Anagram

Jag söker lugn, trivsel och säkerhet eftersom jag tycker att det är det som saknas i mitt liv. Jag vill hitta något att arbeta/syssla med som känns viktigt och intressant och jag vill kunna känna mig lugn och säker i mina beslut och i fråga om allt som rör mig.
Jag tror att man söker just för sökandets skull och att man, så fort man har hittat det man sökte först, kommer att leta efter något nytt att längta till. Kanske är det också på grund av det som jag alltid törstar efter kunskap. I och med att jag söker kunskap behöver mitt sökande aldrig ta slut eftersom det finns ett överflöd av kunskap och information. Det är något som inte kommer att försvinna och är därför en säkerhet, en pelare i mitt liv.
Jag tror att det inte finns något sådant som en universell sanning/lösning. Inget är rätt för alla utan allt handlar om att hitta sin egen sanning och på så sätt upptäcka vad lycka är för en själv. Därför tycker jag också att det är logiskt att olika människor har (mycket) olika syn på vad lycka verkligen är.
Här följer några saker som andra kanske definierar som lycka, tillsammans med min åsikt om varför det inte symboliserar lycka för just mig. Jag tycker inte att det är fel att ha dessa saker som mål, utan bara att det inte passar just mig.

Pengar och välfärd
Jag kan inte tycka att de två ämnena hör ihop, för oftast satsar man på endera pengar eller välfärd. När det handlar om inre välmående det vill säga. Att satsa på pengar som det ultimata målet finner jag sorgligt, för det mesta betyder det att man ägnar en massa tid åt att tjäna pengarna istället för att använda den till något bättre. För trots allt är pengar bara en bytesvara, skapad av människor för att kunna mäta olika tjänster och varors värde. Det är inte tanken att det ska bli ett livsmål utan bara underlätta livet så att alla kan få det bra. Om alla redan var dugliga inom alla områden skulle pengar inte behövas då vi inte skulle vara beroende av att någon annan kunde odla vår mat, laga våra rör och så vidare. Men istället har pengar blivit en statussymbol och välfärd mäts oftast i hur mycket pengar man har (det vill säga hur mycket man kan "unna" sig rent materiellt). Men se bara på ordet: VÄLFÄRD. Att man ska fara väl, och det gör man inte om man är stressad av att tvingas tjäna pengar och alltid vara på topp. Ordets betydelse har blivit förvanskad då det egentligen borde betyda att man mår bra ("livets färd" blir bra), både inuti och utanpå, det vill säga både mentalt och fysiskt.   

Kunskap för att besegra naturen genom vetenskap och teknologi
Visserligen stödjer jag tanken på att man genom vetenskap i framtiden (kanske) skulle kunna bota sjukdomar och andra problem som vi möter i livet men jag ser samtidigt en fara med det.
Tänk dig att vetenskapen (och teknologin som är ett direkt resultat av den) är ett vapen, använt på rätt sätt kan det skydda/hjälpa människan mot faror men i fel händer skadar det istället henne.
Vetenskap kan användas även till att förstöra vår värld och de djur och växter som lever i den, det är den som uppfinner vapen, ämnen som förstör naturen och andra negativa faktorer. 
Ju bättre vetenskapen/kunskapen om allt blir så att livet kan förbättras för människan, desto värre saker följer efter. Det går åt det extrema på båda hållen; bättre ger sämre, ännu bättre ger ännu sämre. 
Det är lite likt tanken på materia och anti-materia, det ena kan inte existera utan det andra och ju mer det finns av det ena, desto mer finns det också av det andra. 
Därför bör vetenskapen användas med försiktighet och den bör inte bli målet för ens lycka eftersom den aldrig kan göra en lycklig i och med att det alltid kommer både positiva och negativa resultat ur den och man riskerar att istället för att skapa ett botemedel mot sjukdomar skapa det värsta massförstörelsevapen världen någonsin har skådat. Det skulle aldrig kunna göra mig lycklig att veta att jag i min önskan att skapa frid istället skapar ett monster.

