Kalla kårar
Lise Myhre lyckas sätta fingret exakt på den punkt som skapar eufori och insikt samtidigt som man genomgår en fruktansvärd smärta. En sorts akupunktur. Jag är skrämd, på gränsen till dyrkan.
Det yttersta hindret mot yttrandefriheten
Datorns surrande tvivel och ordervägran driver mig till vansinne. Efter kaskader av förbannelser, slag och skrik på gränsen till gråt är jag utarmad på energi.
När något väl ska sägas ska det inte hindras. Varken av människor eller av teknik.
När något väl ska sägas ska det inte hindras. Varken av människor eller av teknik.
Som det tysta ljudet över läpparna
Fingrarna fängslades också av orden, precis som blicken. Ändå slinter, famlar och stelnar de av köld när jag försöker bevara det som kunde skrivits enbart för mig.
En dag kommer orden att vara mina egna. och den dagen kommer fingrarna inte längre att frysa.
Jag vill också fråga stenarna vad de vill bli. Berätta för dem att de kommer bli vackrast. För alla är den vackraste för någon.
Emellanåt
Ibland borde man gå tillbaka till ursprunget. När allt runt omkring känns osäkert och man inte längre hittar någonstans att sätta fötterna medan man klänger sig fast på väggen med ena handen.
Jag tror att jag tappade mitt fotfäste utan att märka det. Med blicken ständigt vänd uppåt insåg jag inte att jag måste se tillbaka där min hand redan varit för att kunna fortsätta. För jag är större än min blick.
Jag läste igenom gamla dokument i gamla mappar som skulle varit dammiga om de funnits på riktigt. Nu är de bara bortglömda.
Jag tror att jag tappade mitt fotfäste utan att märka det. Med blicken ständigt vänd uppåt insåg jag inte att jag måste se tillbaka där min hand redan varit för att kunna fortsätta. För jag är större än min blick.
Jag läste igenom gamla dokument i gamla mappar som skulle varit dammiga om de funnits på riktigt. Nu är de bara bortglömda.
Annars är jag väldigt intresserad av matematik och naturvetenskap, och det är väl därför jag hamnade här. Men vad jag gör efter de här tre åren, det är ett beslut jag tar då.
Vart tog beslutsamheten vägen? Insikter ska komma med ålder, inte med ungdom. Det jag förstod då slungades senare ut ur mitt minne. Ersattes med fakta och oro. Existensialismen intresserade mig redan då. Jag saknar saker att skylla på.
Av rädsla för att ljuset i änden av tunneln var artificiellt valde jag att stanna. Varje dag såg jag det, från morgon till kväll. Följandes en regelbunden cykel. När jag väl en gång stannat var fötterna som bundna till marken. Jag vågar inte tro, inte lita på vad som kanske finns. Eller vad som kanske inte finns. Någonstans slutade jag förstå vad som vore värst. Därför stannar jag. För att det värsta valet en människa kan göra är att välja passiviteten.
På grund av
Jag älskar verkligen när hon loggar in på msn. och hur underligt det än kan kännas håller jag med henne, varför kunde inte jag vara en kille (eller ja, egentligen skulle jag kanske önska att hon var det, eller att vi båda var lagda åt ett annat håll)?
När jag tänker efter sa hon det efter bara några timmars bekantskap. Om jag kunde träffa fler människor som henne och behålla dem i mitt liv, då skulle jag... vadå? Antagligen vara lycklig. hoppas jag.
Fast jag är rätt lycklig nu med. trots alla mina nojor, hämningar, existensiella bekymmer och allt därikring.
Alla tack vare uppväger just nu alla trots
När jag tänker efter sa hon det efter bara några timmars bekantskap. Om jag kunde träffa fler människor som henne och behålla dem i mitt liv, då skulle jag... vadå? Antagligen vara lycklig. hoppas jag.
Fast jag är rätt lycklig nu med. trots alla mina nojor, hämningar, existensiella bekymmer och allt därikring.
