16 Februari

Måndag 09.02.16

På något sätt har jag lyckats missa att det är 2009. Det trots att jag skriver årtalet stup i kvarten, varje dag. Hyfsat störande, men jag kommer över det.

Detta har varit en dagen-efter-dag från början till slut. Jag vaknade inte förrän vid halv två och har sedan dess inte gjort mycket annat än snörvlat, hämtat posten, diskat och promenerat i några timmar. En oproduktiv dag med andra ord. men jag behöver en sån dag, när inget behöver göras och jag bara kan vara. Förut brukade jag aldrig ge mig dagar som idag. Då bröt jag istället samman efter att alltid ha varit på alerten. Några sammanbrott per år fick man räkna med.

Att vara alert och med betyder inte att ha ett fullpressat schema, för något sådant hade jag inte. Eller egentligen hade jag väl det, men det existerade bara i tankarna och inte i almanackan eller så. Därför verkade det som att jag hade tillräckligt med tid att ta det lugnt, men så var aldrig fallet. Jag var alltid på väg, i tankarna höll jag redan på med nästa sak. Funderade över vad som behövde packas, ordnas, tränas på. Och så tränade jag förstås mycket. Varje dag, i några timmar. Inte underligt att mina muskler vägrar försvinna. De fick stimulans nog för ett liv under de där åren.

Jag är dålig på att slappna av. När jag väl haft en dag som den här, då hjärnan har varit för förkyld för att orka tänka ut något i förväg, då inser jag vidden av problemet. Och hur onödigt det egentligen är att ständigt planera allt. Det fungerar ju ändå. Flexibilitet och problemlösning är roligt. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte har pluggat, på saker jag inte ens behöver plugga eftersom det inte gäller en kurs eller något. Det är bara sådant jag har tänkt att jag borde göra. Alla borden, måste och skulle-kunna-möjligheter flyter ihop till en stor gröt och jag blandar ihop ingredienserna. Jag har aldrig varit en finsmakare. Är konsistensen ätbar spelar smaken mig ingen roll.

Nu ska jag återgå till min lata dag som numera är en lat kväll. Har jag tur somnar jag tidigt. Jag har ett par lättsamma tidningar som väntar på att bli lästa. Om jag nu känner för det.

mp3: Seemann - Apocalyptica (feat. Nina Hagen)

13-15 Februari

Jag bestämde mig för att låta lättjan vinna och göra ett kombinerat inlägg av helgen. Enda anledningen till att jag skriver den här sortens inlägg är ju trots allt att jag ska kunna titta tillbaka om flera år. De kommer alltså att skrivas ut i pappersform också, som en sorts dagboksinlägg. Jag är livrädd för att glömma bort vem jag var när jag förändrats. Vissa saker är bra att minnas, annars kommer jag att upprepa samma misstag som har orsakat mig så mycket smärta. Jag låter helst bli att utsätta någon annan för det, särskilt någon jag kommer att älska.

Fredag 09.02.13

Vidskeplig som jag är borde det här ha varit en jobbig dag. Det har det inte, jag har varit så stressad av allt att jag helt glömt bort datumet. Packning stod på schemat till sista minuten och orsakade illamående, annars brukar jag inse att det inte är bra att kasta i sig pannkakor på springande fot medan man stressar runt både mentalt och fysiskt, men inte den här gången. Iväg kom jag åtminstone, med en kudde som jag skyndade upp för trappan för att jaga rätt på och pressa ned i den redan överfyllda väskan (jag gillar skor, mycket annat vore inte möjligt med tanke på mina gener, men jag avskyr att behöva ha med mig extra skor när jag ska resa någonstans. Ett par, på fötterna även under resan, borde alltid vara nog. Till och med fotbollsskorna när det var bortamatch var som en nagel i ögat på mig... Jag har problem).

Att kånka runt på väskor, liggunderlag och sovsäck är ingen favoritsysselsättning men ändå är det rätt roligt att se hur folk tittar på en. Sen satt jag inkilad mellan alla väskor och allt och insåg att det vore det ultimata krockskyddet, jag hade inte kunnat få en whiplashskada eller ens fara iväg mer än någon centimeter med alla saker där. Så jag kände mig väldigt säker och skyddad, om än en smula instängd.

Det måste vara en medfödd förmåga att alltid hamna i ett rum som kräver en del trappträning, högsta våningen igen. men mina lårmuskler blir alltid vältränade så jag sparar gymavgifter.

Helt ärligt minns jag inte mycket av vad som hände den eftermiddagen och kvällen... Jag träffade mängder av människor, en del som jag känner sedan tidigare och andra nya bekantskaper. Vi försökte komma på 42 europeiska huvudstäder, Anja Pärssons ålder och födelsedag och allt möjligt annat under en timme då vi satt i en kall, oupplyst stentrappa och det var kul hur alla hade så olika kunskaper. Bra samarbete helt enkelt. men så var de alla fantastiska också, trevliga människor som man vill omge sig med. Varma människor.

Någon spelade och sjöng i caféet på kvällen. Bra röst, fantastisk musikalitet men som det verkade inte fullt lika trevlig som person. Eller kanske är jag fördomsfull. Folk kan ha svårt att vara sig själva. men jag gillar människor som kan le, skratta och ha roligt utan att behöva vara korrekta hela tiden. Kanske kan han bara vara det när han håller på med musiken. Då man är säker om det är det man älskar. Det visade sig att en annan person jag klassat som lite väl korrekt var närmast det omvända den här helgen, så till den grad att det nästan blev konstigt. men roligt. Jag är nog lite väl snabb på att döma människor emellanåt. Väl värt att tänka på. Flickan jag trodde hörde ihop med honom fascinerade mig mer. Hon kan bli vad som helst. Hon är stark när hon är svag och jag blev förtrollad av henne. Rättframhet och vilja samsades med velighet och sårbarhet. Kunde jag bli en annan människa skulle jag vilja bli henne. Hon är en människa.

mp3: Timglas - Lars Winnerbäck


Lördag 09.02.14

Vilken rolig dag det blev. Det var kanske inte min första tanke när jag vaknade frusen och väldigt täppt och hes vid sjutiden på morgonen (eller var det halvsju? För tidigt för att vara en lördag var det i alla fall). En pjäs som till en början var mest jobbig att se och sedan sydamerikanskinspirerad musik, med så många moment och rytmer att jag var glad om jag hängde med på hälften. Sedan sprangs det runt på caféer och raggades servetter, bad folk krama varandra, pulsade i lårdjup snö för att läsa på gravstenar, kröp runt i snön för att leta efter nedgrävda kåsor och stod blickstilla i tre minuter. Det var ett par intensiva timmar. Stadsorientering är roligt men krävande, men när tävlingsinstinkten väl gav med sig lite kändes det mest bara roligt.