Frihet från smärta
Att känna smärta är att vara levande, om man aldrig kan känna någon sorts smärta alls kan man aldrig heller utvecklas som person. Det är genom våra misstag vi växer och det är återigen samma sak med smärta och glädje som med materia och anti-materia; det ena kan inte finnas utan det andra. Om du inte kände till hur smärta kändes skulle du aldrig heller kunna glädjas åt något, inte kunna känna lycka eftersom du inte känner motsatsen. Att se frihet från smärta som ett sätt att nå lycka är därför paradoxalt då de lever i symbios, tar du bort det ena försvinner också dit medvetande om det andra.
Jag tar hellre smärtan än lever helt utan vetskap om lyckans existens eftersom jag har lärt mig att jag kan utstå smärta, både fysisk och psykisk, men har man aldrig varit med om det kommer också smärtan att vara en av de saker man fruktar mest. Fantasin skapar så mycket värre scenarion än vad verkligheten någonsin skulle kunna åstadkomma.

Självförtroende, självförverkligande
Jag tror att alla mår bra av att ha ett gott självförtroende eftersom det får oss att våga kasta oss ut i livet och verkligen leva, vi blir helt enkelt modigare och vågar möta våra rädslor om vi har ett gott självförtroende. Men trots det kan jag inte se det som det yttersta livsmålet för mig eftersom jag tror att det finns mer, och jag vill inte bara kunna koncentrera mig på mig själv hela tiden. Jag tror att man kan växa som person även genom andra, genom diskussioner, vänskap och andra känslor/händelser som sker under ett liv och om man bara skulle se på hur man själv påverkades skulle man förlora något av helheten.
Det är genom att se hur andra reagerar på saker som vi själva som barn lär oss beteenden och så fortsätter det genom livet när vi stöter på saker som är okända för oss.
Självförverkligande är enligt mig en farlig företeelse, likt att gå på en lina ovanför ett stup, det är så lätt att koncentrera sig på enbart målet att man missar allt som sker omkring. Jag tror faktiskt att det inte är målet som är det viktigaste utan det är vägen dit som räknas och om man aldrig stannar upp för att "lukta på blommorna" riskerar det att kännas som ett stort anti-klimax när man väl når fram till målet eftersom det aldrig kan vara så fantastiskt som man har föreställt sig det. Jag tror inte på absoluta mål eller självförverkligande eftersom det är så lätt att missa allt det andra och vad händer om den väg man tror leder till självförverkligande i själva verket är fel? Då har man missat alla dessa små "blommor" för ingenting, eller åtminstone inte för det man trodde.  

Mänskliga rättigheter
Jag vet inte riktigt vad jag tror om mänskliga rättigheter över huvud taget. Jag är inte ens säker på att det är mer än en avlägsen önskning (likt det skönhetsdrottningar brukar säga om fred på jorden) eftersom de aldrig verkar kunna existera mer permanent någonstans.
Att arbeta för det och att låta hela ens lycka bero på det, det är ett risktagande av stora proportioner. Jag tror att det är bra att försöka se till att alla behandlas väl men jag tror att man i sådana fall bör se det som ett arbete, inte ett liv. Man arbetar med det under kontorstid och sedan försöker man koppla bort det så att man inte helt låser sig och blir likt besatt av det. Besatthet är enligt mig en annan sak man bör se upp med, den leder nästan alltid neråt och man slutar alltid olycklig. 
Det är en fin tanke, men likt kommunismen så fungerar den bara i teorin, i praktiken kommer den mänskliga faktorn alltid in och förstör. Den bör bara användas som en vision enligt mig, inte ett verkligt mål.  

Sexuell tillfredställelse
Om någon ser sexuell tillfredställelse som den yttersta lyckan är jag tvungen att betrakta honom/henne som översexuell. Jag tror på det naturvetenskapliga synsättet på sex, att det egentligen bara är till för att säkra artens fortlevnad och att det därför egentligen inte ska fylla någon annan funktion. Man måste ha ett liv utanför sängen helt enkelt. Dessutom skulle sexuell tillfredställelse enbart kunna erbjuda en kortvarig lyckokänsla, inte ens om man hade sex hela tiden skulle känslan bli bestående, så därför borde man kanske se sig om efter ett annat mål. Vänskap och liknande borde ju annars kunna kombinera såväl "sexuell lycka" med en mer bestående lycka i form av att trivas tillsammans med någon annan och känna att man får använda även hjärnan i form av diskussioner.