Alla tack vare uppväger just nu alla trots
Pockandes
När jag igår loggade ut noterade jag att jag skrivit 313 inlägg. Det har aldrig varit något särskilt med det talet för mig. men det pockade på minnet. Någonstans hade jag sett det. Ofta. men jag kunde för mitt liv inte komma på var.
Nu slog det mig. Var inte det numret på Kalle Ankas bils registreringsskylt?
Nu slog det mig. Var inte det numret på Kalle Ankas bils registreringsskylt?
Mitt hår vill inte foga sig
Ibland blir det helt enkelt för mycket jag. Frågan är hur det ska lösas. Vissa påstår att känslor inte kan kvävas eller tvingas bort. Det måste jag ändå skratta åt. eller småle medlidsamt, på det där sättet jag avskyr när folk gör. Kanske vore det bäst att strunta i det helt och hållet?
Det finns fruktansvärda, imponerande mängder ilska och kreativitet. Leder det ena lätt till det andra?
Jag funderar på att gå igenom mina gamla mappar med skolarbeten. Systemet är inte perfekt men jag har alltid varit bra på att bortse från faktorer jag inte gillar. Kort sagt skulle jag bli en urusel politiker när det handlar om såna saker. Jag har inget behov av att klaga på saker. Fel, jag gillar att klaga men inte när samma ämnen tumlar runt om och om igen. Varför torktumla när man kan låta det självtorka? Energislöseri.
Folk tänker mer, eller kanske börjar de bara formulera det bättre. Låta allt bryta ut istället för att hålla det inne. eller också är det jag som alltid har varit så upptagen med att betrakta marken framför mina fötter att jag har missat det i alla år.
Lusten att argumentera börjar blomma upp, den verkar bryta fram parallellt med solljuset. Därför kan jag kanske få nytta av alla gamla trätoämnen. Om inte får jag åtminstone något att läsa och fundera över. Något nytt att analysera tills det brutits ned till sina minsta beståndsdelar. Sedan kan jag foga ihop dem på nya sätt. Karlssons klister löser allt.
Totalt paradoxalt, och det utan att mena det.
Det finns fruktansvärda, imponerande mängder ilska och kreativitet. Leder det ena lätt till det andra?
Jag funderar på att gå igenom mina gamla mappar med skolarbeten. Systemet är inte perfekt men jag har alltid varit bra på att bortse från faktorer jag inte gillar. Kort sagt skulle jag bli en urusel politiker när det handlar om såna saker. Jag har inget behov av att klaga på saker. Fel, jag gillar att klaga men inte när samma ämnen tumlar runt om och om igen. Varför torktumla när man kan låta det självtorka? Energislöseri.
Folk tänker mer, eller kanske börjar de bara formulera det bättre. Låta allt bryta ut istället för att hålla det inne. eller också är det jag som alltid har varit så upptagen med att betrakta marken framför mina fötter att jag har missat det i alla år.
Lusten att argumentera börjar blomma upp, den verkar bryta fram parallellt med solljuset. Därför kan jag kanske få nytta av alla gamla trätoämnen. Om inte får jag åtminstone något att läsa och fundera över. Något nytt att analysera tills det brutits ned till sina minsta beståndsdelar. Sedan kan jag foga ihop dem på nya sätt. Karlssons klister löser allt.
Totalt paradoxalt, och det utan att mena det.
Diskning och promenad
Jag behöver få upp både humöret och kroppstemperaturen.
Värt att undersökas
Det känns som att jag håller på att trilla ned i en brunn.
Eller kanske har jag redan gjort det?
Eller kanske har jag redan gjort det?
Av okänd anledning
Just nu snurrar texten till Star of the County Down runt i mitt huvud. Orden lägger sig på den mosiga massan av livsceller likt dun. Det som plockats från levande fåglar. Lika äcklande.
Som ett knytnävsslag i magen
Snart börjar tårarna rinna. Allt stämmer så bra överens.
Hur lyckades jag hitta just den sidan? Läsa igenom mer än det jag egentligen tänkt mig. Hitta sångerskan.
Att det var hon, det hade jag aldrig trott. Ett namn jag aldrig hört. Men älskat sedan första gången jag hörde stämman ljuda.