Därefter upptäckte jag varför jag älskar att hålla på med det här, vara engagerad i just detta. Människorna. Det brukar vara tvärtom, vassa armbågar och trängsel i köerna. Här blev det tvärtom samarbete. En timme, fyra duschar och omkring åttio tjejer. Därefter en trerättersmiddag med dans. Det gick strålande, schampo lånades ut hit och dit, duschar delades eller skyndades på. Det skrattades och skreks (åt hur vattnet plötsligt blev iskallt), komplimanger över kläder, hår och allt möjligt delades ut åt alla håll. Det var genuint. Det var avslappnat underbart.

Därför börjar jag fundera på att ändå komma tillbaka. Om mitt år blir av. Jag är inte riktigt klar här, men jag kan komma att behöva flytta först. Ännu längre upp i landet, där de jag trivs bäst med befinner sig. Vi får väl se vad som händer.

Så mycket dans blev det inte, men middagen var fantastisk med så mycket skratt och intressanta ämnen att jag fick motta så mycket värme att det räcker i åratal. Jag vill minnas det ordentligt. De var så vackra tillsammans, samtidigt så blyga och försiktiga. Och så glada i när de väl vågade. Jag insåg inte hur sårbara de är under ytan. De verkar alltid så starka, kapabla och ibland även hårda. Ännu en missbedömning. Jag gillar dem bara mer och mer. Kanske är de flesta människor så. Det är väl värt att fundera över, och minnas.

Mina tyska Kalle Anka pocketar fascinerade de flesta, många har visst läst och glömt tyskan. Det känns skönt att veta, att folk bjuder så på sig själva. Han var väldigt lik en annan, någon jag också lärde känna via ett läger men som var äldre. Ett lustigt sammanträffande. Det skrattades mycket över språket och hur lite man minns. Sen pratades det så mycket i foajén där på natten. Och gitarren gick varm. På rummet var det inte mycket bättre, så mycket trötthetsflams och skratt har jag inte hört på länge. De behövde det nog. Det fanns närmare 36 000 hål i taket räknade de ut. Och imponerades över mina huvudräkningstalanger. Det är inte så svårt, när man väl har vanan inne.

mp3: Anna - Hello Saferide


Söndag 09.02.15

Städning före och strax efter frukost är ingen favoritsysselsättning, speciellt inte när jag är rädd att glömma något. men jag har inte saknat något ännu så antagligen fick jag med mig allt. Frukostsamtalet var trevligt men också skrämmande, jag har svårt att komma runt rabiata åsikter som inte svarar på logik. Det är svårt att komma åt det, när någon väl bestämt sig för något och sedan vägrar låta andra argument nå in i hjärnan. De går bara in genom ena örat och ut genom det andra. Det skrämmer mig. Det är människor som hon som ska vara förebilder, och just för ungdomar. Jag är lite oroad. men så har jag växt upp med några av de mest toleranta människorna i branschen. och varit naiv nog att tro att det är likadant överallt. Det är det inte. och det sörjer jag. Jag gillar tolerans och lika villkor, oavsett hudfärg, sexualitet eller vad det nu än gäller. Skillnaden mellan människan och dess handlingar glöms allt som oftast bort. Jag gillar det inte.

Clowner är inga personliga favoriter. Han var dock bra när han väl kommit igång. Detta att göra ett trick så att man tror att man genomskådat det och sedan agera som att man gjort det, för att sedan "motvilligt" visa att man haft fel och inte alls genomskådat det. Han tog det ett extra steg och det var välbehövligt. Han var bra. Mer respekt åt clowner.

Jag blev förälskad i ett fönster. Ett fönster med väldigt vackert glas, blågrönt blandat med klarblått och mängder av andra färger. Kyrkor är ofta väldigt vackra. Kåporna var klarblå och lila, men glasfönstren var ändå vackrast av dem alla. Annars brukar jag gilla kyrkogårdar för deras stillsamma skönhet.

Vi missade lunchen och försökte jaga rätt på ett café, det gick inget vidare så vi gav upp och satsade på mataffären istället. Ett säkert kort som aldrig sviker. Sedan upptäckte vi att det fanns en tidigare buss så vi tog oss hem i tid för mig att hinna ut på vägarna lite innan mörkret kom. Sedan kraschade jag i soffan och somnade, och var istället vaken halva natten. En vanlig helgdag. Nästan.

mp3: Only hope - Mandy Moore


12 Februari

Torsdag 09.02.12

Det här är omkring ett halvt dygn försenat. men det struntar jag i, för jag hade mycket roligare saker för mig igår. Det var första dagen på länge som jag hade så mycket att göra och allt faktiskt flöt på. Lämna böcker, gå på banken (och slippa vänta en timme...), köpa två klänningar som jag egentligen inte vet om jag någonsin kommer använda men som jag ändå inte kunde låta bli. Av inspirationsskäl. En vacker halsduk följde också med, det är underligt hur något väldigt lätt kan göra en så stor skillnad. Körlektion, arbete i mässan och sedan filmkväll med chokladpudding och mängder av snörvlande gråt runtomkring. 

Nu ska jag bara ta mig igenom boken också. På tyska. Kanske blir det lättare nu när jag kan historien. Filmen var helt okej, men blev riktigt bra först under den sista tredjedelen. Den fick mig att önska mig färg. Ett färgglatt liv.

Det finns säkert mycket mer jag skulle kunna skriva. Om tillit och funderingar över egenvärde, människovärde, ärlighet och allt möjligt som snurrar runt i tankarna. men just nu är jag stressad. Mentalt befinner sig mitt huvud halvvägs in i garderoben och letar efter allt möjligt jag borde packa ner i väskan som fortfarande inte är framplockad. Sovsäcken och liggunderlaget skriker efter mig och jag känner mig sliten åt alla håll. Alltså får det här fortsätta någon annan gång.

mp3: Hurricane - Lisa Loeb

11 Februari

Onsdag 09.02.11

För en gångs skull har jag en att göra-lista inför morgondagen. Vilket innebär att jag kommer vara upptagen större delen av tiden. Jag kan inte riktigt komma fram till om det är positivt eller inte, men det kommer jag nog på så småningom. Om det är lika kallt som det varit de senaste dagarna, då värmluftspumpen drabbats av isfrossa och nyponen trillar av grenarna och luften är så krispigt kall att den hotar att tvinga lungorna ur bröstkorgen varje gång man andas in, då kommer det att bli en jobbig dag. Alltså blir det förhoppningsvis solsken och senvårväder. Allvarligt, det tar längre tid att hämta sig från ett andetag än vad kroppen klarar av att vara utan ett nytt. Det är plågsamt, att ätas upp inifrån.

Nemi är en fantastisk serie. Jag föll som en fura redan första gången jag läste den och har inte lyckats resa mig sen dess. Därför har jag idag fastnat framför skärmen eftersom jag insåg att msn har massor av stripar jag inte läst på sin hemsida. Jag är i sjunde himlen och därför tänker jag inte skriva mer just nu. Det finns viktigare saker. Som att försöka hitta sig själv och svaret på livets alla frågor genom en serie.

mp3: the Last of the English Roses - Pete Doherty

10 Februari

Tisdag 09.02.10

Igår ordnade jag med resa och boende. Idag undertecknade jag mitt sista protokoll och lämnade in det. Jag kan vara en språkpolis men framför allt är det formen jag kan kommentera. Skriver man på ett visst sätt i 98% av fallen bör man även göra det i de två resterande procenten. När det är en formell text. Nog om det.