Framgång, att vinna i någon form av konkurrens
Jag tror att tävlingsinstinkten kan vara guld värd i vissa fall eftersom den kan få en att pressa sig själv hårdare och upptäcka att man faktiskt kan klara mycket mer än vad man tror men ibland gör det också att man antingen är taskig mot andra (konkurrenter) eller pressar sig själv för hårt så att man till slut går in i väggen. Framgång är väl bra men varför ska den alltid synas? Måste man alltid ha ett papper eller annat bevis på att man är bättre än andra? Jag tycker att man istället borde mäta sina prestationer mot det man har gjort förr. Att hela tiden mätas mot andra blir orättvist för alla inblandade och ändå verkar det vara just det som framgång går ut på, att vara bättre än andra, bättre än genomsnittet.
Det är egentligen bara sorgligt eftersom det tyder på att man inte kan tro på sig själv och sina förmågor om man inte kan visa att man är bättre än andra.

Heder, bli accepterad, berömmelse, ära
Jag tror ju att alla på ett eller annat sätt vill bli erkända och omtyckta, oberoende av vem man är. Så egentligen söker väl alla efter dessa ämnen i större eller mindre utsträckning. Men jag tror också att det kan gå för långt, och det sker när man börjar sätta sin heder framför andra, levande människor. När åsikter blir viktigare än ditt eget kött och blod. Tänk bara på detta med hedersmord, det handlar ju om att pappan, eller någon annan släkting anser att deras heder har förminskats av att deras dotter eller så har betett sig på "fel" sätt. De sätter anseendet före henne och menar på att hon förtjänar att dö för att deras heder har kommit på skam. Det är för mig helt obegripligt, hur kan man sätta ett mål på sådant sätt att man börjar se det som viktigare än de människor som lever med en?
Det är återigen samma gamla visa; målet är inte allt, eller borde i alla fall inte vara det. Hedern dör inte, lider inte, men det gör personen man dödar. Man dör inte av att ens heder har kommit på skam, så länge man inte låter tanken på den ta över helt.

Hälsa och långt liv  
Jag har aldrig varit för tanken på ett alltför långt liv. Det är inte det att jag har en speciell dödslängtan utan jag anser bara att människan har gått och blivit alldeles för rädd för döden och försöker förlänga livet vad det än krävs. Det är just det där med att man är beredd att göra det mesta för att leva längre som stör mig, jag föredrar att bara låta det komma; inte göra något för att skynda på döden men inte heller fly när den väl närmar sig. Jag tror på att hålla det naturligt och enkelt, för att hela tiden gå och vara rädd för döden är att ge sig själv ett olyckligt liv.  
Samma sak håller på att hända med hälsobegreppet; istället för att inse att hälsa är att må bra, fysiskt och psykiskt, har man tagit det som att om man ser hälsosam ut utanpå (fysiskt) så är det viktigare än den inre hälsan. Eller så tror man att man mår bra inuti om man bara mår bra i kroppen.
Det har blivit en något missriktad ansträngning åt det där med hälsa så att man nu måste kunna säga att man tränar X antal gånger i veckan, äter nyttigt och dessutom utövar yoga eller annat som ska tyda på att man arbetar för den psykiska hälsan. Jag är helt för idén med att sätta samman olika faktorer som får en att må bra, men jag gillar inte att man måste skryta med det. Det är som om man måste träna och äta på ett visst sätt för att må bra, men saken är den att man ibland mår bättre av att kura ihop sig i fåtöljen under en mysig filt med en kopp varm choklad och en god bok än vad man skulle göra om man gav sig ut på en timmes joggingtur. Det har närmast blivit en skuldfråga där man måste träna och äta rätt för att inte anses vara en sämre människa. Det tros vara ett bevis på disciplin om man lyckas hålla sig till programmet men man ser det tydligen inte som ett tecken på sunt förnuft om man faktiskt stannar hemma när man känner sig trött, även om det borde vara en varning från kroppen på att man borde ta det lite lugnt så att den får vila. Och att nå lycka tror jag inte man gör genom att stänga öronen utan snarare genom att vara lyhörd.  


