Anagram

 Jag håller med Paul Davies om att vår identitet till stor del baseras på våra minnen av svunna tider och av de erfarenheter vi har samlat på oss i det förgångna. Jag tror dock inte att hela vår identitet beror på det men om man ser på små barn så märker man att deras identiteter inte alls är lika formade som vuxnas, de har fortfarande en möjlighet att forma sina identiteter på många olika sätt medan en vuxen tappar mer av den där formbarheten ju äldre han eller hon blir. Inom biologin talar man om att det är arvet och miljön som tillsammans skapar en människas personlighet och därmed också identitet. Det är det jag också tror; att vi alla har lite olika grundförutsättningar men att resten beror på vår uppväxt och de erfarenheter och minnen som den ger oss. Om vi inte kunde minnas något skulle vi inte heller kunna utvecklas eftersom vi skulle göra samma fel om och om igen, det skulle bli likt en skiva som har hakat upp sig. Utan minnen skulle vi inte kunna ha något sådant som tid eftersom vi aldrig skulle komma vare sig framåt, bakåt eller åt något håll alls. Vi skulle helt enkelt stå still. På så sätt tror jag att allt det där; minnen, erfarenheter och tid är mycket tätt sammanlänkat och inget av dem kan existera utan något annat.  

 

[14. Reflektion och värdering: Anser du att din själ eller ditt medvetande måste arbeta med tid för att få ordning på de sinnliga upplevelserna?]

 Jag håller faktiskt med Kant om att tiden bara är en mänsklig skapelse; för eftersom minnena, erfarenheterna och tiden är så tätt sammanlänkade måste det mänskliga medvetandet ha någon form av linje att lägga in alla dessa minnen och erfarenheter längs med, hur skulle det annars bli om vi inte visste om vi lärde oss gå innan vi kunde se eller om vi föddes innan vi var 95 år? Vilka exempel man än väljer kommer man till samma slutsats; att om vi ska kunna ha minnen måste de kunna sättas in på en tidsskala, annars tappar vi möjligheten att kunna strukturera upp våra tankar och minnen och förlorar därmed förmågan att kunna använda gamla kunskaper för att komma till nya slutsatser. Det är på samma sätt som med de anteckningar vi gör på möten, på lektioner och annat. Om vi inte skrev dem i samma block, efter varandra skulle vi inte ha en chans att sedan kunna hitta dem när vi behövde dem. Människan strukturerar allt på det sättet; språket är ett annat bra exempel, tänk om vi skulle skriva olika ord i samma mening på olika ställen, helt utan något mönster, skulle någon då kunna förstå vad vi egentligen menar? Jag tror inte det.

Allt detta strukturerande är bara ett sätt för människan att skapa mönster, på samma sätt som vetenskapen alltid försöker finna mönster genom olika experiment och studier. Hela vår världsbild bygger på mönster och strukturer, utan dem skulle allt rasa samman och vi skulle inte längre kunna förstå något alls. Kanske skulle vi inte ens kunna existera.   

[26. Reflektion och värdering: Anser du att tiden blir längre när du har tråkigt?]

 Jag håller helt med om att tiden kan gå långsammare när man har tråkigt men det fungerar inte som en allmängiltig princip. Om man till exempel har ett skrivarbete som måste vara klart till morgondagen och man har skjutit upp det just för att man tycker att ämnet var så tråkigt kommer tiden oftast att gå mycket/alltför snabbt när man väl sätter igång med det. Jag tror därför att vårt tidsbegrepp gör att det känns som att tiden går långsammare när vi inte gör någonting och ändå är vakna och medvetna om att vi inte är sysselsatta.

För det är just sysslolöshet som får tiden att kännas mest utdragen, inte tråkiga sysslor eller något sådant utan just avsaknad av sysslor över huvud taget.

