Anagram

Alla hade vi leksaker när vi var små, och jag minns i alla fall flera av dom eftersom dom var en del av den jag var då. Än idag kan jag skratta åt saker jag tydligen sa när jag var liten, och alltid när man råkar hitta någon gammal leksak uppe på vinden, när man egentligen letar efter en bränsleflaska eller liknande, så kan jag känna nostalgikänslan krypa i mig.

Jag har fortfarande inte lyckats förmå mig att packa undan mitt allra äldsta gosedjur, en vit kanin som aldrig fick heta något annat än just Kanin. Den är inte fullt så vit längre, snarare urtvättat gråaktig. Dess öron har slitits av fler gånger än vad jag orkar räkna på, och varje gång har min mamma lyckats sätta fast dom igen med hjälp av nål och tråd och mycket vilja.

Sedan ha vi alla andra saker, skivan Lost me cookie at the disco med Kakmonstret som jag dansade (eller åtminstone rörde mig) till när jag just lärt mig gå; Stora Bennyboken som var full med många, korta sagor om björnen Benny, musen Madeleine och andra djur och människor. Mina föräldrar kan fortfarande stora delar av berättelserna utantill efter att ha läst dem så många gånger.

Och sedan hade jag min lilla rosa trehjuling som pappa hade snickrat ett flak till. Jag lastade på och av jord, pinnar och allt annat som jag kunde hitta. Så här i efterhand undrar jag om det inte var väldigt bra för att bygga upp de muskler som man använder varje gång man ska lyfta de tunga skolryggsäckarna, men det är en annan fråga…

Men det fanns också andra saker, sådana som verkligen värmde hjärtat att få, som den stora dockan som min då trettonårige kusin vann på hockeyavslutningen. Trots att hans kompisar retade honom skoningslöst för att han tog emot dockan och gick och bar runt på den hela kvällen så sa han bara att han skulle ge den till sin kusin, det vill säga mig.

Jag kan inte tänka på den historien utan att känna mig glad, för det måste krävas en hel del för att en tonårskille frivilligt ska släpa omkring på en 1 meter hög docka bland alla sina hockeykamrater. Hos mig är han för evigt hjälteförklarad för den sakens skull.

Han var också den som lärde mig att krypa framlänges, något som alla andra hade misslyckats med och som gjorde att jag hela tiden stötte i möbler av olika slag. Han snodde helt fräckt mina älskade burkar, ni vet sådana där som var olika stora och som kunde sättas i varandra. Han placerade ut dom på en rad och satte dom så långt ifrån varandra att jag var tvungen att krypa framåt för att få tag på dem. Han var inte vidare populär hos mig då men nu måste jag erkänna att jag är väldigt glad åt att han besparade mig så många bulor och sår.

Jag var också en hejare på spel när jag var mindre, och det är jag för det mesta fortfarande. Jag la en massa pussel, det fanns någon sorts klosspussel som man kunde få sex olika sagomotiv med beroende på vilket håll man vände klossen åt. Det talade verkligen till fantasin, och det blev en hel del intressanta sagoblandningar; dvärgarna tillsammans med Törnrosa och liknande.   

Memory var också något som jag var duktig på, jag vann ofta och enligt mina föräldrar så spelade jag det så mycket att det var helt trasigt. Jag kan dock inte komma på om jag spelade det för att jag har ett bra minne eller om jag har ett bra minne för att jag spelade det.

Och sist men inte minst så finns det ett minne som jag aldrig kommer att glömma. När jag var i tioårsåldern hade jag önskat mig en stor vit nallebjörn i julklapp och när väl julafton var inne så öppnade jag paket efter paket utan att hitta något med vit päls. Till slut fanns det bara ett paket kvar, och jag insåg att det bara var hälften så stort som nallen jag så högt önskat. Jag hade definitivt inte långt till tårarna, och så öppnade jag paketet och möttes av en vit pälsmassa. Jag fattade först inte vad det var, men det visade sig att dom på något sätt hade lyckats klämma ner nallen, som jag döpte till Julia eftersom jag fick henne på julafton, i en kartong för kaffemuggar… Jag har aldrig varit med om en så snabb känsloförändring, jag gick från att vara besviken och gråtfärdig till himlastormande lycklig! Jag ler fortfarande när jag tänker på det.

1. Jag valde det här citatet eftersom jag faktiskt gillar Einsteins sätt att uttrycka sig. Han väjer inte heller för att uttala sig om otrevliga saker och jag gillar att han talar så att alla ska förstå, vare sig man är professor eller högstadieelev.