För att nu föra samman allt det här tänkte jag ta upp just min syn på/tolkning av följande begrepp:
 
Lycka
Lycka är enligt mig något bestående, en känsla som innebär att man känner sig tillfreds med sitt liv. Men jag menar inte att man är helt nöjd utan bara att man är glad eftersom jag ser nöjd som en synonym för att man inte längre vill ha något mer utan att man tänker sluta kämpa och det är inte lycka för mig.
Lycka är inte heller att veta allt, ibland är det snarare att vara omedveten om vissa saker, för människan behöver inte veta allt för att kunna må bra och vara lycklig. 
Ett måste för att man ska kunna bli lycklig är dock att känna sig själv och att inse att det inte finns många saker i livet som är tvungna att bli perfekta utan att man kan klara sig bra ändå. Stress är en direkt grogrund för olycka om du frågar mig.  

Sanning
Som jag har sagt tidigare så tror jag inte att sanningen kan gälla universellt utan att sanningen på något sätt är en tolkning baserad på ens tidigare livserfarenheter. Därför finns det ingen absolut sanning eftersom alla har haft olika erfarenheter och det är också det som gör att människor ofta tycker olika saker i olika frågor; eftersom de inte har samma tolkning av sanningen eller det rätta.
Varje person måste hitta sin egen sanning, sin egen uppfattning i olika frågor och inte vända kappan efter vinden då det skulle tyda på att de inte litar på sina egna tolkningar.
Sanning är egentligen bara ett annat ord för "personlig tolkning" eftersom ingen, generellt sett, kan säga att något är sant (så länge det inte handlar om svar på ett ämnesprov i skolan eller något som en person har sagt eller gjort eftersom det då skulle handla om en fysisk sanning).

Gud
Min syn på Gud är kluven; å ena sidan förstår jag konceptet och gillar tanken bakom men å andra sidan tycker jag inte riktigt om de uttryck det tar sig eller det sätt på vilket det får människor att agera. 
Jag är övertygad om att människor kan må bra av att ha något/någon att tro på, att sätta sin lit till. Någon som lyssnar utan att kritisera och så vidare. Men jag gillar inte alla traditioner och alla måsten som finns inbakat i det som kallas religion, inte heller tycker jag om att det finns människor som anser sig ha rätt att sätta upp regler för tron eller som på något sätt skulle stå närmare Gud än andra. 
Jag tror inte att det handlar om det, inte för mig i alla fall. Tvärtom tror jag att alla som helt ärligt tror på något liknande Gud står lika nära honom/henne, det spelar ingen roll om man är präst eller inte. 
Jag tror också på att det finns något mer, delvis på grund av att det fortfarande är mycket som står oförklarat i världen, och det skulle kunna vara Gud lik väl som något annat. Jag tror dock inte på att han skulle vara en man med långt vitt skägg och så utan snarare en levande kraft eller något liknande, utan kön eller direkt utseende, bara ett väsen av något slag.   

Sann kunskap om naturen
Jag gillar inte ordvalet här, eftersom jag just har klargjort att jag tror att sanning är en relativ fråga skulle det kännas rätt dumt att helt plötsligt acceptera absolut sanning som ett faktum. Men om man antar att det syftar på en fysisk sanning antar jag att det skulle kunna fungera som begrepp.
Problemet är dock att sann kunskap bara borde kunna existera i en bestämd form, gällande ett visst kunskapsområde. Om det däremot tolkas som (ofabricerad) kunskap om naturen så har det enligt mig en annan betydelse. 
Jag tycker att kunskap är viktigt, både om nuet, omgivningen och det förflutna. Detta är eftersom jag tror att ju mer man känner till desto mer förstår man. Och för mig är förståelse början till respekt vilket jag finner viktigt då det är en grogrund för nya idéer och obegränsade möjligheter inom många områden. 
Kunskapen om naturen har legat till grund för all den kunskap vi har idag, och utan den skulle vi antagligen inte vara de vi är. Vi kan bota sjukdomar och vi kan föra fram bevis mot tron att sjukdomar var en yttring av ondska och synd. Genom kunskap kan förtrycket på vissa områden hävas något i och med att vi inser att lösningen var en sådan vi inte ens haft tanken på innan. 
Men kunskap kan också vara farlig, precis som jag har talat om tidigare, men om den används rätt och med respekt kan den göra att framtiden blir bättre än någonsin och den kan hjälpa människan till förståelse för naturen och andra levande väsen så väl som oss själva.   

