gång, jag vill alltid lära mig springa innan jag ens kan krypa. Ibland kommer det att bli trist och tabellartat om jag inte känner för att göra mer men det är okej. Det börjar bli mitt mantra... Hur kan det vara så svårt att acceptera sina egna val och därmed också sig själv?
Det är egentligen alla bloggares årssammanfattningar som fick mig att fundera, jag skriver inte så mycket om min omgivning utan mer om saker jag kommer att tänka på när jag läser något eller genom att bara vara. Jag vill inte ändra det men jag vill kunna se tillbaka på saker jag gjort och inte bara tänkt, även om det inte är ofta verkligheten överträffar drömmen. Ett yttre liv, ett inre. Att bara visa ett av de tu vore inte balanserat, jag borde lägga märke till saker runt omkring mig lite mer. Och sluta komma på så många borden och måsten.
Tisdag 09.01.06
Det är skönt att det äntligen går mot ljusare tider efter ännu en kall grå dag då det kändes som att solen aldrig gick upp. Jag är inte ens säker på att den syntes alls, men så tittade jag inte efter så mycket heller. Allt jag såg var att det var frost på marken och att bilarnas metallblanka yta mattades av ett strävt lager vit frostis. Bandymatcher, opålitliga vänners åsikter om trohet och mässång stod på programmet för övriga men jag hade tur att hitta en nytänkande bok istället. Ämnet i sig är inte utropsteckensmässigt men översättningen är det. Nydanande och intresseväckande utan tvekan, jag avundas modet som översättaren måste ha som vågar sig på att bryta så många mönster. Adjektiv i efterskott, inskjutna i som en egen bisats (många kommatecken dvs) och stor bokstav efter vissa kommatecken. Allt för att få in skillnaden mellan det som sägs och det som tänks, trots att man förblir i samma mening och inte sätter punkt för flödet.
Jag saknar duvan som brukade husera runt fröbyttorna, punkduvan som någon döpte den till. Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv och kan fortfarande inte acceptera att jag saknar en duva. Jag hatar, avskyr och tar med glädje avstånd från allt vad duvor heter. De äcklar mig med sitt utseende och sin närgångenhet. Men det håller på att utvecklas till någon sorts hatkärlek vilket stör mig ännu mer. Åt helvete med mina funderingar, det är dom som har fört in mig på duvor. Annars hade jag helt enkelt bara tänkt på dem när jag såg dem och sedan glömt bort att de existerade, men icke. Punkduvan är dock ett eget kapitel. Den är svart- och vitfläckig, eller troligen svartfläckig på vit botten om jag har sett rätt, och verkar utstött av de andra. Ändå håller den sig ofta i närheten av dem, men i utkanten av den vidrigt eniga klumpen. En sorts ödmjuk och sårbar tuffhet. Jag saknar att kunna se på den.
Innan vi gav oss ut för att studera fåglar med skolan en regnig dag (fylld av sparvar, trastar och allt vad det nu än var) brydde jag mig aldrig mycket om småfåglar. De var roliga att titta på en liten stund om jag satt så till och domherrarna såg alltid väldigt pampiga och julaktiga ut, mer än så var det inte med det. Sedan började jag se dem, dynamiken mellan dem och hur de arbetade på olika sätt. Rörde sig i olika mönster, hur vissa stannade när folk gick förbi medan andra flydde. Nu kan jag bli sittandes och studera dem i timmar om jag inte blir störd.
Det är inte bara fåglar som jag har börjat studera mer noggrant, även andra djur och människor fascinerar mig mer än tidigare. Människor har i och för sig alltid intresserat mig men då har det handlat om åsikter och beteenden, saker som jag inte har behövt se dem för att studera. Nu har det förändrats och jag gillar att bara sitta och titta på människor, hur de rör sig och talar. Hur de ser ut. Jag är inte intresserad av specifika utseendetyper utan mer hur de är sammansatta. Människokroppens anatomi är fantastisk, jag kanske skulle försöka börja teckna igen. Nu när jag äntligen har börjat se.
Det här känns som en bra idé. Jag hittar saker att skriva om genom att börja enkelt, det är så otroligt logiskt att jag inte kan förstå hur jag alltid kan bli förvånad av det. Ändå sker det varje gång, jag vill alltid lära mig springa innan jag ens kan krypa. Ibland kommer det att bli trist och tabellartat om jag inte känner för att göra mer men det är okej. Det börjar bli mitt mantra... Hur kan det vara så svårt att acceptera sina egna val och därmed också sig själv?
Kommentarer
Trackback