Dörrar, portar, kan vara väldigt skrämmande respektingivande. När man förväntar sig en vanlig ingång och plötsligt befinner sig i något som påminner om en gammaldags uppgång till en rättegångssal får man (läs jag) lite panik. men det löste sig och nu kommer det aldrig mer att skrämma mig.

Hela den här dagen har präglats av irritation och det driver mig till vansinne (vad kom egentligen först, irritationen eller vansinnet?). Det finns ingen anledning till det. Muterad Weltschmerz möjligen.

Det här får bli spillbitar av min dag, vad annat kan man göra när inte ens diskning hjälper... ironin står som spön i backen. men hellre det än att det stannar kvar och riskerar att tynga ned mig tills jag kollapsar.

På tal om kollaps är det något som ser ut att snart kunna drabba åtskilliga familjer, eller snarare deras hus, häromkring. Överallt finns det gubbar i flärpmössor och oranga västar på taken som med hjälp av snöskyfflar öser ned snö till gubbarna nedanför som i sin tur tar antingen traktorer eller snörävar till hjälp för att kunna forsla bort den stora oformliga massan som täpper till varenda por i denna stad. Jag undrar hur det kommer sig att det alltid är gubbar... aldrig unga killar eller kvinnor. I alla fall, snön tar över och den gör det på ett imponerande sätt. Att något så lätt och många gånger älskat kan riskera att åsamka oss skador för miljonbelopp (antagligen miljardbelopp) och det bara genom att ihärdigt fortsätta komma. Bilolyckor sker det mängder av just nu och det beror också på snön. Eller på hur människor och bilar fungerar i massiva snöfall.

Vissa njuter åtminstone av det. På min väg till den skrämmande porten, som jag då ännu inte visste var skrämmande, gick jag förbi dagiset. och de där barnen kunde ha fått världens suraste surkart att le som om han aldrig gjort annat. De är fantastiska. men jag insåg också att jag kan stryka förskolefröken från tänkbara jobb i framtiden. Började jag arbeta som det skulle jag snart sluta se det fantastiska i dem. och det vill jag inte. Istället vill jag bo i närheten av ett dagis, så att jag kan se dem leka och leva närhelst jag går förbi. Ett jobb som dagmamma skulle jag dock kunna tänka mig. men det är bara för att minnet är så ljuvt.

Jag vill inte bli ännu en med en journalistutbildning i bagaget. men ämnet är så fascinerande. Det kanske går att kombinera med annat... men det ligger fortfarande en bit in i framtiden. och den är lika grumlig som min blick för .

mp3: Crimes of the Witness - Maia Sharp


9 Februari

Måndag 09.02.09

Det finns väldigt mycket ilska och frustration i världen. Kanske har det alltid funnits det, men jag har aldrig känt det så påtagligt som jag gör nu. Så verkligt på en helt annan nivå. Det är inte längre ytlig ilska, det är djup, bottenlös vrede. Över vad? Allt och inget som det verkar. och jag känner hur jag påverkas. Inte alltid på det sätt jag kanske borde, jag blir inte fly förbannad över alla orättvisor stup i kvarten även om jag upptäckt hur mycket lättare det är att låta arg när man skriver trots att jag egentligen bara sitter närmast orörlig med ett sorgset leende i ögonen. Istället vill jag bryta mig loss, från ilskan och från orättvisorna. Från det mesta kort sagt. Kanske vill jag, för stunden, leva ett eget liv där jag själv bestämmer vad som är viktigt. Även om det innebär att jag inte kämpar för människor som har det svårt. Jag vill fortfarande hjälpa, men hur kan man bestämma vilka som är viktigast att kämpa för?

Jag tror på fjärilseffekten. Att även små handlingar kan få stora effekter. men jag tror inte att det gäller alla handlingar, bara de intensiva eller långvariga. Att hjälpa människor som kanske inte i akut behov av det kan göra större nytta än att alltid endast kämpa för de svårast skadade. Jag är inte okänslig, jag försöker tänka och fundera ut var jag står. Det är svårare än jag trodde.

Förr har jag alltid varit den som svarade snabbast, den som hade något smart att komma med oavsett hur oförberedd hon var på frågan. men så gick jag alltid med spända axlar. och gör det fortfarande, även sittandes vid köksbordet läsandes tidningen i ett tomt hus. Jag lärde mig aldrig att lita på världen, på människorna i den. Vissa säger att det är bra, annars blir man sårad och besviken. Jag är på många sätt lika cynisk som dem. men också mycket mer naiv. Idealistisk. Hoppfull. Jag är ett hopkok av det mesta. men så är vi väl alla olika potpurier av livet.

Jag är trött på att alltid ha ett svar redo. på att alltid svara något som kommer godtas, även när det ogillas. Att alltid känna av atmosfären och samtalets kärna. Med mönster och koder har jag alltid varit i mitt esse. Jag är trött. En kropp orkar inte så länge när den aldrig erkänns vara en kropp. En dag kommer vi att stå där, ansikte mot ansikte, och en av oss kommer att ge upp. Det händer alla men jag undrar hur länge det kommer ta för mig att nå dit. Hur många omvägar jag kan lura iväg mig på.

Jag varnades för att jag skulle gå in i väggen när jag var tio. inte mycket har förbättrats sedan dess. Hade de fel, eller är det jag?

Chokladbollarna var goda. Än godare blev de av den fjäderlätta, yrande snön utanför fönstret.

mp3: the Kid - Art Garfunkel

8 Februari

Söndag 09.02.08

Jag satt en lång stund och funderade över om det inte var söndag idag. Känslan var att det var det, förnuftet sa att det var lördag. Jag tar det som ett tecken att jag borde gå på känslan oftare.

Det här känns som ett ödesmättat inlägg. Det 312:e. Talet som har förföljt mig i flera år. Ett mycket underligt tal att känna sig förföljd av. Antagligen är det därför det fungerar så. När jag väl har postat det här inlägget kommer jag aldrig mer att dyka på det 312:e inlägget. Inte på den här bloggen. Det känns lite sorgligt. Jag är nämligen inte förföljd på något otrevligt, paranoiaframkallande. Jag är bara förföljd, som att något vakar över mig. Jag går på känsla här.

Det var något jag tänkte att jag verkligen skulle komma ihåg att nämna här, men som alltid är den tanken nu långt borta. Just såna vanor ledde till att jag började anteckna allt möjligt på små lappar, men när lådorna börjar svämma över finns det anledning att skära ned på antecknandet. Jag är trots allt en arm ungdom som inte vill spendera mina sista slantar på ännu ett anteckningsblock. Eller egentligen skulle jag inte ha något emot det, jag hittar bara inte det där vackert perfekta (inte i sin generella mening utan i betydelsen "som motsvarar mitt ideal") blocket som jag vet väntar på mig någonstans. I någons tanke eller på en dammig hylla i en bortglömd bokhandel i en skymd vrå av en sömnig stad.