Ett gott liv
Ett gott liv är även det ett relativt begrepp eftersom det kan variera så kraftigt från person till person vad ett gott liv verkligen är. Men ändå vill alla ha det, precis som alla söker lycka och sanning.
Jag tror att det är så eftersom alla dessa tre begrepp är mycket personliga och är olika för alla. Tyvärr tror jag också att det är olikheten som ibland kan driva människor ifrån varandra, precis som den andra gången för ihop människor.
Ett gott liv är något som de flesta längtar efter och kämpar för, men det märks ibland så tydligt hur olika människors dröm om det goda livet ser ut; det verkar vara baserat nästan helt på det som vi ser som viktigast i våra liv, för vissa är det barn och barnbarn, för andra är det mat och för ytterligare andra är det resor, handarbete, trädgårdsarbete eller något annat.
Ett gott liv tror jag är det samma som att få ägna den största delen av sin tid åt det man ser som viktigast i livet, vad det än må vara.

Ett riktigt moraliskt handlande, Platons rättfärdighet 
Att leva moraliskt riktigt är ju att vara rättfärdig, men jag kan inte riktigt hålla med Platon om att det skulle innebära äkta lycka att alltid vara rättfärdig. Jag tror dock att det kan vara så men det beror på hur man tolkar ordet "moral". Ordet betyder ju att ha en uppfattning om rätt och fel men jag tror att även det är relativt i och med att jag ser begreppet "rätt" som otroligt relativt så länge det inte handlar om något fysiskt som man utan tvekan kan säga stämmer eller ej. 
Jag anser därför inte att det ens finns ett "riktigt moraliskt handlande" och därmed skulle Platons tanke om rättfärdighetens lön falla platt till marken. 
Om man däremot talar om ett riktigt, rent generellt moraliskt handlande så blir frågan en annan. Då tror jag att Platons teori klarar sig bättre men det beror återigen på lyckan, för jag tror helt uppriktigt att det finns personer som handlar högst omoraliskt men som ändå mår bra, bättre än många mer moraliskt märkta personer, och då också är lyckligare än dessa. 
Det skulle inte Platons teori kunna fungera tillsammans med, men det betyder bara att vi har tolkat "lycka" olika, för jag anser inte att omoral skulle omöjliggöra lycka så som han verkar tycka.  

Bra saker:
Jag tycker att det mesta gällande kursen har varit bra; det har på något sätt varit skönt att veta precis vad man ska ha gjort till nästa vecka och veta om att man kommer få flera chanser att förbättra sin talteknik. Det har också varit intressant att kunna sitta och diskutera efteråt, något som man sällan hinner med på andra lektioner. Jag kan verkligen känna att jag har blivit säkrare när det gäller att hålla ett tal grundat på mina egna åsikter; tidigare har jag bara känt mig säker med rena faktapresentationer och så vidare.
Jag har också lärt mig en hel del om hur ett intressant tal kan vara uppbyggt och kommer helt klart att använda den kunskapen även i framtiden.
Att alla stod längst fram i klassrummet och drog sina tal var också en bra sak som gjorde att det kändes mindre svårt när det var ens egen tur att tala, eftersom andra redan hade gjort det och överlevt.
En annan sak som var bra var att Staffan lyssnade på våra förslag och åsikter när det gällde tidpunkten för provet och även andra saker.

Mindre bra saker:
Retorikprovet var svårt att plugga ordentligt inför; även om jag hade läst texten och förstått den så var det inte alltid mina tolkningar/ordval stämde överens med de vi fick som svarsalternativ. Det hade varit bättre om vi hade kunnat sitta och öva in dem via programmet istället så att vi fick deras svar redan från början. Vi gjorde visserligen så med ett par av frågorna men inte med tillräckligt många.
Att komma på nya ämnen till varje vecka var också lite svårare än jag hade trott att det skulle vara, så kanske skulle vi ha kunnat ha ett tema någon vecka eller så. Det skulle dessutom ha kunnat binda ihop diskussionerna mer. Det var dock bra att det fanns en lista över bra ämnen, även om de var så många att det blev svårt att välja i alla fall.