2. För mig betyder det här citatet rätt mycket, det står för att det där med korvstoppning i skolan (faktainmatning) inte är någon fungerande strategi. Jag tycker att det betyder att man måste kunna få hitta sina egna vägar och att man inte bara kan förlita sig på de kunskaper som andra har samlat på sig och kommit fram till. Att finna en mening med livet är för mig tätt sammanlänkat med att upptäcka världen på sitt eget sätt, genom sina egna upplevelser.

3. Jag tror att det här citatet betyder ungefär detsamma för andra som för mig även om jag också tror att man kan se det som en beskrivning om hur barn borde behandlas.

Barn borde få vara nyfikna och frågvisa, och som vuxen borde man uppmuntra det.

Nyfikna barn klarar sig oftast bra om de får svar på sina frågor och får lära sig varför och hur saker sker och att kväva deras nyfikenhet är detsamma som att få dem att se inlärning och skolan som något negativt.  

1. Jag valde det här citatet eftersom jag för det mesta finner Shakespeares uttalanden mycket träffsäkra och tänkvärda. Jag gillar många av hans verk och han är fantastiskt skicklig på att beskriva saker och ting på ett mycket lättförstått men ändå småfinurligt sätt.

2. För mig betyder det här citatet kort och gott detsamma som den sista meningen säger: det är jakten och längtan som är roligast, när man väl har fått det man suktat efter upptäcker man ofta att det inte var så bra som man trodde innan. Det är väl samma sak som det där med: det är vägen och inte målet som är viktigast. Människan mår enligt mig bäst just när man längtar efter något och har ett mål att kämpa för, att nå fram till målet är oftast inte hälften så nödvändigt som den känslan man får av att försöka nå det.

3. Jag skulle väl tro att det här citatet betyder ungefär samma sak för andra som det gör för mig eftersom Shakespeare är rätt tydlig då han beskriver betydelsen fullkomligt i den sista raden. Och nog är det giltigt, tänk bara på ett barn som ivrigt längtar till lördagen, då han får äta godis. Han kan tjata hela veckan, men när lördagen väl kommer går den snabbt förbi utan några större ovationer, det är att längta efter lördagsgodiset som egentligen är den äkta karamellen.

1. Jag valde det här citatet eftersom det är något som har följt med mig länge, ända sedan mellanstadiet. Det kopplades ihop med studentrevolutionen i Paris under 1960-talet och jag har alltid tyckt att det är mycket tänkvärt.

2. För mig betyder det här citatet många saker. Det är en påminnelse om att man hela tiden styrs av andra, eller till och med av sig själv. Vi tvingar oss hela tiden att göra saker vi inte tycker om och ibland innebär det till och med att vi utsätter oss själva för fara.

Vi blir tillsagda om vart vi ska gå, hur vi ska bete oss och vad vi ska utföra för uppgifter. Det gäller alla, vare sig man går i skolan, arbetar eller överhuvudtaget lever omkring människor. Egentligen gäller det för alla som lever, då vi alla tvingas göra mindre trevliga saker som att tvätta, diska, delegera eller utföra uppgifter och så vidare. Man kan vara lycklig och glad även om man alltid har uppgifter att utföra, troligtvis är det så att vi är lyckliga just på grund av att vi har våra uppgifter, men saken är den att vi aldrig är riktigt fria.

3. Jag tror att andra kan tolka det på ungefär samma sätt som jag har gjort och tycka att det är giltigt och kan passa in på flera (om inte nästan alla) situationer i livet.

3. Jag tror att andra ser det på samma sätt som jag gör, som en liknelse där principen kan passas in i många olika situationer man kan hamna i.

Varför tycker så många att det vore så fantastiskt att vara extremt begåvad inom ett eller annat område? Man tycker att personer som har absolut gehör, en enorm matematiskt förmåga eller någon annan typ av överintelligens är så lyckligt lottade, men varför?

Intelligens betyder enligt Nationalencyklopedin detsamma som förstånd, begåvning eller tankeförmåga. En mängd fina omskrivningar, men jag frågar igen: vad betyder det egentligen?

Det finns tydligen ingen riktigt definition på vad intelligens faktiskt är eftersom forskarna än så länge inte har kunnat komma överens om någon tillräckligt bra beskrivning av det.