Jag tror dock inte att det är tiden som blir längre utan bara det faktum att när vi är upptagna med att tänka på annat glömmer vi bokstavligen talat bort tiden och därför blir vi förvånade när vi helt plötsligt inser hur lång tid som har förflutit sedan vi senast uppmärksammade den. Det motsatta sker vid sysslolöshet, då hoppas vi hela tiden på att det kommer att ske något snart och begreppet snart definieras av hjärnan som inom en snar tid, alltså är vi hela tiden mycket medvetna om den mänskligt bestämda tiden eftersom den kan föra med sig något att sysselsätta oss med.
Erik hade en intressant tanke som gick ut på att vi ofta mäter tiden i tankar och när vi är sysslolösa hinner vi tänka mer än annars vilket är varför vi tycker att det borde ha gått längre tid än vad det faktiskt har gjort enligt klockan. Det fungerar också tvärtom då vi hinner tänka mindre när vi är upptagna och då känns det som att det borde ha gått kortare tid än vad klockan visar.

Jag tror liksom Herakleitos att allt i människans tanke existerar enbart på grund av att det finns en motsats till det. Ingenting kan finnas i människans verklighet om de inte ser sakens motvikt, dess motsats, som skapar balansen mellan de två. Det innebär att hela verkligheten är uppbyggd av olika poler som inte kan existera utan varandra, men inte heller för nära varandra.

Allt detta leder mig fram till en tanke på att om Gud som infinit skulle behöva en begränsad, finit, värld så måste människan som finita varelser söka det infinita, i det här fallet Gud, för att nå balansen mellan motsatserna.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att Gud pratat genom Abraham och Moses? Vilken auktoritet har denna bibliska tradition?]

Jag tror inte att Gud kan ha talat genom Abraham och Moses, inte om man accepterar att Gud står för det obegränsade, det infinita. Det innebär ju att det infinita finns som motsats till det finita och därigenom är varandras motpoler som inte kan komma i kontakt med varandra utan att också omvandlas själva.

Då skulle alltså det infinita i form av Gud kunna kanaliseras genom det finita i form av människor vilket skulle betyda att det infinita inte längre vore obegränsat utan snarare delbart och ändligt. Om jag skulle säga att Gud är infinit kan jag alltså inte påstå att Gud talde genom Abraham och Moses utan att motsäga mig själv.

Om man inte tänker mer på det, eller använder sig av andra tankebanor (så som att det infinita och det finita inte är varandras motpoler) kan denna tradition anses mer signifikant och fantastisk i och med att den skulle visa på att det är möjligt att åtminstone under en kortare tid uppnå ett infinit stadium trots att man är kvar i den finita, mänskliga kroppen. Därför har traditionen fått en sådan genomslagskraft och auktoritet då den skulle stå för ett ”bevis” på att det är möjligt att uppnå målet med kristendomen även för en vanlig människa som inte är Guds son.

Jag tror inte att det infinita, eviga Varat kan få människan att förstå att hon ska älska sina medmänniskor. Anledningen till det är att jag ser det infinita och det finita som varandras motpoler och det gör att de inte skulle kunna fungera genom varandra då det infinita aldrig kan upptäckas eller ses av det finita utan att upphöra att vara infinit. Det infinita skulle tvärtom övergå till att bli begränsat, finit, så fort det blev medvetet om begränsningens närvaro och existens. I och med att det infinita är omedvetet om att det finns något sådant som begränsningar blir det automatiskt obegränsat då det inte heller känner till att något sådant finns. Då jag ser det obegränsade som det naturliga tillståndet innebär det att allt kommer att ta den formen tills det blir medvetet om att det finns något som är ändligt och begränsat, i det ögonblicket övergår det infinita till att bli finit. Omedvetenhet om det naturligas motpol gör att man blir naturlig då man dras till den polen med all kraft medan vetskap om det onaturliga skapar en dragning ditåt som åstadkommer en omedelbar förskjutning som gör att man blir delvis finit och delvis infinit.