I mitt tycke...
...var retorikkursen ett bra val eftersom man faktiskt blev säkrare när det gäller att tala inför en grupp. Vi hade också många intressanta diskussioner som ibland gav upphov till nya talämnen (så slapp man sitta och fundera över det på söndagskvällen).
Det blev också lättare att försöka rätta till de missar man gjorde eftersom de andra kunde tala om att man exempelvis trummade med fingrarna hela tiden eller något sådant. Ju fler tal man höll desto färre misstag gjorde man i fråga om kroppsspråk, otydligt tal och så vidare. Övning ger färdighet är verkligen ett uttryck som passade in på retorikkursen.
Det var dock tur att den inte var längre för då hade det varit svårt att komma på fler ämnen att tala om...

STRAFF – ett sätt att upprätthålla demokratin eller en semester för kriminella? 

Det är en vanlig eftermiddag i augusti, barnen har just börjat skolan och minnena av sommarlovets eskapader börjar ge plats för multiplikationstabeller och franska revolutionen. En farmor är ute och går med sitt 11 månader gamla barnbarn i vagnen. De ska precis gå över vägen när det dyker upp en bil från ingenstans.

Både farmodern och barnet dör, påkörda av en man med 2,17 promille alkohol i blodet.

Han var en rehabiliterad alkoholist som bara dagarna innan hade fått ett återfall och börjat hälla i sig öl. Han dömdes till ett och ett halvt års fängelse och sammanlagt 100 000 kronor i böter, både i tingsrätt, hovrätt och Högsta Domstolen.

Brottet rubricerades som grovt vållande till annans död och grovt rattfylleri, det vill säga att han dödade dem ”av misstag” eftersom han hade druckit innan han satte sig och körde.

 

Anledningen till att han inte fick ett högre straff motiverades med att man inte hade några bevis för att han ”varit i det närmaste helt likgiltig inför de effekter som kunde följa av hans färd” och därför kunde han inte få ett längre straff.

Det högsta straff man kan få för den sortens brott är sex års fängelse, men det har ingen dömts till. Tvärtom har straff i sådana fall sänkts:

En rattfull man som körde ihjäl två unga killar på moped och sedan smet från olycksplatsen fick först två års fängelse i tingsrätten men sedan sänktes det i hovrätten till ett och ett halvt år, trots att han var åtalad för både vållande till annans död, grovt rattfylleri och smitning.

 

Vad krävs det egentligen för att man ska få ett längre straff? Det räcker ju tydligen inte att först dricka sig stupfull, sedan sätta sig i bilen och köra alldeles för fort och slutligen köra ihjäl två människor. Allt det kallas är att man har begått ett ”oaktsamhetsbrott”, men jag kan inte hålla med. Att vara oaktsam är att råka tappa ett lite dyrare vinglas i golvet av misstag, att råka spilla hett kaffe på någon inne på ett fullproppat varuhus, inte att köra ihjäl någon.

Alla vet att man inte ska köra bil när man har druckit alkohol, man ska inte ens göra det när man är trött. Men ändå verkar man kunna göra det utan att bli straffad alltför hårt.

1,5 år, det är detsamma som 18 månader; är två människors liv inte värt mer? Det skulle ju betyda att en människa bara är värd 9 månader, lika lång tid som ett barn ligger i mammans mage.

 

Jag tycker att Sverige har alldeles för milda straff, och det verkar vara en åsikt som delas av många. Jag menar, 9 månader i fängelse kontra att aldrig mer få se dagens ljus, vem är det egentligen som straffas?

Jag vill såklart inte heller ha den sortens straff som finns i vissa amerikanska delstater, där man kan få en dom på 560 år i fängelse, men hellre det än mindre än ett år.

Dessutom har de en poäng som vi har missat; säg att en seriemördare har dödat 56 personer och ett mord ska ge 10 års fängelse; då borde han ju få 10 × 56 års fängelse. Och det blir ju 560 år, men hur kan man annars göra? Om man inte gav honom 560 år skulle det snarare bli likt en rabattkupong: döda 10, få den elfte gratis!

I ett samhälle där alla ska vara värda lika mycket fungerar inte en sådan metod, inte heller fungerar det att ha den straffskala som Sverige har, den är helt enkelt för mesig.

Av alla brott vi har är det bara mord som kan ge mer än 10 års fängelse. Endast brotten grov misshandel, grov våldtäkt, grovt rån och grovt narkotikabrott har ens ett maximalt straff på 10 år. Trots det utdöms maxstraffen mycket sällan.