Albert Einstein anses ju vara ett av vår tids största genier, men visste ni vad han hade för syn på intelligens och begåvning och hur man blev så smart?

Han sa: ”Om du vill att dina barn ska bli begåvade så ska du berätta sagor för dem. Om du vill att de ska bli mycket begåvade så berätta ännu fler sagor för dem.”

Jag tycker att han har en klar poäng där, för jag är inget stort fan av tanken på att tidigt mata barn med fakta och förenklade vuxenklassiker som de egentligen inte förstår.

Den typen av intelligens som jag tala om är just den som ledande forskare och genier anses ha och, om man tänker efter, skulle de verkligen ha kommit på så många teorier om de bara hade läst faktaböcker och sådant under hela sitt liv?

Och säga vad man vill om sagor, men de är som gjorda för att lära oss att se utanför vår lilla låda. De tvingar oss att använda fantasin för att kunna föreställa oss figurerna, pepparkakshus och talande djur. 

Einstein har också sagt att fantasi är viktigare än kunskap då kunskapen är begränsad medan fantasin omgärdar världen.

Vi menar ju också på att de som har absolut gehör och annat skulle vara så lyckligt lottade och begåvade, men för att vara ärlig, skulle man verkligen vilja gå omkring och höra varenda felaktig ton som någon artist tar, varje falsk ton som kan dyka upp när man pratar med någon, och samtidigt veta att ingen annan hör den lika väl och störs av den?

Jag håller med om att det kan vara en gåva att vara medfött skicklig inom ett visst område, men jag tror också att det kan vara en börda för man blir hela tiden sedd som annorlunda och folk kan bli avundsjuka, beundrande eller bara inte förstå vad det är man hör eller ser.

Det finns de som kan se eller smaka toner, en underlig blandning av olika sinnen kan man tycka, och det kan göra det extremt svårt att förklara för någon annan vad man menar.

Sedan finns det ett annat, mycket speciellt exempel på intelligens. Ungefär 10% av alla människor som är autistiska har speciella talanger. De kallas för savanter, och vissa är så extremt duktiga på sina specialiteter att de klassas som geniala. De kännetecknas av att de har en enormt stor minneskapacitet men ändå ofta inte har några sociala förmågor.

De som har sett filmen Rain man med Dustin Hoffman vet vad jag talar om. Den filmen är baserad på en högst verklig person, vid namn Kim Peek. Han är i femtioårsåldern och kan 12000 böcker utantill, han kan berätta vilken veckodag det var ett visst datum för flera år sedan, han kan spela mängder av musikstycken utantill bara efter att ha hört dem. Han minns allt han någonsin har läst och är i praktiken geniförklarad inom 15 olika områden.

Men han är inte ensam. Det är inte många som har fullt så många förmågor som han, men det finns de som har andra, liknande talanger.

Och ändå kan de för det mesta inte klä på sig själva, knäppa en knapp eller fungera socialt.

Det är ett exempel på den intelligens som så många beundrar. 

 Det finns de som faktiskt tvingar sina barn att läsa Dante, ta pianolektioner, lära sig språk och så vidare redan innan de fyller fem. Bara för att de ska bli så smarta och framgångsrika som möjligt. Här kan man verkligen undra om föräldrarna är ute efter någon typ av självförverkligande, istället för barnets bästa.

Jag tycker också att intelligens kan vara beundransvärt, jag har ju till exempel tagit upp flera av Albert Einsteins citat eftersom jag tycker att han var smart inom många områden.

Ibland undrar jag om den här viljan att vara smartast, bäst, starkast och sådant hänger ihop med att man inte tycker att man är något annars, att man på något sätt skulle få en identitet, bli någon om man är bäst eller åtminstone bättre än de flesta på något.

Som alltid så finns det ett citat som beskriver även det:

”Inget är så vanligt som viljan att vara enastående” som Shakespeare så fint presenterade det.

Kanske är det därför vi pressar oss själva och vår omgivning att ständigt bli smartare, lära oss mer och utvecklas kunskapsmässigt. Men det är egentligen inte alls en bra idé, man har snarare kommit fram till att stress gör att vi inte kan skapa nya hjärnceller och därför kommer ihåg mindre än vad vi skulle göra om vi inte var stressade.

Dessutom verkar många som räknas som utbildade vara raka motsatsen när det kommer till att använda sig av den där den där kunskapen på ett förnuftigt sätt.