När allt faller samman kollapsar det inte. Det hittar nya vägar att växa.
Högvakt
Att vara mobilvakt är ett viktigt jobb.
Att rusa efter ägaren så fort ett sms trillar in kan vara roligt.
Men inte när man sjunker ner till midjan i snö.
Att rusa efter ägaren så fort ett sms trillar in kan vara roligt.
Men inte när man sjunker ner till midjan i snö.
Aldrig gnällbältet
Det är lätt att låta en egenskap, en egenhet, ta överhanden när man väl funnit den utstickande.
För det mesta kan det gå ändå. men det gäller att minnas att det är "trots" och inte "tack vare".
Rösten är för mig en sådan sak. Jag kan älska en annorlunda röst. Eller hata den.
Sånglektioner eller sessioner hos en talpedagog skulle nog fler ha nytta, och nöje av.
Nu är jag lika gnällig själv. Lättpåverkad, jo jag tackar...
För det mesta kan det gå ändå. men det gäller att minnas att det är "trots" och inte "tack vare".
Rösten är för mig en sådan sak. Jag kan älska en annorlunda röst. Eller hata den.
Sånglektioner eller sessioner hos en talpedagog skulle nog fler ha nytta, och nöje av.
Nu är jag lika gnällig själv. Lättpåverkad, jo jag tackar...
I love språk
Jag gillar inte att irritera mig på människor. Att störa sig på deras åsikter är en sak, på hela deras uppenbarelse och uttryck en helt annan, mycket mer fundamentalt störningsmoment.
Annette Kullenberg har lyckats. Anders Rydell är däremot fantastisk.
Jag skulle kunna förklara varför, men då skulle jag veckla in mig i min ilska och frustration över att bara stillatigande kunna se problemen växa mellan mig och skärmen. Det får komma en annan dag.
Annette Kullenberg har lyckats. Anders Rydell är däremot fantastisk.
Jag skulle kunna förklara varför, men då skulle jag veckla in mig i min ilska och frustration över att bara stillatigande kunna se problemen växa mellan mig och skärmen. Det får komma en annan dag.
Conatus essendi
Hur kan skriverierna bli så dystra en dag när jag egentligen bara vill skratta tills jag gråter?
Inget otrevligt har hänt. Inte mycket har hänt alls.
Kanske är det här mitt skrik.
Det där som hela tiden bor i diafragman.
Väntar på att få bryta igenom vävnaderna.
Genomsyra hela mig innan det ger sig vidare.
Tar över världen.
Allt fungerar. Allt flyter och rör sig.
Jag är inte ens besviken.
Bara lite ensam.
Vilket jag tycker om.
När jag själv valt det.
När andra valt det åt mig.
Inte när det sker av misstag.
Av tidsbrist, orkeslöshet.
Prioriteringar som inte är mina.
Jag älskar människor.
De älskar mig.
Jag förstår dem inte.
De förstår inte mig.
Vi förstår inte att vi inte förstår varandra.
Även om vi pratar om det.
Det är inte längre dialoger.
Det är parallella monologer.
I parallella galaxer.
Är jag Andromeda eller är de?
the struggle of living
Inget otrevligt har hänt. Inte mycket har hänt alls.
Kanske är det här mitt skrik.
Det där som hela tiden bor i diafragman.
Väntar på att få bryta igenom vävnaderna.
Genomsyra hela mig innan det ger sig vidare.
Tar över världen.
Allt fungerar. Allt flyter och rör sig.
Jag är inte ens besviken.
Bara lite ensam.
Vilket jag tycker om.
När jag själv valt det.
När andra valt det åt mig.
Inte när det sker av misstag.
Av tidsbrist, orkeslöshet.
Prioriteringar som inte är mina.
Jag älskar människor.
De älskar mig.
Jag förstår dem inte.
De förstår inte mig.
Vi förstår inte att vi inte förstår varandra.
Även om vi pratar om det.
Det är inte längre dialoger.
Det är parallella monologer.
I parallella galaxer.