Och vad gör man med återfallsförbrytare? Inte mycket mer än vad man skulle ha gjort om det hade varit första gången de rånade eller misshandlade någon. Enda skillnaden är att det kanske är svårare att bli frikänd.

Jag har hört åtskilliga poliser säga att vi borde ha en straffstege, så att man första gången kanske kommer undan med ett mildare straff, andra gången blir det hårdare och tredje gången blir det livstid eller liknande, beroende på vilket brott det handlar om.

Hur stor är egentligen chansen att en brottsling inte fortsätter i samma stil om han av egen erfarenhet vet om att straffet inte är så illa i förhållande till vad han kan tjäna på att begå brottet? Jag skulle nog säga att den chansen vore minimal, och då är jag snäll.

 

Om vi inte har hårda straff kommer det sluta med att fler inser att det finns mer att vinna på att begå ett visst brott än vad det får för konsekvenser när, eller om, man åker fast.

Så har människan alltid varit, hon väger fördelarna mot nackdelarna och om hon upptäcker att hon kan få chansen att spöa skiten ur en person hon hatar utan att förlora alltför mycket på det så är det rätt troligt att hon kommer att göra det, om man bortser från samvetet det vill säga.

 

Sanningen är den att lagen är till för att upprätthålla ett demokratiskt samhälle, och i det ingår det också att man måste straffa de som bryter mot de lagar som gäller.

Om inte straffen fungerar kommer samhället till slut att falla ihop det också. Det handlar inte om hämnd utan om att se till att alla människor kan få leva ett åtminstone någorlunda tryggt liv. För det bör man komma ihåg, att de flesta allvarligare brott vi har handlar om att förövaren har skadat en annan person på ett eller annat sätt. Våldtäkt, rån, mord, misshandel alla är de handlingar som har skadat oskyldiga personer! Det handlar inte bara om brott och straff utan om människor, offer såväl som förövare. Det är människor som utsätts för brotten och det är människor som utövar dem, inte robotar eller döda ting.

Om ”vanliga” människor klarar av att leva utan att stjäla, misshandla och döda så borde det gälla även för brottslingar. De är inte en annan ras eller så, de lever i samma samhälle som oss andra, det finns fattiga som inte är kriminella precis som det finns fattiga som är kriminella, de finns rika som är kriminella och rika som aldrig har utfört en brottslig handling i sitt liv.

Samma sak gäller för alla ”samhällsgrupper”, det finns inte en enda människokategori som inte innehåller både kriminella och laglydiga. Ändå ser Sveriges straffsystem ut så att de kriminella nästan gynnas. Är det bara jag som tycker att det är helt vansinnigt?

ETT MINNESTAL TILL LINA – en människa mitt i livet 

Jag tänkte berätta för er om Lina. Hon var under ett tag den enda person som jag tyckte förstod mig; vi tyckte att vi var själsfränder.

Hon var, på gott och ont, den sortens människa som alltid gav 100% vad det än handlade om.

Jag träffade henne aldrig ansikte mot ansikte utan bara i skriven form. Vi skrev till varandra dagligen via mail och pratade om allt, även sådana saker som jag aldrig skulle ha sagt till någon annan levande människa.

Egentligen undrar jag vi inte båda visste vartåt det barkade redan när vi kom överens om att inte lämna ut något annat än våra mail-adresser och förnamn. Ingen av oss ville bli för indragen och lättåtkomlig eftersom vi visste hur instabil vår vänskap egentligen var.

Den grundade sig helt på en vilja att komma bort från allt, och vi utnyttjade varandra för att elda på våra egna försök att få uppmärksamhet.

Ändå var det en vänskap som jag kommer att minnas i hela mitt liv, jag har aldrig förr varit med om något så intensivt, aldrig träffat någon som jag har kunnat tala så fritt med.

Vi kunde berätta exakt allt, och gjorde det också. Hon berättade om sin familj, om hur hon kände sig bortglömd efter att hennes föräldrar hade separerat och skaffat nya familjer och fler barn.

 

Vi var nog egentligen inte så lika som jag tyckte att det verkade då, men vi hade liknande tankegångar och mådde båda mycket dåligt. Jag läste häromdagen igenom några av de brev vi skrev till varandra och det kändes så avlägset, så otroligt sorgligt och framförallt: det kändes tungt att läsa dem. Jag har aldrig förr stött på en så fruktansvärt nattsvart atmosfär som den som formades i våra brev och jag insåg verkligen hur stor kraft ord kan ha.