Jag har känt människor som medvetet har använt sig av fina ord och termer för att få andra att känna sig små och obetydliga, de trycker ner folk med hjälp av sin utbildning och det tycker jag är ett hemskt sätt att använda sig av kunskap som istället skulle kunna hjälpa andra.

Vad jag försöker komma fram till är att vi kanske inte borde fästa oss så mycket vid betyg, IQ-tester och provresultat. Istället skulle vi kunna låta människor lära sig saker för att de är intresserade och tycker att det är kul, eller att åtminstone det mesta av det är roligt.

Om vi värderar kunskap så mycket högra än allt annat kommer vi till slut att stå där med en bunt odrägliga, kunskapsfullproppade professorer som kan en massa statistik och fakta utantill men som inte kan komma på några nya teorier, utveckla mediciner, främja vetenskapen eller skapa nya uppfinningar.   

Är inte hela tanken med utbildning att man sedan ska kunna hjälpa människor, förbättra livskvaliteten och öka kunskapen om vår värld?

Korvstoppning som inlärningsmetod har aldrig fungerat något vidare, det bästa sättet att lära sig något är att vara intresserad och nyfiken.

Så kanske vore det bättre om vi koncentrerade oss på att låta barn vara barn, för de är ändå så nyfikna och intresserade av allt möjligt då så de lär sig egentligen mer än vad vi gör när vi blir äldre. Låt dem läsa sagor, fantisera, leka och vara nyfikna. Att besvara barns frågor och inte kväva nyfikenheten är enligt mig ett av de bästa sätten att få dem att tycka att det är roligt att lära sig saker. För att vara helt ärlig så tror jag att vi nog alla skulle lära oss mer om vi inte tog så dödsallvarligt på allt som handlar om kunskap och intelligens.

Efter att ha haft ett par retoriklektioner fick vi höra att vi skulle skriva lite om hur vi kom på våra talämnen, och varför vi valde just dem. Så här kommer en snabb förklaring av de ämnen som jag valde:

Tal 1: Skillnaden mellan rätt och fel - en fråga om den enskilda människan eller universellt delade åsikter?

Jag vet inte riktigt varför jag valde det här ämnet men jag har för mig att jag hade "råkat" hamna i flera diskussioner som alla utmynnade i slutsatsen att det inte finns något sånt som absolut rätt, eller totalt fel när det kommer till bedömningsfrågor. Inom skolämnena finns det ju oftast svar som är fixerade i förväg. Men i vilket fall som helst så tyckte jag att det verkade vara ett intressant ämne att hålla ett tal om, även om jag måste medge att det var mycket svårare än jag trodde. Jag är inte van vid att hålla så kallade "åsiktsbaserade tal", bara att stå inför en grupp människor och berätta om fakta, mer som en kortare amatörföreläsning än ett regelrätt tal. 
Det var ändå roligt (och nervöst) och det var en speciell känsla man fick av att ställa sig framför alla och direkt förmedla sina egna, högst personliga, åsikter. Det var svårt men jag älskade verkligen mitt citat av Chateaubriand: Det förgångna dömer vi efter rättvisan, det närvarande efter våra egna fördelar. 

Tal 2: Medmänsklighet - en massa tomt prat eller en genuin känsla?

Min ursprungliga tanke var att det här talet skulle vara koncentrerat på flyktingbarn och hur de mottogs i Europa, men den tanken fick jag snart överge för ett mer generellt ämne, nämligen hur vi alla behandlar dem som vi tycker är annorlunda än oss själva. Jag specialiserade mig på exempel som baserade sig på just utländska fall men innebörden är den samma vare sig det handlar om afrikaner, asiater eller västerlänningar.
Ämnet dök till en början upp på fredagskvällen, då jag råkade hamna framför nyheterna och såg ett reportage som handlade om hur barn och ungdomar från Senegal smugglades till Kanarieöarna för att söka jobb så att de skulle kunna skicka hem pengar till sina familjer. Jag tyckte att det var ett viktigt ämne och kom fram till att det vore ett bra ämne att hålla ett tal om, och sedan utvecklades det som sagt till en allmän fundering om medmänsklighet.