Helt ärligt hade jag aldrig tänkt på att man ofta skriver, och framförallt säger, växt istället för vuxit. Skärt/skurit reagerar jag på hela tiden. och irriterar lillasystern med att påpeka. Jag är nog lite av en språkpolis ändå. men jag har inget emot att språket förändras och konstant växer. Ibland måste man släppa kontrollen, ta bort ramarna och tillåta allt att flöda ut. men gör man det hela tiden tappar vi förståelsen för vad andra menar. Det är en balansgång antar jag. Liksom det mesta andra. Varför envisas folk, jag, med att ständigt försöka generalisera och skapa enkla satser av allt? Svart och vitt, vitt och svart. Till och med för dem som försöker påstå att allt handlar om gråtonerna. Är det människans natur?

Disneylåtar har, och kommer alltid att ha, en speciell plats i mitt musikälskande hjärta. Därför blev jag så glad, när jag återupptäckte något jag trodde jag förlorat. Röster är så uttrycksfulla, även när de är kalla, hårda eller uttråkade. De förtäljer om halvt gömda känslor och aningar. om det förflutna och om drömmen om framtiden. om det som blev, det som aldrig fick bli och det som inte skulle ha blivit. Jag älskar röster, särskilt när de måste växa på mig för att jag ska kunna erkänna för mig själv att jag älskar dem.

Mobilen verkar ha gått i ide och det är jag glad för. Då slipper jag pulsa ut i snön för att föra meddelandet vidare. Att det aldrig slutar snöa...

mp3: I'll try - Jonatha Brooke


7 Februari

Lördag 09.02.07

Jag satt och tittade på herrarnas VM-störtlopp och förfasades över hur de kastade sig ut. kastades ut. men det var inte tanken med detta, kommentaren om hur Anja verkar ha tappat sin vinnarskalle störde mig dock. hon var inte fly förbannad efter uråkningarna, nehej? hon tänkte inte satsa på VM den här säsongen men kan hon inte ändå ha driv utan att behöva bli arg? jag funderade, jag tycker nämligen att det mest är jobbigt att bli arg och gnällig. jag mår dåligt medan jag är på det humöret och jag mår ännu sämre efteråt eftersom jag inser hur fånigt det var. det finns en gräns för hur ofta man orkar skratta bort saker och ting.

Kanske känner hon samma sak, att det mest tar energi... men sak samma, hon får reagera precis som hon vill. det visar väl hur lätt det är att vänja sig vid att någon har ett visst sätt, och om de senare försöker ändra beteendet är det svårt att acceptera. hm, jag undrar om det är därför vi gärna flyttar eller åtmonstone byter jobb när det sker större förändringar i våra liv...

På tal om sport hamnade jag framför par- och gruppakrobatik igår. det var skrämmande fascinerande att se vuxna kvinnor och män se ut som barn, balanserades på en hand ovanpå en annan persons huvud eller gungandes i en mänsklig trapets... att människor kan ha en sådan balans och styrka är imponerande, och att de lyckas fokusera och synkronisera det vid exakt rätt tillfälle. det är lätt att förstå hur idrottare får hjältestatus när man ser något sådant. de har ju till och med trikåer...

Jag är verkligen inte på humör för något idag, men Melodifestivalen kan antagligen ge mig ett eller annat skratt.
Jag hatar mig själv när jag nu läser igenom det jag skrivit. Det låter bittert, gnälligt och jobbigt i allmänhet. Det är inte så jag känner mig. Jag känner mig bara inte riktigt som att jag är på samma våglängd som omgivningen idag, som att jag inte är i rätt tidszon... Inte så att andra inte förstår mig, utan som att jag inte förstår dem. Tusan, jag förstår inte ens mig själv idag.

Nåväl, imorgon är en ny dag, förhoppningsvis inte lika snö- och blåsfylld som den här har varit. Ett konstant småsnöande kombinerat med snålblåst är inte mitt favoritväder. Men vitt är vackert.

mp3: the Logical Song - Supertramp

6 Februari

Fredag 09.02.06

Vart tog den här dagen vägen? Den måste ha fastnat mitt i alla planer, och långsamt sipprat mellan mina fingrar medan jag hade blicken långt bort i fjärran. Det blir alltid så när jag vaknar för sent. Jag får noll och inget gjort och känner mig sedan frustrerad över att jag inte kommit mig för att hitta på något.

Diskning är dock något jag håller på att bli expert på. Att stapla diverse bunkar och kastruller så att allt får plats och inget trillar ner och skapar en kakafoni av oväsen (en smula tautologiskt, jag vet). Det är en sådan sak som kan få mig att se mig över axeln hela dagen, om jag befinner mig ensam i huset och något trillar ur diskstället, kroken som håller upp duschskrapan lossnar eller något annat ljudligt händer. Jag blir osäker och går ständigt och känner om ytterdörren är låst. Jag inbillar mig att det beror på den gången jag glömt att låsa och blev skrämd. Även om det med facit i hand var hyfsat oskyldigt. Sak samma. Jag blir paranoid om något överraskande sker.

Nu är det klart att jag ska iväg på intervju. Uppsala i slutet av februari, det kan nog bli trevligt. Bara jag kommer ihåg att ordna resan... men att organisera saker har alltid varit min starka sida så det ordnar sig, alltid.

Mail kan vara lustiga utan att vara skämtsamma ibland... Och tyskar har en vana av att undervärdera sina engelskakunskaper, när de egentligen är rätt duktiga. Det får mig att undra, gör vi samma sak? De tyskar jag har pratat med är klart bättre på att skriva än att tala, det tyska uttalet är så hårt och tydligt vilket antagligen gör det svårare att få till det engelska uttalet, särskilt för de sydtyskar jag stött på. Vad var egentligen min poäng med allt det här...?

Jag älskar när den person jag vill tala med när jag är på det här humöret är inloggad på msn. Det händer inte så ofta, inte tillräckligt ofta, men när det väl gör det är det ofantligt kul och skönt. Allt sådant man inte kan få ur sig när man är med andra kommer fram och det är underbart. Uttrycket själavårdare borde användas oftare, eller förresten, då skulle det antagligen exploateras och kommersialiseras. Det är bra att det inte används så ofta, för jag gillar det.

Aldrig utan min manual! Msn-diskussioner kan som sagt ge upphov till kommentarer som ibland lyckas beskriva ens person in i minsta detalj utan att egentligen mena det...