 

Men allt var inte dystert och dåligt för trots allt så hjälpte hon mig genom många jobbiga dagar; jag minns fortfarande den gången då jag var riktigt nere och hon skrev till mig och sa att jag borde gå ner och köpa den där tröjan som jag hade sett och velat ha någon vecka tidigare. Jag frågade varför och hon svarade att jag borde fira att jag inte fyllde år. Jag kan fortfarande tänka på det när allt känns tungt och även om jag inte behöver köpa mig något så kan jag ändå känna mig glad över att den dagen trots allt är en viktig dag eftersom den är en del av mitt liv.

Jag tror att jag hjälpte henne också; för hur konstigt det än kan låta så är det på något sätt skönt att kunna prata med någon som är på samma nivå som man själv även när man är så djupt ner. De flesta tyckte att det borde vara bättre för mig att prata med någon mer ”normal” men så här i efterhand kan jag säga att jag antagligen aldrig hade pratat med någon om jag inte hade haft henne att bolla mina tankar mot först.

 

Vi hamnade båda i en neråtgående spiral av dåliga val och prioriteringar, men på något sätt lyckades jag nå min bottennivå och efter det blev allt lite bättre, kanske för att jag för första gången på allvar ville bli bättre. Jag insåg att min omgivning faktiskt brydde sig om mig och hur jag mådde och inte bara om alla saker omkring mig.

Lina hade inte samma tur, istället blev hon ännu värre. Jag tror, eller hoppas i alla fall, att hon inte blev sämre för att jag blev bättre men samtidigt vet jag att det kan ha blivit tufft för henne när jag slutade skriva fullt så ofta. Och det ironiska är att anledningen till att jag slutade skriva så mycket var just att jag fick en känsla av att hon försökte dra ner mig igen, tynga mig med hennes problem.

Hon blev inlagd på kliniker och akuten flera gånger för anorexi och självskador; hon skickade bilder på hur hon hade skurit djupa sår på ben och armar i olika mönster och sedan haft i alla möjliga sorters sprit, hårsprej och annat bara för att det skulle göra så ont som möjligt.

Jag kan dock inte klandra henne för att hon ville att jag skulle bli likadan som jag var innan, jag skulle kanske ha gjort likadant, för det är jobbigt när en vän som man tidigare har kunnat berätta allt för helt plötsligt förändras och inte längre ser världen på samma sätt som en själv.

 

Allt det gjorde att jag började kolla min mail alltmer sällan, mycket på grund av att det varje gång väntade tiotals oöppnade brev från Lina men också för att jag hade ett liv att försöka få ordning på. Ett liv som jag nästan hade lyckats kväva helt och nu försökte få att flamma upp. 

 

Sedan en dag när jag loggade in hittade jag ett självmordsbrev från henne. Det var skrivet ett par dagar innan och när jag gick in på hennes sida och kollade gästboken fanns det mängder av… jag vet inte ens vad man kan kalla dem, sorgebrev eller något sådant som beskrev hur förtvivlade alla var över att hon var borta. Jag kände mig för djävlig för hon var trots allt en vän och trots att hon hade hjälpt mig så kunde jag inte förmå mig att ens skriva hejdå eller något. Hon behövde hjälp minst lika mycket som jag gjorde men samtidigt tror jag att jag hade de bästa förutsättningarna; en familj som tog tag i problemet istället för att låtsas som att det inte fanns. Det hade hon inte turen att ha, istället hade hon en massa vänner, inte bara jag som inte heller hjälpte henne. Tvärtom skrev hon till flera personer som jag senare upptäckte kände alltför många som tagit livet av sig för att jag skulle känna mig lugn.

 

Kanske visste vi redan tidigare att någon av oss skulle falla igenom och inte klara av det, men jag undrar om jag hade kunnat hjälpa henne ifall att jag hade kunnat ringa och prata med henne. Men ingen av oss visste egentligen då vad som skulle hända, och jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som egentligen hände med oss, mellan oss under den där perioden.

Allt jag vet var att jag förlorade en riktigt bra vän som under en tid var det ända som höll mig vid liv.