Tal 3: Stamcellsforskning

Det här ämnet kom jag på genom att jag helt enkelt gick in på listan över talämnen och då föll min blick på just nummer 5 på listan, stamcellsforskning. Så jag tillbringade lite tid med att leta fakta om det och skrev sedan ihop ett tal med hjälp av det.
Anledningen till att jag valde mer av ett "fakta-ämne" var att jag ville testa på något som inte enbart baserade sig på mina egna filosofiska tankar och reflektioner gällande omvärlden utan också på renare fakta. Jag vet inte riktigt om jag tyckte att det var så mycket lättare, för som jag fick kommentarer om så blir det lätt mer som en föreläsning. Men jag tror inte att det går att undvika den känslan då de flesta faktiskt inte vet så mycket om stamcellsforskning och då blir man tvungen att nämna och förklara olika termer för att få fram sin poäng.
Så för att vara ett mer faktabaserat tal tycker jag att det var relativt bra, jag har i alla fall testat den typen av tal nu.

Tal 4: Analyser - intelligensbevis eller avståndstagande?

Okej, för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte varifrån jag får alla mina idéer. Den här tanken hade nog dykt upp redan innan jag höll det tredje talet, för då jag och Maria satt och diskuterade lektionen och eventuella talämnen efteråt (efter att ha hållit vårt tredje tal) så hade jag redan min idé klar. 
Sedan fortsatte jag att diskutera och utveckla den med hjälp av hennes och min mammas arhument och åsikter. Därigenom fick jag vinklingen åt dokusåpor, även om den tanken såg mycket annorlunda ut när min mamma kom med den. Jag gjorde den väl till min egen, så att den skulle passa in med resten av exemplen. 
Jag gillade verkligen att hålla det här talet, det var utan tvekan det bästa hittills och jag kände mig mycket... öppen när det kom till diskussionen efteråt. 
Jag måste dock pröva på att öva framför spegeln i framtiden, för tydligen "himlar jag med ögonen" (jag tror att jag mycket väl kan blinka oftare när jag är lite nervös, men att himla med ögonen? Det skulle ju betyda att jag var direkt ironisk eller nedlåtande, och så kände jag mig verkligen inte!) och använder vissa ord för ofta. Men det känns som om jag har förbättrats sedan de tidigare gångerna, och det är ju en positiv sak att ta fasta på.

Tal 5: Intelligens - överdrivet eller rättmätigt beundrad? 

"Jag har ännu inte skrivit det här talet, men jag har en känsla av att det ska få handla om något som har att göra med pedofili, antagligen kommer det att ha att göra med huruvida man ska få lämna ut fakta (namn, adress m.m.) om dömda pedofiler eller inte."
Ja, det där var min tanke inför det här femte talet, men som titeln avslöjar så blev det inte riktigt så i verkligheten. Istället kom jag på söndagskvällen (eftersom jag hade lovat att försöka skriva talet bara dagen innan och inte tänka för mycket på det) på att jag inte kunde komma fram till några vettiga argument, jag visste inte ens själv var jag stod i frågan om utlämning av pedofilers personuppgifter till allmänheten. Jag var in och kollade på en amerikansk sida som innehåller just bilder och information om dömda pedofiler och jag blev väl avtrubbad på något sätt. Det var svårt att tänka sig att alla de män (och kvinnor) som fanns avporträtterade faktiskt var pedofiler, det kändes så abstrakt på något sätt.
Så när jag berättade det för min mor och frågade om hon hade någon idé på ett annat talämne så sa hon att man kunde skriva om vikten av att skratta, så jag försökte med det men på något sätt (fråga mig inte hur) hamnade jag snarare i en situation där jag började skriva om intelligens, "smarthet" och varför alla verkar se det som svaret på allt. Jag antar att jaghade funderat på ämnet även tidigare under dagen när jag läste en artikel om savanter och kom ihåg ett tv-program jag had sett om Kim Peek och andra savanter. Dessutom hade jag i svenskan snubblat över flera bra citat av Albert Einstein och jag antar att allt det sammantaget ledde fram till att jag höll ett tal om just intelligens.
Den allmänna uppfattningen verkar ha varit att mitt tal var bra, även om jag i framtiden kanske borde satsa på att använda stödord eller liknande eftersom jag ändå i praktiken minns hela talet utantill och däför inte behöver läsa direkt ifrån pappret. (Jag himlade i alla fall inte med ögonen!) 