Är jag Andromeda eller är de?
the struggle of living
Det finns titlar som fångar tankarna och binder dem till sig
the Secret Life of Words
Den har legat i min bokhylla i månader. Jag vill inte se den. men jag kan inte låta bli.
Tänk om den inte är lika vacker som sitt namn? om ytan är allt den har?
Det är så lätt att låta sig skrämmas och hämmas av det lilla.
Jag vill inte vara sådan.
Cogito ergo sum - Pugno ergo sum
Jag tror att Descartes missade en del.
Generaliseringar och simplifieringar försvagar ibland kärnan.
Den har legat i min bokhylla i månader. Jag vill inte se den. men jag kan inte låta bli.
Tänk om den inte är lika vacker som sitt namn? om ytan är allt den har?
Det är så lätt att låta sig skrämmas och hämmas av det lilla.
Jag vill inte vara sådan.
Cogito ergo sum - Pugno ergo sum
Jag tror att Descartes missade en del.
Generaliseringar och simplifieringar försvagar ibland kärnan.
När jag säger...
... att jag vill kunna vakna upp utan att behöva se snön yra när jag tittar på skuggorna på väggen mittemot fönstret, då menar jag också det. Inte att snöflingorna ska få för sig att bete sig som cancerceller och dela sig ohämmat för att ta över himlen.
Det är vackert och cyklarna drunknar i snödrivorna.
Det är vackert och cyklarna drunknar i snödrivorna.
Fundersam
Varför heter det egentligen att spy galla när man kritiserar något? Jag har mängder av teorier men ingen verkar riktigt passa in helt och fullt.
1) Man har redan spytt/kritiserat så länge att det bara finns galla kvar att få upp (fräscht, absolut inte men ändock sant, och otrevligt att uppleva i dess bokstavliga bemärkelse).
2) Galla är frätande, därmed skulle väl kritiken också vara det.
3) Galla är på något sätt giftet inom oss som ibland sipprar ut.
4) Inom gammal "medicin" var väl gallan en av kroppsvätskorna som behövde vara i balans med varandra för att man skulle må bra, så att spy galla skulle då kanske innebära att man återställer balansen i kropp och sinne.
Sedan finns det ett antal mindre seriösa teorier också, men de orkar jag inte ens lista.
Men frågan kvarstår, vilken är det riktiga förklaringen?
1) Man har redan spytt/kritiserat så länge att det bara finns galla kvar att få upp (fräscht, absolut inte men ändock sant, och otrevligt att uppleva i dess bokstavliga bemärkelse).
2) Galla är frätande, därmed skulle väl kritiken också vara det.
3) Galla är på något sätt giftet inom oss som ibland sipprar ut.
4) Inom gammal "medicin" var väl gallan en av kroppsvätskorna som behövde vara i balans med varandra för att man skulle må bra, så att spy galla skulle då kanske innebära att man återställer balansen i kropp och sinne.
Sedan finns det ett antal mindre seriösa teorier också, men de orkar jag inte ens lista.
Men frågan kvarstår, vilken är det riktiga förklaringen?
Mystery solved
Sharon Robinson.
Tror jag.
Tror jag.
Irriterande
Just nu har jag fastnat för Leonard Cohen, ombytlig som jag är. Är förresten inte alla det egentligen? Jag har aldrig träffat en människa som inte varit ombytlig inom något område... Nåväl, jag sitter och lyssnar på några liveinspelningar och funderar över vem kvinnan är. Hon med en röst som smyger sig runt mig likt en sjal som stryker lätt längs med min hud, den djupa parfymdoften upptar hela mitt sinne och jag kan inte tänka på annat.
Det där var en överdrift, tjusad av ordens flöde som jag är.
Men vem är hon? Varför står inte hennes namn med?
Jag blir tvungen (ha, som att jag måste tvingas...) att leka detektiv.
Det där var en överdrift, tjusad av ordens flöde som jag är.
Men vem är hon? Varför står inte hennes namn med?
Jag blir tvungen (ha, som att jag måste tvingas...) att leka detektiv.