Det är lika bra att jag slutar nu, jag är på tok för flummigt glad för att orka fokusera på något alls och har en alldeles för intressant diskussion på gång för att ens försöka. Alla mina konspirationsteorier snurrar i huvudet, baksidan av låren värker av städningen igår (eller snarare alla utsträckta rörelser i olika underliga riktningar) och dammsugaren plågar mig från lillasysterns rum. Den låter för hemskt. Jag hade rätt som liten, nej bassaoe! Små barn är väldigt smarta när allt kommer omkring, jag undrar vart den genomskådande förmågan tar vägen senare i livet...

mp3: Christys Wedding - the Class of 98

5 Februari

Torsdag 09.02.05

Städning, diskning, snöskottning... Jag har varit ett under till hushållsarbetare idag. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur man orkar med allt, visst är det ibland skönt att få saker och ting rent och jag gillar inte smutsig disk, men det håller inte så länge. Snart måste man göra samma sak igen och jag har roligare idéer än att städa dagarna i ända. Städmani ligger inte för mig, även om det är ingift i släkten. Dock efter att jag föddes.

Det känns som att det här är en sådan dag då jag har svårt att samla mig, tankarna vill fly och när jag försöker fånga dem kramar jag istället ihjäl dem så att allt jag får på pränt är en mosig sörja. Det är frustrerande. Därför borde jag hoppa in i duschen och njuta av den sortens renhet en stund innan jag ilar iväg till en underlig mässa. Den kan bli rolig eller helt förskräcklig (vilket roligt ord det är...).

Kom och kolla in grafiken på Mirror's Edge! Min lillasyster är i sjunde himlen och jag förstår inte ett skvatt. Tv-spel har aldrig varit något jag har förstått vitsen med, det är kul en stund men jag har noll tålamod. Precis som med schack.

Plötsligt fick jag en överväldigande lust att ha en trädgård att påta i, plantera blommor och sköta om dem. En egen trädgård, inte mina föräldrars. Gånger som denna undrar jag därför om det trots allt finns någon sorts genetisk programmering som övertrumfar alla erfarenheter man fått under uppväxten. Så en dag sitter jag där i min trädgård och studerar rosorna medan jag skjuter bak den italienska stråhatten för att brättet inte ska fastna i i busken. Det är väl en framtid lika god som någon annan.

Eftersom jag nu inte postade det här inlägget tidigare har jag nu hunnit med både mässa, fika, lek och prat, gratis tröja, reflex och ficklampa och mår bra med varma kinder som närmast brinner inifrån och ut. Det känns otroligt skönt så nu ska jag ha en lugn skön avslutning på kvällen medan jag drömmer om framtiden.

mp3: Famous Blue Raincoat - Leonard Cohen 

4 Februari

Onsdag 09.02.04

Jag har aldrig förr känt någon större lust till att åka till Jönköping, men nu gör jag det. Jag är sannerligen lättpåverkad... och prat om mindre butiker och icke-globala kedjor lockar mig alltid. Så nu hamnar den också på min lista över städer att besöka, strax under Lund.

Överraskningar kan vara på gott och ont men jag gillar dem för det mesta, beroende på vem som kommer på dem i och för sig. Gigantiska uppseendeväckande projekt är kanske inte riktigt min grej och jag har aldrig förstått hur någon kan komma på idén att fria på en stor fotbollsmatch eller liknande. Tanken skrämmer vettet ur mig. Men så är det nog typiskt mig också, jag vill alltid ha en flyktväg klar, bara ifall att.

Hm, för att vara någon som beskriver sig själv som en problemlösare som gillar att behöva kämpa är jag inte särskilt tålmodig eller modig överhuvudtaget... men nu är inte läge att vara självkritisk. Jag har haft en alltför skön, ödmjuk dag för det. Även om ljuset bestämde sig för att visa sig genom ett tjockt vitt dis istället för en klar blå himmel. Det är ändå ljus och jag uppskattar det.

Det känns som att jag har glömt bort något viktigt som jag borde göra. och jag kan inte komma på vad det är. Den där naggande känslan i bakhuvudet börjar bli permanent. Ibland undrar jag om några piller verkligen kan göra en sådan stor skillnad. Eller hur mat kan påverka både humör och livet i stort så mycket. Just idag har den delen kanske inte varit på topp, mitt förhållande till mat är mer än lovligt tillkrånglat men på sätt och vis föredrar jag att ha det så. Mackor, dock grova, med hallonmarmelad (vilken var fantastiskt god...) är i stort sett hela dagsintaget. Med undantag för frukost och någon banan. Ändå känner jag mig mer mätt än på länge... så underlig kroppen kan vara.

Jag känner mig på humör att diskutera något, eller åtminstone dra upp något som varken är en del av min vardag eller av mina funderingar runt livet. Så nyheterna nästa! Det vill säga imorgon.

mp3: Somebody That I Used to Know - Elliott Smith

3 Februari

Tisdag 09.02.03

Det känns som att jag mest går och väntar. Väntar på att få veta om jag kommer kunna göra det jag önskar framöver. Det gör samtidigt att jag inte kan söka mycket annat eftersom jag fortfarande inte vet något. Så frustrerande när jag känner att jag verkligen har något att ge. Frågan är om det är jag som har fått för mig att jag inte kan göra något eller om det verkligen är så. Jag kanske skulle försöka mig på något och se vad som händer.

Jag har i alla fall haft trevligt sällskap under dagen även om sjuklingar kanske inte brukar vara så roliga att vistas kring. Hon är det, när hon har sovit tillräckligt det vill säga... Och nu insåg jag just att det blir till att ta tag i det mesta häromkring om det ska bli något gjort de närmaste dagarna. Det är så lätt att bli van vid att någon annan sköter saker och ting. Speciellt de mindre roliga sakerna och tingen.

Ljuset verkar ha kommit för att stanna (peppar peppar, ta i trä), vi är inne på den tredje dagen av D-vitaminkickar och jag njuter så av det. Hur går det att glömma att det är för detta man lever? När solstrålarna faller på det vinterbleka ansiktet och når igenom de tunna ögonlocken så att mörkret inte står någonstans att finna, då känner jag verkligen välmåendet vakna i kroppen efter den långa vilan.

Dagen blev visst lite omvänd, jag började med desserten och fortsatte sedan till huvudrätt och sist av allt kom förrätten (även känd som frukost). Det är lustigt men jag tror att jag har praktiserat mer dissikerande sedan jag blev vegetarian än någonsin tidigare. I en generös tolkning av ordet, idag blev fläskpannkakan målet. Ordet är så fult, och vad är poängen med att slänga ner kött i en smet som ger upphov till något så utsökt som pannkakor?! Nog med den högtravande tonen, jag gillar helt enkelt inte fläskpannkaka och har heller aldrig gjort så. Andra får gärna äta det, och jag borde bli bättre på att laga mat... Hur sjutton det nu ska gå när jag inte är så förtjust i att äta utan mer ser det som ett nödvändigt ont.