Tal 6: Nostalgitripp - en hyllning till min barndoms leksaker

Jag hade egentligen tänkt hålla ett begravningstal men jag kunde inte komma på något att säga, om jag talade om en verklig person så skulle det kräva rätt mycket av mig och då skulle jag vilja göra det riktigt bra. Och jag kände det som att jag saknade både energin och tiden till det. 
Sedan fanns ju också möjligheten att skriva om en fiktiv person, men jag var rädd för att det skulle bli för fånigt och orealistiskt. Dessutom var jag inte på något vidare humör under helgen då jag skrev talet så just ett begravningstal kändes inte som något som jag ville skriva just då. 
Och som alltid när jag känner det som om jag har helt slut på idéer så frågar jag min mamma. Hon kom med åtskilliga idéer som jag inte var så förtjust i men sedan sa hon något om att hon hade läst om att lord Byron hade skrivit en dikt eller liknande till ett av sina gosedjur eller något sådant. Och då kom vi in på "teddybjörnen Fredriksson" med flera vilket ledde till en smärre nostalgitripp under vilken vi drog upp alla möjliga saker som vi (mestadels mamma) kom ihåg från när jag var liten. 
Så jag skrev ett hyllningstal om det; mina leksaker. Jag ville nämligen inte hålla ett hyllningstal till någon som inte fanns där för att höra det (det skulle kännas så meningslöst).
Under själva talet så använde jag bara ett par stödord (bara namnen på de olika leksakerna) och det fungerade bra. I allmänhet verkar det ha gått rätt bra även om jag gjorde en miss då jag sa "och nu ska jag inte TRÅKA UT ER MER"; det blev en negativisering som var helt onödig. Men då gör jag inte det misstaget nästa gång istället!
I övrigt kändes talet bra, det var så pass personligt att det var lite nervöst att gå upp och tala (men för att vara ärlig så var det nästan värre efteråt när jag väntade på vad de andra tyckte, innan var jag någorlunda lugn). 
Mitt nästa tal kommer också att vara ett "special-tal" och jag tror att jag ska försöka mig på ett begravningstal den här gången, men man vet aldrig; det kommer kanske att bli något helt annat när det är klart.

Tal 7: Ett minnestal till Lina - en människa mitt i livet

Det här var ett mycket jobbigt tal att skriva, och även att hålla. Alla faktan är inte sanna, jag valde istället att blanda egna erfarenheter med sådant jag läst osv. 
Jag kan väl säga så mycket som att det här var baserat på en tanke av vad som hade kunnat ske, även om det inte gjorde det fullt ut. Jag fick inga direkta kommentarer efteråt mer än de sedvanliga som handlade om att många fler unga begick självmord nu jämfört med hur det var för ett par decennier sedan. Och så sa Staffan att det var det närmaste ett begravningstal man kunde komma utan att det faktiskt handlade om en begravning. Och det ligger rätt mycket i det, för det var ett sätt för mig att begrava den delen av mitt förflutna, något som jag faktiskt trodde att jag hade gjort redan för länge sedan. 
Jag fick väl inte idén från något speciellt ställe, tvärtom hade jag tänkt köra på med en påhittad släkting i form av min mormorsbror Oskar (som i och för sig fanns men dog i fyraårsåldern) så att jag kunde blanda in mina erfarenheter av andra människor i "hans" historia. 
Men när Lisa sedan höll sitt tal insåg jag att jag egentligen hade haft det här talet i huvudet mycket länge, och att jag verkligen ville få berätta om Lina (som inte är hennes riktiga namn) och om en vänskap som dog. Det låter som en dålig klyscha men så var det. 
Jag vet inte riktigt vad jag hade kunnat förbättra i mitt tal den här gången, jag orkade inte vara medveten om annat än det jag sa eftersom det var så mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Men kanske blev det lite väl känslofyllt; å andra sidan förstår jag inte vitsen med att hålla ett känslotomt minnes-/begravningstal. Jag är tvärtom av åsikten att man i ett sådant tal ska leva ut alla sina känslor och hellre stå där med tårar i ögonen och stockande röst än med ett tomt ansikte och tomma ord. 
Mitt nästa tal ser ut att bli om antingen strafflängder eller om utseendefixering. Vi får väl se vilket av dem det blir när jag är klar.     

Tal 8: Straff - ett sätt att upprätthålla demokratin eller en semester för kriminella?

Det här talet var väl ett försök att återknyta till tidigare ämnen (straff och moral verkar ha blivit två av mina basämnen när det kommer till retorik) och samtidigt få med en del av de fakta som jag har gått och velat ha med så länge. Så slutprodukten blev en diskussion om strafflängder och en hel del kritik riktat mot Sveriges lagstiftning när det kommer till just strafflängder.
Jag har varit intresserad av ämnet länge och speciellt det där fallet utanför Umeå (farmodern och barnbarnet) har etsat sig fast i minnet på mig. Jag har velat använda det i ett tal mycket länge och nu stämde det äntligen in på ämnet!

Jag tyckte att det här talet hade den bästa inledningen av alla (i berättande stil) och jag återanvände en hel del fakta som jag hade använt i ett kortare tal jag höll förra året. Egentligen var det väl inte så mycket fakta som jag hade kvar utan mer fragment av tankar jag hade angående ämnet vid den tiden.
Jag hittade också en hel del forum där man diskuterade ämnet, flera av dem talade om strafflängder ur en rent moralisk synvinkel, andra ur en filosofisk (ord som kantiansk och utilitarism dök upp) och ytterligare några ur en praktisk vinkel. Det gav mig inspiration och bra argument.
I allmänhet kändes talet relativt bra att hålla, jag kan i alla fall inte komma på något större fel, förutom att jag råkade säga 11-års istället för 11-månaders en gång, men det rättade jag till.
Annars kändes det som att jag hade tillräckligt med fakta och stödord, ämnet kändes både aktuellt och intressant och jag fick med flera olika syner på straff.
Möjligtvis var jag lite trött när jag höll talet vilket gjorde att det kändes lite rörigt, men tydligen uppfattade inte de som lyssnade det på så sätt. Jag himlade inte med ögonen, stirrade inte i några papper och jag nämnde ingenting om uttråkning; en klar förbättring från mina första tal det vill säga!

Analyser. De finns överallt, vi omges av dem varje dag. Men vad gör de egentligen för nytta? Får de oss att må bättre, utvecklas eller något annat?

En del gör det. När man analyserar en sjuklings blod för att ta reda på vilken sjukdom han har gör man ju det för att man ska kunna bota honom, det är alltså en nyttig analys.

Men psykologi då, är det verkligen hälsosamt att få höra vad man är för sorts person, vad man innerst inne känner och hur man ska ändra den känslan, av en helt okänd människa?

Kanske kan det hjälpa vissa att må bättre, men det är definitivt inte så för alla och det fungerar framförallt inte på alla typer av problem man kan ha.    

Det finns analyser för naglar, hår, ögon, för hur vältränad, snygg eller intelligent man är. Vi får olika värden beroende på hur bra vi är, som i ett IQ-test till exempel, och så ska det resultatet jämföras med hur bra vi borde vara, som att normalvärdet för ett IQ-test ligger på 100 poäng.

I skolan analyserar vi alltid det ena eller andra. Antingen man går estet och analyserar en låts uppbyggnad, skalor eller en pjäs struktur eller går natur och analyserar matematiska formler och kemiska molekylstrukturer. Olika saker men samma tillvägagångssätt. Man ser förmågan att analysera som något positivt, är man duktig kan det ge ett högre betyg och så vidare.

Analyseringsförmågan skulle på något sätt vara ett tecken på att människan är smartare än djuren, då de så vitt vi vet inte ägnar sig alltför mycket åt att analysera saker, de agerar istället. Vi talar ju så nedsättande om att den djuriska instinkten kan ta över när man är pressad, det vill säga när vi inte klarar av att analysera eller tänka längre utan istället handlar.

Alla analyserar vi väl romaner, dikter, noveller och annat, muntligt såväl som skriftligt på svenskan och engelskan, men framförallt: vi lär oss att analysera varandra allt effektivare.

När man var mindre tänkte man inte på det sättet, om någon var taskig så funderade man inte över varför de var det, om de hade haft en dålig dag eller så, man kom bara fram till att de var elaka och att man inte ville leka med dem. Men redan efter ett par dag kunde man ändå sitta där i sandlådan och bygga sandslott med dem igen. Vi var egentligen mycket bättre på det här med att glömma och förlåta då än vad vi är nu. Tala om att gå tillbaka i utvecklingen…

Men nu har det förändrats, eftersom vi analyserar bakgrunden till problemen. Hur många teorier har det inte dykt upp om att Hitlers problem låg i att han blev mobbad för att han var klen när han var yngre, att han misslyckades som konstnär och så vidare? Folk har analyserat hjärnor, mätt skallar och andra kroppsdelar, de har gjort försök som går ut på att se hur olika ”typer” av människor skulle reagera i olika situationer.