mp3: Starless Night - Olivia inspi'Reira

2 Februari

Måndag 09.02.02

Jag lider av allvarlig inspirationsbrist när det kommer till det här. Jag orkar inte med att skriva, orden som lever inuti får utlopp på andra sätt. Istället kopierar jag, orden från boken jag inte kan släppa med tanken. Handlingen är inget jag kommer att komma ihåg, men språket är fantastiskt. Jag känner igen mig i så mycket, även om jag aldrig upplevt det. Hur det går ihop förstår jag inte själv. Men det är skönt ändå. Ibland gör det mig dock rädd. Hur mycket färgas vi egentligen av den tid vi lever i? Jag räknar mig inte som feminist även om jag är för jämlikhet, men när jag läser något som får mig att se saker ur ett nytt perspektiv undrar jag om jag inte missar en del av förtrycket för att jag lever mitt i det. Men det är inte så enkelt som kvinnoförtryck längre, det är förtryck av djupare slag som är svårare att förstå sig på. Det här med kärlek och familj exempelvis. Har inte det blivit en sorts förtryck i och med att vi idealiserar en romantiserad bild, en illusion som lätt förstör skönheten i det verkliga eftersom det aldrig kan leva upp till bilden av den perfekta kärleken, den perfekta familjen? Måste ett förtryck härstamma från människors medvetna nedgörande eller kan det komma från andra håll, så som från de ideal vi vuxit upp med? Som jag ser det har jag ett par olika val, antingen kan jag låta bli att läsa den här sortens böcker i framtiden (vilket vore trist och antagligen också fegt) eller så kan jag fortsätta fundera över det här, helst med någon som också är intresserad.

Det gör ont att sakna människor. Att öppna sig så till den gräns att man upplever att de känner en nästan lika bra som man känner sig själv, och sedan se dem ge sig av. Inte för evigt men för en obestämd tid framöver. Eller när de finns kvar men förändras, när man själv förändras, och man till slut inser att det samförstånd som en gång fanns inte längre syns till, orden flyger förbi varandra istället för att träffa rätt. Lustigheterna når inte fram utan skapar istället en obekväm atmosfär där båda inser att den andra menade mer än vad den sa, men inte vad det faktiskt gällde. Jag gillar inte att bli lämnad. Hellre släpper jag själv taget först.

Krispigheten i luften är påtaglig, snön krasar lätt under fötterna när jag hastade iväg nedför backen för att få en nål i armen. Sprutor stör mig inte så mycket, jag tänker mest inte på dem förrän jag faktiskt sitter där på väg att ta den. Då blir jag lite nervös, men det klarar sig alltid. Känslan av att nålen nuddar nerver innanför huden, att den rör runt därinne, gör mig mer orolig. Men så länge jag slipper se den går det bra. Den som kom på idén att ha speglar i ett rum där man ger sprutor måste ha varit dålig på att sätta sig in i människors psyken.

Nystädade rum gör mig alltid tillfreds, när jag vet att jag har blivit av med allt damm som ligger och lurar i vrårna (mycket underligt ord det där) känner mig mig så nöjd med mig själv. Tala om att färgas av sin uppväxt. Varje gång mormor var på besök kunde jag någon dag komma hem till ett hus som luktade gott av såpa och nybakta bullar. Sedan kunde jag sitta vid köksbordet i några timmar och bara prata med henne, om allt och inget, nutid och förflutet, med ett fyllt bullfat och ett glas mjölk framför mig. Bara vi två innan någon annan kom hem. Det låter idylliskt och det var det antagligen. Det var inte perfekt men det var mitt, min verklighet och mitt minne. Därför gör det ännu ondare när jag inser att det aldrig kommer kunna bli så igen. Jag borde glädja mig åt att jag åtminstone haft det en gång i tiden och det gör jag, det gör jag verkligen. Men det gör ändå ont att inse att den tiden är förbi och att det finns så mycket jag aldrig hann fråga om eller höra om. Det finns ännu tid men inte riktigt möjlighet. Skärpan är inte vad den en gång var. Varje gång telefonen ringer är det som att hjärtat vill explodera av alla känslor det inte kan få ur sig. Ingen har sagt något och det gör det ännu värre. Det kan finnas åratal kvar, men det kan bara vara en dag. Jag måste lära mig att leva med ovissheten och oron, annars kommer jag inte ha en chans. Men jag undrar hur folk orkar. Hur de klarar av att leva med människor de älskat och fortfarande älskar, men som inte längre är sig själva. Och inte själva vet om det. Men nu blandar jag ihop historierna. En dag måste jag reda ut det men jag tror att vi hoppade över en generation någonstans och jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Kanske borde jag ta reda på den medan tid ännu finns. Men jag vill inte tänka så, inte hela tiden leva med klockan tickandes i bakhuvudet. Ta vara på varje sekund. Jag vill inte tänka på det. Mitt liv handlar mer om människorna i det än om mig själv. Jag lever men jag är den jag är tack vare dem, hur kan jag då låta bli att se dem som centrum i mitt liv?

mp3: Crying - Aerosmith

1 Februari

Söndag 09.02.01

Naturlyrik har aldrig riktigt varit min grej, inget jag förstått mig på eller uppskattat och absolut inte något som jag själv hade tänkt försöka mig på. Idag blev det ändå så. För några år sedan hade jag aldrig sett världen så som jag gör idag, hur vädret påverkar mig och kan få omgivningen att verka magisk eller ogästvänlig. Allt genom att förändra ljuset.
Jag kände mig som Trixie i familjen Flax, som bara ville sitta och vara med sin solstråle. Det var så länge sedan solen visade sig på riktigt och livade upp allt runtomkring. Nere vid viken rådde fullkomlig stillhet, trots att människor promenerade överallt, en man var ute och pimplade, bilar körde förbi på andra sidan vattnet och hundar busade i snön. Stillheten och lugnet var ändå totalt där den varmt kalla vårvintersolen träffade de djupa spåren i snön på viken och det var bitande kallt. Vackert är vad det var. Levande lugn.

Hade någon frågat mig för något år sedan om jag kunde tänka mig att återvända hit när jag blivit äldre hade jag blixtsnabbt svarat nej. Det är en avstjälpningsplats för människor som ännu tror på illusionen om lugnet som en utopi, en plats där medelmåttighet är en oskriven lag och småaktigheten är det som håller husen uppe. Ett ställe där alla pratar om att sticka ut och vara unik men ingen någonsin vågar vara det utan att bli utfryst och alienerad. En ort där olikhet inte kan överleva. Det var därför jag ville försvinna härifrån, men nu är jag inte längre lika säker. Samma problem finns överallt och vad för plats jag än väljer kommer mina eventuella barn antagligen att finna det lika jobbigt som jag fann denna stad. Jag skulle kunna tänka mig att återvända, börjar se min längtan efter nya platser som en fas jag kommer att komma över. Även om jag önskar att det inte vore så. Jag kommer antagligen alltid att älska att resa, men en plats som denna kan bli min bas. Alla behöver något att komma hem till.

Ibland oroar det där med att skaffa familj mig. Jag älskar barn och tror att jag skulle kunna bli en bra mamma, jag har mycket att brås på, men jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig redo för det livet. Enda sättet för det att ske vore om det hände av misstag, jag kan inte planera något sådant, det tar emot.

Nu börjar det här kännas lite väl underligt, och hur kom jag in på barn mitt i allt? Det ligger ändå långt fram i framtiden om det nu någonsin skulle ske. Just nu har jag andra saker att ta itu med, ett liv att påbörja till exempel.

mp3: Hotel California - the Eagles

31 Januari

Lördag 09.01.31

Har jag gjort något alls idag? Tveksamt. Om det inte räknas att jag har studerat min bokhög som tynger ned skrivbordet och slagit foten i de otroligt kompakta bokkassar som tar upp större delen av min golvyta för närvarande. Man kan älska för mycket. Inte ens skidåkningen roade mig, inte för att den har gjort det på ett bra tag men ändå. Ibland behöver man förströelse och då ska de gamla beprövade metoderna fungera.

Anledningen till min passiva dag är antagligen att 1) jag skulle vilja knarka Zyx Citronhalstabletter och 2) hjärnan är fylld av idéer, drömmar och tankar som påbörjades efter att jag snubblade in på en dokumentär om turkisk musik igår natt. Nu ska jag återgå till min (o)vana att skriva en mängd listor, annars kommer jag att drunka i mina funderingar.

Det är lustigt att när jag klagar över hur kallt det varit att vara ute (och då brukar det vara närmare 10-15 minusgrader) är jag känslig men när det dyker upp efter en bandymatch (då det var 5 minusgrader) är det plötsligt helt logiskt... Min känsla för logik stämmer tydligen inte så bra överens med resten av omgivningens. Nu är visst taekwondo dagen över och de börjar tala engelska i helgen. Vad skönt att hon har en så bra vän, idag kan inget göra ner mig! Moi är oövervinnerlig, lycklig och fylld av glädje! Men mitt rum ser ut som om en orkan dragit förbi under natten... Organiserat kaos är rätt underbart när det är ens eget.

mp3: Son of a Preacher Man - Dusty Springfield

30 Januari

Fredag 09.01.30
Ju mer jag funderar på det desto mer inser jag hur instängd jag egentligen har känt mig på senaste tiden. Livet är inte enklare än man gör det och jag har en vana av att krångla till saker in absurdum. Hela dagen har varit så skönt avslappnad, nu när papperna skickats in var det inga problem att snabbt också skicka mailet. Ångesten över det mindre perfekta hade helt enkelt minskat när det ändå inte gick att göra något åt det. Hur kan jag glömma det så lätt varje gång? Det är antagligen ett tecken på att jag har för lite att göra. Just nu vore det skönt om jag bara kunde bestämma mig för en framtid och sedan följa min utstakade väg om inte något mer intressant kom i min väg. Trygghet gör mig glad och lycklig, i en viss utsträckning. På sätt och vis tror jag att alla behöver trygghet, hur spontan eller bohemisk man än är. Trygghet kan innebära s många olika saker. Allt fungerar på samma sätt och det kan göra mig galen. Att man ständigt måste förklara exakt hur man själv tolkar det för att inte bli missförstådd. Kanske vore det bättre att låta sig bli missförstådd. Det är att vara medveten om att man kommer missförstå andra som gör mig miserabel (vilket påminner mig om att jag verkligen vill läsa boken...). Definitioner är utan tvekan min grej, och generaliseringar är det inte. Svårare än så är det inte.
Hela jag är förvirrad. Så blir det om man somnar i soffan i omgångar på efteriddagen (som jag uppskattar prepositioner) trots att man sovit hela förmiddagen. Förkylningar roar mig inte. Men jag är glad och lycklig ändå och sitter här och skrattar åt lillasystern eskapader i super marios värld. Det här är inte roligt längre, jag bara dör. Ett helt normalt uttalande en fredagskväll som denna. Jag undrar hur många som får höra det ikväll? Hög nostalginivå häromkring kort sagt.
Jag sitter och låter tungan glida över vampyrtänderna. Ni vet, de där som som sitter en bit från mitten i överkäken och har två spetsar, den inre riktigt skarp. Jag gillar mina tänder.
Nu kan jag se fram emot ännu en helg med skidor av alla de slag och en stor hög med biblioteksböcker som bara väntar på att jag ska kasta mig över dem. Närmare 30-40 st skulle jag tro... Det kommer att bli många ord i den närmaste framtiden.
Kroppen är utvilad och i behov av rörelse så jag tror jag ska gå ner och promenera runt i någon timme. Ett varv tar tio sekunder, någon som vill räkna ut hur många varv det kommer bli?

mp3: A Thousand Words - Savage Garden

29 Januari

Torsdag 09.01.29
Inom kort kommer jag att ligga på soffan, alternativt min säng, helt bortkopplad från världen. Alla ansökningsformulär är ivägskickade, de på tyska i närmast oförståeligt skick eftersom jag helt enkelt inte hunnit med allt jag borde. Jag lider av en lättad ångestkänsla. Ångestdelen härstammar från att jag hatar, avskyr och plågas av tanken på att jag skickat iväg dåligt skrivna papper. Lättnaden från att jag har skickat iväg det och det borde komma fram i tid.
Jag slapp undan rotandet i mitt liv och sköt upp spruttagningen på grund av den fruktansvärda förkylning som vällde in över mig igår med massiv huvudvärk och feberkänningar som slog ner på mig likt en gigantisk våg. Jag har fortfarande inte lyckats ta mig ovanför ytan men jag mår ändå bra. Nu ska jag bara lugna ner perfektionisten i mig som våndas över papperna, vilket gör mig påmind om att jag medverkat i ett enormt resursslöseri. Låt mig räkna: 2 * (7+1+1+1+1+1+1) + 2 * (7+1+2+2+1+2+1) +1 + 2 + 1 + 2 + 1 = 65 pappersark, plus ett kuvert med foton... Det här känns illa.
Tiderna är satta och nu måste jag ta reda på om jag ska åka ner i slutet av månaden. Innan dess är det mötet om två veckor... vilket kommer att bli lite jobbigt med tanke på vad som väntar veckan efter. Men det löser sig.
Nu måste jag ge upp det här innan ögonlocken faller ner för gott. Ser i kors har redan gjort hela dagen så det tecknet är långt passerat. Ändå hann jag med disken mitt i allt översättande, så jag har gjort något annat än att sitta vid datorn hela dagen.