Och vi gör det fortfarande, inte bara forskare utan även ”vanliga” människor som oss själva. Alla här inne har gjort det. Vi har till och med gjort underhållning av det. Tv-program som Big Brother, Robinson och andra dokusåpor går ut på just det, att låta tittarna se hur deltagarna reagerar när de ställs inför olika situationer. Man har börjat välja ut deltagare som man tror kan råka ihop så att tittarna får se våld, bråk och annat som de helst inte skulle vilja råka ut för själva.

Och sen analyserar vi dem, deltagarna det vill säga, vi dömer dem efter vad de hittar på, om de bråkar mycket, om de är lata eller om de ser till att fixa mat och annat.

Vad är egentligen skillnaden mellan att sätta ett visst antal speciellt utvalda försöksobjekt i ett rum och studera deras beteende, och att se på samma utvalda skara via Tv:n då de har blivit strandsatta på en öde ö eller inlåsta i ett hus?

Det är egentligen inte själva analyserandet som stör mig utan vad vi utesluter när vi gör den. Ett bra exempel på det är arkeologi. Arkeologerna kan fastställa hur gammalt ett skelett är, de kan ibland säga vad han åt, hur gammal han var, vad han bodde i för trakt och så vidare.

Och med det tycker man att man har kommit fram till vad han var för människotyp, om han var byhövding eller så. Men egentligen vet man lika lite om honom som när man började undersökningen. Man har ingen aning om vad han kände, om han tyckte om barn, vad han gillade att äta eller vad han tyckte om livet i allmänhet.

Det är sådana saker som dör med oss, vare sig man tror på reinkarnation, att själen lever kvar eller något annat så kommer man ändå till det faktum att ingen annan kan veta så mycket om våra tankar och känslor när vi väl är döda.

Det är just det som alla som försöker analysera en annan person missar, att man faktiskt inte kan veta mer om personens känslor och tankar än vad han själv väljer att berätta och det lilla som ibland kan ses i sättet han beter sig på.

Ändå ger vi aldrig upp, utan vi fortsätter att analysera varandra, trots att det leder till så många förutfattade meningar och fördomar. Man har helt enkelt ingen rätt att ha en dålig dag, för man kommer att bli dömd för det, även om de allra flesta har en dålig dag någon gång.

Ni sitter och analyserar mig just nu, när jag har talat klart kommer ni att analysera mitt tal, och vad är det om inte mina åsikter och tankar i talad form?

Det gäller att inte stirra sig blind på statistik och andra resultat som är grundade på analyser av människors beteende, för de stämmer inte in på alla. Vi är alla olika och det där med stereotyper fungerar inte, Hitler och hans anhängare utmålade judar som långnästa, svarthåriga brottslingar och jag tvivlar faktiskt inte på att det verkligen fanns, och fortfarande finns en eller annan jude som passar in på den beskrivningen. Men det finns också kristna, muslimer, hinduer och andra som gör det. Och det finns människor som är så vänliga att man känner sig som en usel skurk i jämförelse. Kort sagt, det finns många olika människor och det finns inte en enda som är exakt lik en annan när det kommer till deras åsikter, tankar och beteende.

Att analysera något är som att ställa sig framför ett husfönster och titta in, man placerar sig en bit ifrån det man ska studera för att själv inte bli påverkad, inte bli indragen i det. Man tar ett steg tillbaka från det.

Analyser av fysiska saker, sådant som kan testas i laboratorier i olika maskiner, de kan ofta vara till nytta så att vi kan bota fler sjukdomar, se till att miljön är bra och så vidare.

Men analyser av människor, speciellt de som fortfarande lever och tänker, ska man vara mycket försiktig med, för vi har känslor och till skillnad från en träbit från 2000 år före Kristus så kan vi bli sårade. Att analysera en person på ett bra sätt går egentligen inte, för så fort man bestämmer sig för att ta det där steget bakåt och inte bli påverkad av personen utan se till att hålla sig saklig så mister man poängen. Man glömmer bort att personen har känslor eftersom man själv stänger av sina under den tiden man observerar honom, bara för att man ska vara ”neutral”.

Vi är inga robotar utan vi präglas av vår omgivning, och om man hela tiden ska behöva gå omkring och tänka på att varje andetag man tar blir bedömt, att varje ord man säger kommer att antingen få folk att tycka illa eller väl om en, ja, hur ska man då någonsin orka vara bland människor? Alla säger att vi lever i ett land med yttrandefrihet, och det må så vara, men vad betyder det om man blir dömd av en professionell domare eller av sin närmaste omgivning, man blir straffad vilket som.