mp3: Down by the corner - Creedence Clearwater Revival

28 Januari

Onsdag 09.01.28
Hela alltet startade väl, med lite (läs mycket) nervositet som dock övervanns. Sedan gick det inte lika bra längre och på något sätt lyckas de negativa känslorna kväva de positiva. Det måste ändras men just nu finns det inte mycket mer att göra än att uthärda. Vilket hemskt ord, uthärda... Jag har fortfarande lyckats ta mig ett steg längre än jag hade igår, men lyckas inte glädja mig åt det. Det är inte misslyckandet i sig självt som gör ont, det är insikten att jag är så fruktansvärt bräcklig att en motgång kan få allt självförtroende att flyga ut genom närmaste fönster. Och jag klarar inte ens av att visa det för att få hjälp. För att vara någon som älskar diskussioner är jag fruktansvärt tyst när det handlar om viktiga saker rörande mig själv. Att prata om känslor är inget problem, det är att prata om mina djupaste känslor jag har svårt för. Mitt kvinnliga yttre till trots, och nej, jag tror inte att det har något med manligt eller kvinnligt att göra. Hur kan man vara så bräcklig och samtidigt så stark? Vad är egentligen styrka, inre styrka? Jag gråter inte inför folk. Jag går med tårar i ögonen och vägrar låta dem rinna nedför kinderna förrän jag är trygg i min ensamhet. Det är ett helvete som sliter mig itu och får kroppen att reagera som en för kraftigt spänd pianosträng. Den brister och skär igenom allt som kommer i dess väg. Självförtroende och självsäkerhet är två helt olika saker, och det skiljer sig vida åt i vissa frågor. Jag hatar när folk kallar mig smart eller berömmer mig, då känner jag mig utpekad eller snarare som att man använder mig som ett medel för att trycka ner andra. Det är en hemsk sak att tänka och jag skäms. Så jag tackar och tar emot, värjer mig smått skrattande och slänger sedan bort komplimangen i närmaste papperskorg. Allt handlar om ytan. Jag är bra på att spela min roll, men så sa jag alltid att jag inte behövde scenen eftersom jag levde i den varje dag. Sorgligt men sant.
Skulle jag stanna kvar här skulle jag anpassa mig. Jag älskar det här stället, lika mycket som jag hatar det. Det finns så mycket jag kommer att sakna och det är därför det är värt att åka. Nu medan jag fortfarande älskar mindre städer. Om bara det där samtalet kunde komma och jag fick svar. Vad som än händer kommer jag att vara i Tyskland i september, frågan är bara var i landet jag hamnar.
Hjärnan tvinar snart bort av överstimulans, eller snarare stress, nu när jag sitter med mina ansökningspapper och inser att jag har närmare femton sidor av google translate tyska att ta mig igenom och rätta. Tillsammans med allt annat. Och imorgon ska jag ge mig ut på stadens gator så att någon kan få rota i mitt inre och avvärja en framtida risk. Innan alla papper ska skickas iväg. Jag är åtminstone grym på att sladda, i snömodd och på is. Tur att man har någon talang.
Jag måste ta itu med min självbild... Men det är lättare sagt en gjort när man står ansikte mot ansikte med en process som pågått så länge jag kan minnas. Hur går jag vidare? Var hittar jag mitt lugn?

Jag hatar privatekonomi. Det om något är ett stressmoment.

mp3: Go your own way - Fleetwood Mac

27 Januari

Tisdag 09.01.27
Detta får bli ett kort inlägg eftersom jag fortfarande sitter med mina ansökningspapper och de snart måste skickas iväg. Jag är läskigt stressad och helt i atomer inuti men det kommer att lösa sig, även om min perfektionistiska sida avskyr att jag måste skicka iväg dokument som inte är välskrivna eller ordentligt kollade. Jag kommer över det. Så imorgon måste jag ordna foton och kuvert och sedan skicka iväg det, samtidigt som jag har mängder av andra saker som också upptar min tid. Vad lyckat att hemfalla åt gamla ovanor just nu och skjuta upp allt till sista stund. Kanske inbillar jag mig undermedvetet att jag presterar bäst då. Ha! Men jag klarar mig genom det också. Det var åtminstone skönt att det inte var mer än en liten, men ändock tung, plogkarm att skotta idag och att disken gick snabbt. Träningsmöjligheterna har varit minimala eftersom jag tillbringat hela halva dagen framför en dator och det känns i kroppen men efter imorgon borde det finnas mer tid. Peppar, peppar ta i trä. Vädret var åtminstone på min sida idag även om snön gjorde mig snöblind när jag skulle köra på en mindre väg. Men nu måste jag stressa vidare!

mp3: Summer of '69 - Bryan Adams


26 Januari

Måndag 09.01.26
Hela mitt inre är i uppror. Jag har försökt undvika att läsa referensbreven jag har fått men nu går det inte längre. För att kunna slutföra det här måste de översättas och det är en pina. Att läsa om hur andra uppfattar en och även berömmer en är något jag har svårt att klara av. Att berömma andra är inte svårt för mig, att ta åt mig kritik är också lätt men komplimanger och beröm, det har alltid passerat in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag har inte velat inse att de kanske har rätt. Det är så mycket enklare att övertyga sig själv om att de bara säger det för att vara snälla, för att de borde säga något sådant eller för att de helt enkelt inte tänker på det. Att ständigt tänka att folk ljuger är inte särskilt vänligt av mig, men egentligen tror jag inte att det handlar om lögner utan mer omedvetenhet. Att de bara slänger ur sig något utan att ha någon egentlig känsla bakom det. Ju mer jag funderar på det, desto värre ter sig min oförmåga att ta emot komplimanger. Det är en direkt förolämpning... Men jag tycker inte om att höra folk berömma mig när jag vet att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon egenskap jag saknar som skulle göra mig till en bättre människa. I mångt och mycket lever jag ett liv i ständig jakt efter perfektion vilket gör att jag hela tiden känner mig skyldig till att inte ha lyckats bättre. Trots att jag har lyckats väldigt bra med det mesta jag har tagit mig för. Det är underligt hur allt fungerar men jag tror att jag måste lära mig det som alla säger åt mig, att det ibland räcker med "bra nog", det måste inte bli perfekt. Samtidigt är det så fruktansvärt svårt att få in det i skallen, jag har levt mitt liv i skuggan av den gäckande perfektionen som aldrig stannar länge nog för att jag ska kunna få grepp om den. Kommer jag alltid att vara sådan? Om så är fallet kommer mitt liv att bli väldigt jobbigt och väldigt ensamt. Jag har inte samma krav på andra som jag har på mig själv, snarare tvärtom. Jag har väldigt låga krav på andra eftersom jag lägger så mycket fokus på min egen insats och plågar mig själv bortom alla smärtgränser. Herregud, att se sig själv genom andras ögon gör jävligt ont eftersom jag inser att jag är värd så mycket mer än vad jag själv ger mig. Duktig flicka syndromet räcker inte riktigt till för att beskriva det här, och nu är det dags att ta tag i det. Men istället fortsätter jag att fly tills dess jag tappat bort även min egen skugga under jakten på perfektionen.
Jag sitter här med stelfrusna händer och darrar inuti efter att ha översatt de två första breven. Pudersnön utanför är vacker och lättskottad men den slår mot ansiktet likt små iskristaller och lämnar en bortdomnad känsla efter sig på de rosiga kinderna. Sluttestet är avklarat, nätt och jämt då det var precis på gränsen (tautologi, jag vet). Exakt så många poäng som krävdes, inte mer, men nu är det bara det riktiga som kvarstår.
Åter till mina brev.

mp3: Containerlied - die toten Hosen

Tidigare inlägg Nyare inlägg